Reviews Äldste Kilchoman, vad gör åldern med smaken? Destilleriet som kom igång ordentligt på vårkanten 2006 är Islays nyaste tillskott i butik. Som 9-åring tangerar den ju snart en annan storrökare, Ardbeg. Ökad ålder rundar av och jämnar ut men presenterar också en ny kommersiell ådra hos nykomlingen som ska bli spännande att se hur den utvecklas framöver.
Nyhälld stor arom av torvrök och brasved plus söt jod, i basen äppelsyrup. Charmigt storvulen. Kilchoman tar ut svängarna med röken vilket är ett gott tecken.
Lätt smak som börjar i syrup, därpå kålsoppa (ungefär som Ardbeg Ten) och massor av fruktkola – väldigt gott det här! Mot slutet jod och vita russin. Fyllig eftersmak av röksoppa (på söt syrup-bas) men blir snart torrare med en specifik rökbeska, rätt hårdhänt asketisk. Välbehövligt allvar i en annars glad-kommersiell röktappning.
Lite vatten dödar nosen och smaken blir än mer lättdrucken i en frejdig sötrökjod-stil. Eftersmaken blir strävare med torrare läderbeska som går ner sig i kålsoppa.
Som helhet alldaglig kvalitetsrök på ett sätt som lovar gott, ännu en suverän Islay-dram är på väg att födas. Approachable på samma sätt som Laphroaig och Ardbeg, orerande rökig men okrånglig. Ska bli spännande att se kommande år hur Anthony Wills väljer att positionera sin framtida huvudprodukt. Logiskt vore att gå med bourbonfat, lättast att skala upp volymerna med vanlig ek i basen. Och spara sherryfaten till lyxeditionerna.
Som bisats måste jag få kommentera höstens släpp av 100% Islay. Något är fel med detta koncept. Helt rätt att försöka göra en whisky på korn från Islay men rätt meningslöst om det inte funkar. 77 poäng för ett kvalitetsmärke som Kilchoman borde få katastrof-alarmet att ljuda. Avbryt!
Jag luktar både tre och fyra gånger på whiskyn. Inget. Kanske fadd kikärtsarom, jag vet inte. Tyst smakstart, sötaktig mun, möjligen äppelchips, tobak vipsar till, lojt. Dödfödd jod kommer av sig. Neutral finish, liksom fastlandsrökig, gulliga mandelskorpor. Vafan…
En Islay-whisky som Kilchoman får inte komma ut så här. 100% Islay görs på 20 ppm fenoler i rökmalten vilket är i paritet med moderata rökaren Bowmore, det ska liksom märkas. Men här händer ingenting. Vore det en lagom trist Speyside-whisky i glaset kunde man förvänta sig något liknande, men ändå inte. Röken som ändå finns där står bara i vägen.
Detta är Kilchoman i ett nötskal. Högt varvas med lågt. Som det ska vara med ett litet boutique-destilleri med pytteliten produktion kan tyckas. Fåtalet fat och små batcher gör det svårt att hålla en rak linje. Så att firman nu dubblat sin kapacitet med ett skuggdestilleri (kopia av originalet) är det bästa besked vi Kilchoman-fans fått. På sikt lär avkomman stabiliseras.
