Reviews Långlagrad Canadian whisky är vi inte bortskämda med. Svenska folket har sänkts ner djupt i ”brännvinsträsket” till följd av Systembolagets envetna Lord Calvert-krängande. Det fina (eller usla) med Canadian-stilen är att spriten ska vara ren och lättdrucken vilket innebär högoktanig sprit som i sämsta fall smakar spritigt.
Men i takt med att vi svenskar reser oss ur fylleriet och börjat efterfråga både finare sprit (och faktiskt även vin) har såklart monopolet skiftat fokus i sortimentet. Idag köper folk både dyrare och bättre spritprodukter. Och det gäller även Canadian-genren.
En epokgörande insats var lanseringen av J.P. Wiser’s Canadian Whisky år 2018. Systembolaget hade i sin offertförfrågan efterlyst en vällagrad kanadensare i miljövänlig (lättviktig) PET-flaska. En skräddarsydd 10-åring gjord av Walkerville-destilleriet i Ontario vann upphandlingen.
Det går inte en dag utan att man dunkar sig själv i ryggen som svensk spritdrickare och tackar änglarna för att det finns sans och vett i folkdjupet att uppskatta kvalitet när den står framför en. Vilket i mitt hushåll sker rätt ofta. Att unna sig en Wiser’s då och då är inte bara en mänsklig rättighet utan framförallt en sann whiskynjutares skyldighet.
När whiskyns uppfinnare Don Livermore skulle fira 23 år på posten som Master Distiller för Hiram Walker passade han på att tota ihop en whisky i samma ålder. Dessutom vald han att ge ut dyrgripen vid fatstyrka. Något vi aldrig hört talas om förut. Detta är nämligen whiskymärkets första ’cask strength’-utgåva någonsin.
Självklart har man öst priser över whiskyn i olika sprittävlingar. J.P. Wiser’s 23 år bland annat vunnit guld på 2021 års Canadian Whisky Awards samt utsetts till Best Canadian Blended Limited Release av 2020 års World Whiskies Awards.
Den måste alltså vara något alldeles extra? Dags att testa. Vid 59,9% luktar whiskyn sockerstinna estrar med fullkornskorpa. Centralt citrus och vingummin, runtom krydda. Som helhet en pigg och ljus arom det slår gnistor om som inte på något sätt kan beskyllas för att vara spritig.
Söt långsam smak av demararascoker som tar på örtig krydda, halvvägs fyller torkad frukt på med toner av sälta som bäddar för en tung bitter sorti. Eftersmaken är trögrörlig och långsint. Här finns simmig sötma som nästan körs över av choklad-fondant och syrlig espresso.
Whiskyn är minst sagt ekbelamrad och sävlig vid fatstyrka. Här behövs vatten för att dyrka upp låset. Och minsann vecklas inte aromerna ut efter en första vattningsomgång.
Aromen blir björnbärssyltig och mer syrlig med inslag av druckna körsbär. Men samtidigt läderdämpad. I munnen seg fruktmarmelad och hard seltzer-sälta (!). Mitt i körsbär följt av torrare fanér-toner. Finishen är lång och fyllig av konfekt och kärsbärsmarmelad. Pirrig ek bär länge.
Det låter lika gott som det är. Ålderdomen manifesterar sig i marmelad-estrar som är det bärande lagret i munnen. Men den där säregna seltzersältan av mineralvatten från destillatet gör ju smaken ihop med ekens chokladpraliner.
Precis om med europeiska grainwhiskys uppför sig denna majswhisky mer som en maltwhisky när så många ekår har passerat i faten. Eller varför inte som en armagnac. Åren suddar ut gränserna för olika destillattyper.
Vilket är spännande. Gamla destillat är sin egen genre. Och det är alltid svårt att motstå dryckerna. Särskilt om man är uppfostrad som maltwhiskydrickare där eken tar väldigt stor plats.
En andra vattning gör whiskyn mörkare och trögare, frukten trycks tillbaka och allting blir enklare igen. Whiskyn är i sitt esse kring 51-52%. Där avtäcks en verklig unik Canadian-åldring. Har du råd, unna dig en flaska!
