DET ÄR FEST. Värden reser på sig. Sorlet dör ut när versen deklameras. Alan Winchester talar med stadig stämma, rimmen landar med eftertryck i slutet av varje strof.
Skotten går djupt med sin Highland-dialekt. Utsocknes som jag hänger inte riktigt med förrän det är dags för skålen. Alla reser sig och stampar i golvet och dricker James Fleming till, slainte!
Den nya cask strength-utgåvan av Aberlour smakar bra. Väldigt bra. Året är 2000. Vi firar en traditionell ceilidh med god mat i överflöd och whisky i glasen. Framförallt a’Bunadh som nykomlingen kallas.
Destillerichef Alan Winchester berättar målande om hur en Aberlour av bästa snitt kan ha smakat för hundra år sedan. á-BOONahr säger han förresten. Det är gäliska för ’ursprunglig’.
– När James Fleming på sin ålders höst på 1890-talet tog fram det bästa ur lagerhusen kan det ha smakat så här, ler Alan Winchester. Vällagrad maltwhisky från färsk spansk sherry-ek som legat i 8-9 år. Serverad direkt ur fatet med vattnet vid sidan av.
Han är övertygande. Fleming-rummen där vi sitter har precis invigts. Atmosfären av gälisk-keltisk tradition går nästan att ta på. Trots att menageriet kommer från hela världen sugs vi in i det skotska. Det kunde lika gärna ha varit 1800-tal. Illusionen är perfekt. Whiskyromantik, som ju är skottarnas paradgren.
KLICKA på sid-knapparna nedan för att läsa vidare…