Reviews Vad händer med Ardbegs destillat om man kopplar bort purifier-hinken? Grejen med destilleringsregimen på Islay-destilleriet är att man svetsat fast en bytta på undersidan av spritpannans lyne-arm som leder ångorna till kondensorn för avkylning. De tyngre oljorna trillar ner i hinken och leds tillbaka till magen där de kokas om.
Så här beskrev tidigare destilerichefen Stuart Thomson effekten i början av 00-talet:
– Purifiern fångar upp de tyngre mer orena alkoholerna, refluxen framkallar sötare toner hos whiskyn, bubblan vid halsens början förstärker effekten.
Hans efterträdare Michael Heads förtydligade processen:
– De första timmarna tumlar de sötare estrarna förbi. Längre bort väntar fenolerna. Alla delar kastas delvis tillbaka och redestilleras vilket skapar Ardbegs djup och komplexitet. Spriten har en sötare citrusestrig front men fenolerna är alltid närvarande.
Hinken har suttit där åtminstone sedan 1950-talet vilket man kan se på fotografier men destillerifolket tror att purifiern löddes fast för hundra år sedan. När författaren Alfred Barnard besökte stället på 1880-talet nämner han dock inget om konstruktionen så den sattes nog dit senare.
Dr Bill Lumsden som är dagens master blender har alltid velat testa att köra anläggningen utan purifiern för att se vad som skulle hända. Här är alltså svaret, efter fatbehandlingen kommer följande ’dram’ ut:
– Whiskyn har en intensiv doft där aromatisk rök stiger omsvärmad av sötma. I munnen bittersöta stormar som störs av aska, pepparmint och kardemumma. Mot slutet sveper moln av mörk choklad och eucalyptus in som blandas med röken.
Själv har jag aldrig undrat hur en Ardbeg utan purifiern skulle smaka. Man vill ju tro att det är just refluxanordningen som är viktig för destilleriidentiteten och därför inte ska äventyras.
Feltänkt, verkligen. För Lumsdens fräcka tilltag har resulterat i en fascinerande nytolkning där Ardbegs natur både renodlas och späds ut. Det är torvrökigt, fast bara ibland, en sorts på-och-av-effekt jag aldrig upplevt. Det är som vanligt sötaktigt men till skillnad från det vanliga whiskykoket finns här ett större djup.
Whiskyn befinner sig i ett ingenmansland, ett twilightzone-tillstånd som är fascinerande. Ytligt sett en bagatell, men såå skön. Whiskyn spelar upp en perfekt storm utan oväder. Ren och luftig hela vägen.
Aromen är stor nyhälld. Inte riktig Islay, istället rökt fläsksvål och kryddskinka med söt torvrök under samt rökt smör. Överallt honung och karamell, ibland pepparkaka och Läkerol-mentol. Ren och okomplicerad, verkligen lättgången.
Lätt luftig smak som går på tomgång ett slag med saltlakrits innan saftiga öar av sötrök dyker upp kringskurna av tunn fruktsyra. Ett kvantfysiskt tillstånd där röken är där samtidigt som den plötsligt inte finns. Halvvägs stabiliseras smaken med honungspastill och fragrant rökelse, sent en släng av kreosotbeska.
Rökouvertyren fortsätter in i eftersmaken som paraderar glesa fenoler. Honungslag bär dekorerad av spridda torvrökskyar. Längre ut jodfragment som skapar en mild rökbeska och perfekt balans mellan elementen.
En komplex smak där aromerna dyker upp och överraskar en med tidsluckor emellan. Vad har hänt egentligen!? Chimärt sötare sprit som är minst lika fenolrik men kommer ut annorlunda än det vanliga reflux-koket.
Med vatten i glaset renare och mer trivial doft som är smörig/oljig åt bacon-hållet med vått kalvskinn och honungspastill i botten. Sötare smak och mer grumlig rök med suddiga konturer. Ingen vidare sortering i eftersmaken heller som bjuder på bränd torvrök nedbäddad i småkakor.
Ardbeg har något här, men vad? Lägg på mer tid i fat, addera nyekstunnor för att minska vaniljsötman från bourbonfaten och skapa mer plats för torvröken att ta för sig. Med hjälp av eken kan en mer komplex fruktighet utvecklas vilket Ardbeg skulle tjäna på.
Nu när man har dubblat volymen till en bit över 2 miljoner liter årligen borde det finnas utrymme för detta lyckade nya recept. Ett embryo till en reguljär utgåva som kan återkomma varje år med små variationer.
För alla dessa one-offs är tröttsamma. Jag och många med mig irriteras av Ardbegs nyckfullhet. Det här med att skjuta ut sjuttioelva småtappningar varje år med töntiga namn känns som ett desperat rop på bekräftelse: ”Vi finns, älska oss!”
Ett beteende återuppstartade destillerier tvingas till för att skapa intresse för ett ihåligt fatlager som håller på att byggas upp. Men herregud Ardbeg har kokat sprit i 25 år nu.
Rimligen borde det finnas tillräckligt med 10-12 år gammal whisky för att orka lyfta blicken och vara trygg i att man är fullt återetablerad som varumärke. Med en så stark ägare i ryggen som LVMH borde hetsen upphöra och Glenmorangie-folket tillåtas måla med större och tydligare penseldrag.
Ardbeg Heavy Vapours 46%
90/84p Doft 22/21, Smak 23/21, Exit 22/21, Balans 23/21 Årets Ardbeg Day-utgåva som plockas fram på destilleriet 3 juni. Gjord på sprit kokad utan purifiern inkopplad på spritpannan. Lagrad på 1st fill bourbon barrel och refill-fat. Komponerad av blender Bill Lumsden. Som vanligt kommer två versioner av whiskyn. En committe release på 50,2% för medlemmar i Ardbeg-klubben (som lanserades 13 april) . Och en vanlig utgåva på 46% som är tänkt till vanligt folk som får hyllplats i 30-talet Systembolagsbutiker från 19 maj. SB-nr 41393, 1349 kr
