Gamla tider Whiskyarkeologi kan man kalla det. Att söka upp nedlagda destilleriers avkommor för att prova något som få andra kommer att få uppleva. Allra mest spännande är dagslände-fabriker som gått upp och lagts ner under ett relativt kort tidsspann.
Ett känt exempel är ju Brora som egentligen hette Clynelish och stängde ner 1968. Men brist på rökig maltwhisky på grund av torka på Islay fick ägaren DCL att starta upp igen, fast med ett rejält torvrökigt recept.
När nya Clynelish byggdes i början av 1970-talet tog den gamla anläggningen namn efter byn Brora men återgick till att göra lättrökt whisky som förut. Så stängde man slutligen 1983. Sprit härifrån har antagit närmast mytiska proportioner i vår tid.
Detsamma kan inte sägas om Lochside. Loch-vad? kanske du undrar. Vi börjar väl från början. Att uppgradera ett ölbryggeri till destilleri faller sig naturligt. Kända exempel är Glenmorangie, Glen Moray och Tullibardine.
Fast Lochside i Montrose på ostkusten söder om Aberdeen fick vänta länge på sin whiskyepok. Här etablerades 1781 ett bryggeri som i slutet av 1800-talet fick sitt slottslika imposanta utseende – likt ett malplacerat tyskt brygghus.
1926 tog James Deuchar över för att göra Newcastle Brown Ale. Två gånger i veckan hämtades färskt öl för att med båt forslas till England och törstiga konsumenter.
1956 tog äventyret slut och in skred energiske whiskymannen Joseph Hobbs som vid den här tiden ”bara” hade Ben Nevis kvar i sin portfölj. Hobbs installerar en 20 meter hög kolonn-panna för att koka grainwhisky. Fyra obligatoriska kopparpannor ställs in för maltwhiskyns skull.
Konceptet var unikt för sin tid och poängen var att göra sig oberoende av de stora grainwhiskyfabrikörerna. Produkten var den ansedda blenden Sandy Macnab som gick på export.
Hobbs dör mitt i steget 1964 och sonen Joe försöker kommande 10 år bli av med destilleriet. Till slut hittar han 1973 en udda köpare i form av spanska Destillerías y Crianza (DYC).
Spanjorerna skrotar grainwhiskydelen men blending- och buteljeringshallen går varm. Idén är att lyfta spanska blenden DYC med kvalitetsmalt från Skottland.
Allt återvänder hem 1994 när brittiska Allied Lyons köper sherryhuset Domecq där
DYC ingår. Fast då hade Lochside stått stilla sedan våren 1992. 1996 stämplade chefen Charles Sharpe ut för sista gången och året efter tömdes lagret och skeppades till Spanien.
2004 gav myndigheterna tummen upp för omvandling till bostäder. Men det gamla fina bryggtornet fick inte ändras. Så utbröt en brand som ödelade stora delar av komplexet och därmed försvann det sista av destilleriet.
Det finns väl inget mer romantiskt att besöka ett monument från gångna tider. Under mina många resor till Skottland genom åren har jag alltid passat på att besöka historiska platser där man fordom gjort whisky. Montrose-fabriken hann jag med innan dess olyckliga frånfälle. En ovanligt välbevarad fabrik tills platsen ödelades av eldsvådan.
Den slutliga akten i alla whiskyarkeologiska ansträngningar är att få smaka på dropparna. Dessvärre ofta i dyra och alldeles för gamla tappningar. Man hade ju helst velat smutta på whiskyn när den var i sin kraft dagar, alltså under 15 år.
Från Lochside har jag aldrig fått något kul. Vi snackar inte karaktärsfull maltwhisky, snarare anonym blending-malt, gräsig och bladig och ointressant. Mitt förmodade sista stopp här skedde 2005, en parfymkvaddad 24-åring.
Odrickbar vore det inte för den påträngande goda sötman, oljigt sötslibbig. Vattnad faktiskt ännu sötare samtidigt som ekvärme kom igång och hjälpte till att kamouflera parfymeländet.
Fat nr 621 lades ner 1981 och gavs ut 2005 av oberoende buteljeraren Lombard. Samma år snappade betydligt större aktören Gordon & MacPhail upp lite Lochside-whisky som 23 mars tappades på ett refill sherryfat av hogshead-storlek.
Whiskyn fick ligga länge och vänta på sin tur. Först vintern 2021 buteljerades whiskyn efter 40 års lagring. Svenskarna får 4 av 141 buteljer till priset 37 964 riksdaler. Men så handlar det om en riktig raritet. Så värst många fler fat kan inte finnas kvar. Spanjorerna tömde ju allt i sin blend.
Oavsett kvalitet är det här ett stycke whiskyhistoria som tilltalar de mest fanatiska samlarna. Och jag tycker att den som är stadd i kassa ska slå till och skaffa en av pavorna. För det här är en säregen åldersmärkt anomali.
Whiskyn rymmer massor av flyktiga, lätta ektoner men också söta aromer från destillatet som håller emot. Inte någon besvärande bitterhet heller, mer fragranta och syrliga aromer genomgående.
40-åriga Lochside bjuder på mild bubbelgum-nos med limeskal och surkart. På djupet muffins och kanelpuder samt körsbär. Överallt anas en oljig tunn film av bittermandel med en motvals finkel-vibe. Både förväntat och överraskande. Lite oren men i balans.
I munnen surkart-start och en avig syrlig sherry-fortsättning. Ovanpå färsk tobak och fragrant rökelse. Mot slutet mer tropisk med guava och fet kokoskräm. Lång eftersmak av torkad frukt som tar på kanderat apelsinskal nedbäddat i feta kokostoner. I basen fragranta svartvinsbärsblad och en mörk chokladsötma som stramar.
Man kan lätt föreställa sig blender Stuart Urquhart funderingar den senaste 10-årsperioden. Whiskyn är ju i utveckling fortfarande, den håller inte på att dö, även om stupstocken i högsta grad är närvarande. 40 år var förmodligen rätt ålder.
Inte bara för att den magiska siffran hissar upp prislappen utan för att whiskyn balanserar på sin individuella ekavgrund. Det som en gång var en rätt ointressant whisky har med årens rätt blivit en mångfacetterad unik spritdryck. Trots åldern med vitalitet och esprit i behåll.
Det finns mer att upptäcka. Fatstyrkan på modiga 49,2% inbjuder till vattning. Som i högre åldrar kan vara riskabel. Ofta frigörs bittra ekklippor som kraschar de goda estrarna.
Doften stabiliseras och blir chokladigt avrundad i kakig sherry-stil med en air av tobak och sött läder. En smula banal kanske, men nu luktar det i alla fall gammalt och exklusivt.
Whiskyn får en vattnig start i munnen som triggar saliven. Fortsättningen är sötfragrant och tobaksartad med tropiskt syrlig nektar mot slutet och rik sherryfrukt.
Lång pirrande eftersmak av fanér och en säregen ton av fragrant sichuanpeppar som värmer länge. Men i högsätet sitter körbärspraliner stadigt, långsamt fruktvaggande, påhejad av tobakseteriska toner.
Det här är ett oemotståndligt köp för den påläste, kunnige samlaren som längtar efter att få öppna en av sina dyrgripar. Den här kommer inte att springa iväg i värde framöver.
Destilleriet är bara knäppt och udda. Efterfrågan är noll. Utom för fanatiska whiskyarkeologer som bara måste få smaka på något som inte längre existerar annat än i buteljerad form.