CAMPBELTOWN BÖRJAR på nytt bli en whiskystad. Fast inte som i fornstora dagar kring sekelskiftet 1900 då man hade 40-talet destillerier igång. Bortsett från Springbank som av och till varit igång hela tiden finns idag endast Glen Scotia kvar från gamla dagar. Och så har nybygget Glengyle tillkommit.
Glen Scotia har liksom grannen på andra sidan staden tillbringat perioder i en sorts törnrosadvala. Men sedan dussintalet år går man för fullt. Besökare välkomnas ivrigt. Och många återvänder.
Inte bara för att få träffa Iain McAlister igen som är Glen Scotias förträfflige chef. Utan framför allt för att få återuppleva ställets beryktade Dunnage Warehouse Tasting.
Sällskapet bjuds in i det hangarliknande lagerhuset och så börjar herr McAlister dra upp prover ur faten. Poängen är att visa hur Glen Scotia smakar i naturligt tillstånd, som ’cask strength’-whisky. I år antar man ett historiskt perspektiv för att illustrera hur Campbeltown-whisky smakade förr i tiden.
I standarduppställningen har man faktiskt en stark whisky på 54,2% som också har historiska rötter. Victoriana är en hyllning till destilleriets danande på 1800-talet under drottning Victorias regenttid, förklarar Master Blender Michael Henry:
– Vi är väldigt stolta över Victoriana som jag lägger ner mycket jobb på. Den kommer vid fatstyrka för att fansen själva ska kunna välja ifall de vill tillsätta vatten eller ta den som den är.
För svenska whiskyfans är whisky utgiven vid fatstyrka numera vardagsmat. Men för vanliga konsumenter som köper 40%-ig whisky blir så här stark sprit väldigt exotiskt.
Den som aldrig besökt ett destilleri förstår inte hur allt hänger ihop. Om nu whiskyn kokas i pannorna till 70% och kommer ut ur faten så här potent, varför säljs den då vid lägre styrka?
Det är det Iain McAlister försöker förklara under sessionen i lagerhuset. Dessa spännande fatprover som gästerna sippar på kopplas indirekt samman med just Victoriana. Proverna går normalt sett inte att köpa i shopen.
Men i år när corona-pandemin satte stopp för Campbeltown-festivalen har man låtit buteljera fatexemplen i Dunnage Tasting Pack. Som sedan distribuerades jorden runt. Destillerichefen leder dessutom provningen på distans på video. Första frågan som besvaras är varifrån alla fat kommer?
– 1777 grundades tunnbinderisällskapet i Campbeltown för att ta hand om stadens 60 verksamma tunnbindare, säger iain McAlister. Faten bands samman för att förse fiskeindustrin med transportkärl för sillen. Eken kom från de baltiska länderna, fatändarna tillverkades av trä från trakten.
På 1800-talet etablerades whiskyindustrin och antalet tunnbindare blev ännu fler. Starkvinsfat dök upp med sjöfarten. Sherry och portvin från Spanien och Portugal nådde Storbritannien. Återigen var tunnorna främst tänkta som transportbehållare.
För whiskyn blev de istället lagringskärl. Den sista pusselbiten för dagens Glen Scotia kom på plats efter andra världskriget då bourbon barrels slog igenom brett i Europa. Dessa återanvända amerikanska ekfat är Glen Scotias DNA, framhåller Iain McAlister:
– Det här är Glen Scotia hjärta och själ. Den mesta whisky vi har ligger på bourbonfat. Whiskyn smakar flytande honung och vanilj med ett underbart djup. Med vatten öppnar smaken upp sig, päron- och banan-estrar. Men viktigast är att bourbonfaten bär med sig destillatets oljighet. Trots styrkan, otroligt lättdrucken.
Jag pausar videon och spiller upp lite 15-årig bourbonfatslagrad Glen Scotia i ett provarglas. Detta ska alltså representera nutiden. Stor doft av sandelträ och murken ek/lump. På djupet sockervadd och retliga mineraler. Distingerad. En stunds vädring tar fram tutti frutti.
Stor simmig aromatisk smak. Syrlig citrus dominerar som blir bitigt kärv. Smaken lättar mot slutet och blir eteriskt komplex. Lång skarp citrus-finish med mineraler, livligt ek-eterisk.
Med vatten känns doften gammal. Sävliga estrar och gammel-ek, jästa fall-äpplen och vingummisyra. Långsam smak som börjar i sötad citronsaft, sedan exotiskt frukt, persikonektar. Mot slutet fet ek och släpande mineraler.
Eftersmaken kravlar sig fram över gammelestrar med en aning bittermandel. Mycket avancerad, fräsch trots ektyngden. Så tur att vi lever på 2000-talet då Glen Scotia smakar på det här sättet!
Nästa fat är en sherry butt. En stor 500-literstunna klassificerad som refill-fat. Man har alltså redan kört minst en omgång med whisky i starkvinstunnan. De rena sherrytoner finns inte kvar, förklarar Iain McAlister:
– Sherryn finns där överallt men tar sig andra uttryck. Som söt nötighet i aromen med torkad frukt. Och röd frukt i smaken med fikon. Med vatten vita druvor och tobak. Balanserad och lättdrucken. Med åren har alkoholstyrkan sjunkit under 50%. Den här fattypen var vad vi hade här för 130 år sedan. Begagnade sherryfat som återanvändes tills de föll samman.
Jag pauserar mobilen igen och lyfter mitt eget glas. Aromen är tystlåten och ren. Whiskyn känns gammal med sitt lugn. Distingerad matt ek med en mäskig ton av maltkorn på djupet.
Luftig ek i munnen plus tillbakadragna sherrytoner. Eken verkar trött, orkar inte driva på. Istället milda gammelestrar, sent exotisk frukt. Lätt lång eftersmak av ekplanka, blygt backdrop av sherry när persika och körsbär vinner terräng.
Vattnad mer ekplanka i nosen som blir däven med radiator-toner. Rik lätt mun, sherry tar på fruktkaramell. Lättsam banal eftersmak som är fruktkaramellig med en skyla lagerblad.
Behaglig men hade behövt mer kryddor från eken som framstår som sliten. Fast som råmaterial perfekt att jobba med när man ska bygga ihop en singelmalt. Man förstår att blender Henry vill ha whiskytypen i sin arsenal.
Självfallet hade man inte så här gammal (18-årig) whisky i Campbeltown. Förr gick allt till blended. Men känslan hos fatet är densamma, man förstår vad Glen Scotia-folket vill förmedla.
Nästa fat från sändningen i lagerhuset är franskt. Whiskyn gjordes 2009 på rökmalt med en fenolhalt på 23 ppm. Efter 10 år på vanliga fat flyttades whiskyn hit till detta rödvinsfat från Bordeaux där vätskan fått ligga i 12 månader, förklarar Iain McAlister:
– Jag får tanniner i doften, lite torvrök och rostade marshmallows. Godissöt smak åt marmeladhållet med inlagda persikor. Oljorna driver på i eftersmaken och förhöjer fruktigheten. Ligger kvar länge. Mmm.
Rödvinsfat är alltid spännande att prova. Särskilt kombon rökdestillat och Bordeaux! Syrlig arom som man kan förvänta av ett rödvinsfat. Simmig lukt av fruktkola och kolasås. Som ett sötat rödvin likt Commandaria. I kanten honung och knäckebröd, en fragrant rökeffekt.
Rätt lugn mun. Sötat rödvin, samtidigt örtigt luftig, sent syrlig beska. Lång saftig röd frukt i avslutet, marmeladbeska och kvistig friskhet gör eftersmaken pigg. Röktonerna transformeras av vinfatet och manifesteras i örtighet/kvistighet.
Med vatten banalare odör av ungkola med rödvinsjox. Smakar billigt sötvin som delvis avhjälps av eken och whiskytonerna. Saftigt avslut av jästig röd saft.
Inte så lyckat, experiment triggat av konsumenternas ständiga jakt på nymodigheter. Tänk om allt var som förr i Skottland. Då rökwhisky lades i vanliga ekfat. Undantagsvis på refillfat a la sherry.
Men konsumenterna driver marknaden framför sig. Glen Scotia klarar sig betydligt bättre i avskalad kostym. Bourbonfatet är ju överlägset bäst hittills!
Men det intressanta här är ju rökigheten. En typisk medelrökare a la Campbeltown som ”råkat” hamna på ett färskt vinfat. Ungdomstonerna förstärker autenciteten såklart. Whiskyn passerar som en 6/7-åring vilket på 1910-talet var en rimlig ålder att jobba med i en blend.
Sista tunnan är ett 250-liters hogsheadfat. Men även denna whisky har en förhistoria. Gjord 2005 på kraftigt torvrökt malt på 30 ppm som lades på ett re-char ekfat (slitet fat som friskats upp genom att brännas ur igen). Efter 13 år flyttades vätskan till tawny portvinsfat nr 6/413 där whiskyn legat ytterligare 2 år.
– Färgen är mäktig, som en skimrande kopparpanna, ler Iain McAlister. Luktar rosévin med tung torvrök. Trots styrkan följsam och balanserad. Svart banan i munnen, plommon på burk, och lite sälta från destillatet. Sultana-russin och fikon kommer i eftersmaken.
’Port pipes’ från Oporto anlände regelbundet till Campbeltown efter att ha tömts i England. 1800-talets rökstil som möter starkvinseken ger en ögonblicksbild av hur ett besök på destilleriet kan ha tett sig på Duncan MacCallums tid.
Det vattnas i munnen. Ivrigt ger jag mig på fatprovet. Mild bouquet där gammelestrar anas. Nosen har drag av portvin. I basen tobak och lite bröstkaramell. Air av gammal rök.
Långsam smakutveckling. Det börjar med röd frukt, därefter gammelestrar och sävliga röktoner, mot slutet mer eterisk och samtidigt fruktbubblande. Tät epilog. Syrligt starkvin mynnar i fetare rundare portvin med instick av askorbinsyra. Under sprittande men mild rök som lever kvar länge.
Med lite vatten i glaset rikare doft a la demararasocker. Under tobak och gammal lump. Omges av sötare portvinstoner. Avancerad karaktärsfull whiskynäsa.
Samma smaker i munnen men lugnare och tätare, en mer sofistikerad mun. Mer syra efterhand med kumquats och citronskal, därpå tangerin, överlag sandig feeling.
Eftersmaken har renare sötma, mineraler får whiskyn att leva länge, dessutom spökar torvrök. Avslutningen är cigarrvarm. Som helhet godare och snällare.
Just portvinsfat har visat sig funka bra med Glen Scotias sprit. Röken sugs in och transformeras på ett förunderligt vis. Den här skulle man vilja ha en hel flaska av!
Tillbaka till startpunkten. Vad har nu detta med Victoriana att göra? Inte särskilt mycket egentligen. Det är bara bourbonfatet som ingår i receptet. En batch omfattar 100 fat och kärnan är 10 år eftersom man inte vill tappa bort destillerikaraktären.
16-18 år adderar åldriga toner. Den 12-åriga rökwhiskyn är där för att replikera hur Glen Scotia skulle kunna ha smakat under den victorianska eran, förklarar Michael Henry:
– I slutet av 1800-talet använde destilleriet en kombination av torv och kol för att torka malten. Resultatet i whiskyn var förmodligen en lättsam seren rökighet.
1st och 2nd fill bourbon barrels väljs noggrant ut och blandas samman varpå 70% går ner i kraftigt kolade barrels och 30% hälls i 1st fill PX-fat. Efter 12 månader gifts de båda delarna samman i 6 månader i refill-barrels innan buteljering. Omständligt men transparent och straightforward.
Det man kan konstatera är att varje batch skiljer sig åt. Slutlagringsförfarandet gör det svårt att kontrollera slutresultatet jämfört med att blanda färdiglagrad whisky. Då kan ju balanserna justeras mer detaljerat.
Så det här med 30% PX-lagrad whisky ska tas med en nypa salt. Michael Henry bekräftar att variationen är väldigt stor, ibland krävs mer av PX-whiskyn för att stilen ska bibehållas.
Årets version av Victoriana har en ren lättsam arom, både söt och syrlig frukt. Under sockriga toner från PX-faten, på djupet omvandlat till mognare starkvinsestrar. Som helhet glad och lugn. Vattnad mer bourbonfatscitrus och spridda fenoler. Men mest honung/syrup från PX-faten. Aromen håller ihop det bra, sötaktig kommersiell i stilen.
Sötfruktig smak av torkad frukt, aningen billiga PX-toner. Strax färsk citrus, under avancerar gammelestrar sakta. Sent ekskärpa från bourbonfaten, detta är whiskyns bästa parti.
Lång jämn rund eftersmak, starkvinstonerna dominerar. Distingerad finish med smak av praliner och mer ekfatsbeska.
Victoriana ska vattnas. Smaken blir rikare. Söt bourbonfatscitrus tar fart direkt, eklager dämpar framfarten och smaken flyter ut i gammelestrar med ljusare nektar-toner från PX-faten som också lossar tyngre ektoner.
Exiten blir lättare men också längre. Tropisk frukt gör finishen easy-going, lychee ljusar upp. Efterhand fetare fruktkola och torkad frukt. Rökdunster i eftertexterna med upplyftande eterisk värme.
Sugen på cask strength Glen Scotia? Victoriana finns på Systembolaget, unna dig lite vardagslyx och skaffa en flaska.
LÄS MER: Campbeltowns änglawhisky finslipar ständigt smaken (om destilleriet)
LÄS MER: Campbeltowns gömda whiskyskatt (test av range)
Blindtest av Victoriana & Dunnage-pack
Samtliga fem sorter har blindprovats och bedöms enligt 100-poängskalan uppdelad i fyra delar för Doft, Smak, Eftersmak, Balans. Naturlig styrka/vattnad.
87/90p Glen Scotia Victoriana 54,2% D21/22, S22/23, E22/22, B22/23 SB-nr 40257, 699 kr
87/90p Glen Scotia 15 år 2005 59,9% D21/22, S22/23, E22/22, B22/23 1st fill bourbon barrel #810
86/84p Glen Scotia 18 år 2002 48,7% D21/20, S21/21, E23/22, B21/21 Refill sherry butt #456
81/77p Glen Scotia 11 år 2009 57,2% D18/17, S22/21, E21/19, B20/19 Bordeaux Wine #2/359 (fin 1y)
92/94p Glen Scotia 15 år 2005 57,8% D18/17, S22/21, E21/19, B20/19 Port hogshead #6/413 (fin 2y)
FOTNOT. Båda finish-produkterna har gjorts på torvrökt maltkorn. 23 ppm fenoler i malten från 2009 (rödvinsutgåvan), samt över 30 ppm 2005 (portvinstappningen).
