PRECIS SOM MÄNNISKOR och destillerier har whiskyutgåvor en egen historia. Det är sällan den berättas vilket är synd för en tappning lever sitt eget liv. Med ’ups and downs’ precis som vi människor.
För det är såklart den mänskliga handpåläggningen som gör whiskyn till vad den är. Givetvis själv makandet men framförallt slutjobbet i labbet när fat kombineras av en blender och smakprofilen sätts samman.
Handlar det om maltwhisky som mestadels går till blended Scotch brukade man förr blanda ihop singelmalten på plats. Ingen särskild möda lades ner på något som gavs ut i små volymer.
För på något sätt skulle ju maltwhiskyn ges ut. För personalens skull inte minst. Att jobba hela sitt liv på ett destilleri utan att legalt få smaka på frukterna av all möda vore det väl trist.
Aberlour är ett av undantagen i Skottland. Här har vi ett destilleri som tidigt gjorde karriär som Single Malt. Utgåvor med snygga etiketter uppstod på 1990-talet och tog sikte på den amerikanska marknaden förutom Frankrike såklart. Aberlour köptes ju av franska Pernod 1974 då märket gavs nationell distribution i UK.
Men redan 1965 gjorde whiskyn premiär som singelmalt i kubformad flaska. Den smäckra långa flaskan kom först 1985 då märket passade på att slå sig in på 10-i-topp globalt bland maltwhiskys! Tio år senare passeras den magiska gränsen 100 000 nioliterslådor.
Det säger sig självt att flaskorna inte knåpades ihop i fikarummet på destilleriet. Det jobbades hårt med att styra upp smakprofilen för varje enskild utgåva och jobbet gjordes av en blender. Och det är namnkunniga män vi talar om.
Unge Alan Winchester tog över som destillerichef 1993 efter Ian Mitchell som varit där sedan 1945. Namnet kanske känns igen. Alan har i många år varit Master Distiller och frontfigur för The Glenlivet.
“Whiskyn var superb. Det var bara att blanda samman allting och ge ut. 100% 1st fill sherry butts.” -David Boyd
1993 är också året då David Boyd fick ansvaret för all whisky i egenskap av blender. Man kan ju undra varför ett enskilt destilleri behöver en egen blender. Men det är mycket att göra.
Två år senare passeras nyss nämnda milstolpe á 100 000 lådor vilket motsvarar 1,2 miljoner flaskor. Och utbudet är som sagt stort med många specialare för USA och Frankrike.
Det här var en tid då vätska fanns i överflöd. Eller kanske inte. För i både UK och Frankrike var det 10-årig whisky man framförallt sålde. Fransmännen fick lite 12 år gammal whisky också samtidigt som en mindre allokering 15-årig vätska såldes på flygplatserna.
Det betyder att utgåvor äldre än så var enstaka händelser. Det fanns liksom inga gammelfat att hämta i lagerhusen. Den äldsta whiskyn förbrukades ju efter 15 år.
Men 1997 gjorde så plötsligt Aberlour en 18-åring. En rätt rejäl satsning får man säga. Hela 12000 flaskor sattes på en Amerika-båt, berättar David Boyd när vi talas vid på videolänk:
– Det var en engångshändelse, berättar David Boyd och håller upp ett exemplar som han sparat. En whiskymäklare kontaktade mig och ville sälja fat från 1979 som låg ute på öppna marknaden. Vi slog till direkt och köpte hela paketet med sherry butts.
David Boyd testade whiskyn vid ankomst och var nöjd med kvaliteten. Han lyfte luren och ringde marknadsfolket och berättade om den nyförvärvade fatfickan och sa att det skulle räcka till 1000 lådor.
– Marknadssidan bestämde sig för att ge allt till amerikanerna. Jag tror några lådor hittade över till Frankrike också.
Något särskilt recept var det alltså inte fråga om för första utgåvan?
– Nej, vi hade ju det vi hade, och whiskyn var superb. Det var bara att blanda samman allting och ge ut. 100% 1st fill sherry butts.
Jag börjar rota bland gamla papper. Jag har ett vagt minne av att jag stötte på en 18-årig Aberlour i slutet av 1990-talet. Det stod ”Sherry Wood Matured” på etiketten, precis som David Boyds flaska här intill.
Men då förstod jag inte att det var en oneoff. Flaskan kostade £27 i inköp och var en av flera Aberlour-rariteter jag använde i en provning på den tiden.
I minnesanteckningarna står att whiskyn hade en ”rund doft av sherry men ändå torr och ekig som av bränt socker eller mörk sirap, dessutom kryddor.”
I andra vändan efter tio minuters vädring har jag noterat ”charmig” om aromen som är sherrydominant och komplex tack vare torrheten: ”Dark but ever so clever”, står det i marginalen.
Smaken hade bra balans: ”Kryddig med blommor och muskot, samtidigt nötig och fruktig – lätt för sin ålder.” Det är röd frukt i början med blommor och nötiga toner. Mot slutet kryddig, det hettar till en del. Eftersmak av färsk sherry: ”Sherry-rullande på oloroso med ek under och sötad citrus efterhand”.
Betyget är högt, 5 av 5 möjliga poäng. Man förstår att Aberlour-folket var riktigt nöjda med faten från 1979. Mina slutord: ”Med hopp om en ny 18-åring i framtiden?”
“Tråkigt nog hade vi inget i lager att buteljera på många, många år. En 18-åring saknades i våra utgivningsplaner så inga fat sparades så länge.” -David Boyd
Något mer utöver denna första batch blev det dock inte, förklarar David Boyd:
– Tråkigt nog hade vi inget i lager att buteljera på många, många år. En 18-åring saknades i våra utgivningsplaner så inga fat sparades så länge.
Det var inte förrän 2007 Chivas-folket, som tog över 2001, bestämde sig för att addera 18-åringen till standardlinjen. Men det var inte planerat i detalj utan lagret fick delas med 16-åringen som introducerades 2003.
Det hade gått 10 år sedan sist och med iver grep jag mig an comeback-whiskyn. Nu hette den ’Sherry Casked’. Och det var något helt annat än originalet. Murken sulfuranstruken arom med svarta vinbär och sherry som dämpas av våta höstlöv. För snäll och ekdämpad.
Simmig sötma i munnen utan konturer, sherry med farinsocker i basen. Mot slutet torrare ekskalv som ändå inte lyckades väcka whiskyn som gick ut i en jämntjock eftersmak. Det hände inte särskilt mycket alltså.
”En produkt som känns onödig,” blev omdömet. För snäll och oinspirerad. Synbarligen dränkt i sina sherryfat. Raka motsatsen till den levande 16-åringen som var ”perfekt ihopsatt med många skrymslen att utforska.”
18 år verkar vara en svår ålder att lyckas med. Det förväntas att whiskyn är på topp. Det finns exempel på många 18-åringar som är det bästa man druckit. Men också kantiga ekförlupna saker som stannat för länge i sina fat.
Till syvende och sist kommer det ju alltid an på ekfaten man har att tillgå som blender. Med ett godartat material går det att uträtta storverk, annars inte.
Idag är Aberlour inne i aldrig förr skådad glansperiod. Allt som kommer ut från Speyside-destilleriet håller hög klass. Väldigt publikt men samtidigt med en personlig edge som lyfter whiskyn ett snäpp.
Hemligheten är såklart att Aberlour får mycket kärlek från blending-teamet numera. Man har helt enkelt fått vänja sig vid att det inte bara är bra varje gång utan alldeles förträffligt bra utfört.
Master Blender Sandy Hyslops handlag svävar liksom över alltihop. För honom kan destillatets grundkaraktär sammanfattas ”som när min mor kokade sylt i köket.”
Ballantine’s-mannen som efter samgåendet med Chivas gjordes till chef över allting. Aberlour används i hög utsträckning i båda blended-märkena men när Ballantine’s helst tar sin whisky ur vanliga ekfat föredrar Chivas sherryfaten.
Det är just mixen av fat som är hemligheten hos singelmalten Aberlour. Och förklaringen till att man aldrig får veta i detalj hur whiskyn egentligen byggs upp. Eftersom balanserna mellan fattyperna varierar mellan varje batch, i alla fall på marginalen.
Moderna Aberlour viker aldrig från sin fruktiga syltiga linje där sherryfaten drar fram det söta destillatet. Det gäller också 18-åringen som jag blindtestat ihop med ett gäng andra 18-åringar.
I sammanhanget framstår den som väldigt publikfriande. Det är framförallt så där syltigt gott som man vant sig vid men också med väldigt mycket mer ek än i de yngre upplagorna.
Whiskyn har en sirlig elegant doft. Överallt syrliga rönnbär och citrusmarmelad med äppelkart. Centralt läder och där bakom skymtar gammelestrarna framhjälpta av sherryn. ibland vanilj/skumtomtar. Och efter vädring söta gummipuffar. 18-åringen har sin alldeles egen signaturmelodi!
Smaken är långsam. Torkad frukt föregår tunga estrar av fallfrukt. Mörk ek-choklad vinner. Mot slutet rökfragment och lite salmiak men också en klar ton av hallonkart – ojoj, vad coolt. Lång behärskad avslutning. Puttrande ek med stimorol-värme bär, samtidigt växande citronmarängsyra.
Helt klart är det så att gammal Aberlour försvarar sin sötsyrliga bäriga karaktär uppbackad av gammelestrar som uppstår naturligt med tiden i fat.
Men det jag gillar mest är de tunga estrarna i munnen, som är förföriska! Och upphunna av mörka ektoner trillar den där hallonkartiga tonen plötsligt ut. Det är verkligen en Aberlour i glaset!
I eftersmaken rumsterar whiskyn om innan allt läggs till ro. Underskön munkänsla när mörka gammelestrar och fluffig sockervadd tar över till slut. Effekten blir dessutom härligt saliverande och som skottarna säger – ”more-ish” – man vill ta en hutt till!
• Aberlour 18 år 43% | SB-nr 53477, 899 kr
