Whiskytipset Två irländska whiskeys väcker uppståndelse. Men de kommer varken från Irish Distillers, Bushmills, Cooley eller Teeling. Upphovsmannen heter Bernard Walsh. Entreprenören som 1999 startade egna märket The Irishman med whiskey från Irish Distillers.
I juni 2016 grundade han sitt eget destilleri också. Med italienska pengar ska understrykas. Globala jätten Illva Saronno som tjänar sina pengar på bland annat kaffelikören Tía Maria investerade 25 miljoner euro för 50% av företaget 2013.
Efter en schism om hur bolaget ska utvecklas gick man skilda vägar i januari 2019. Walsh är tillbaka på ruta ett och tar hand om varumärkena men italienarna fortsätter att koka whiskey för att så småningom börja lansera nya whiskeymärken. Destilleriet döptes i samma veva om till Royal Oak.
Siktet är inställt på att göra en blend. Man kokar tre stilar – konventionell maltwhiskey, pot still-whiskey och grainwhisky. Volymen är väl tilltagen, årligen kan pannorna spotta ut motsvarande 8 miljoner whiskyflaskor!
Frågan är förstås om det blir lika bra som Walsh maltwhiskey? Fast både Writer’s Tears och The Irishman rubriceras förstås som blended whisky av Systembolaget. Vilket det rent tekniskt är men absolut inte en mix av malt- och grainwhisky gjord i pot stills respektive kolonnpannor.
Whiskeyn baseras till 100 procent på korn. Sju delar singelmalt och tre delar ’single pot still whiskey’. Pot still är den irländska ”malt-stilen” som görs på en 50/50-mix av mältat och omältat korn. Helt enkelt en sorts maltwhisky uteslutande kokad i pot stills.
Båda sorterna är NAS-are, ingen ålder anges på etiketten. Men ungdomen är inte besvärande, Bernard Walsh åstadkommer underverk. Tappningarna osar av nyplockade äpplen men helt utan fattlig ungkola. Briljant ihopsatt ungwhisky.
Writer’s Tears har en förförisk doft och en djupgående smak med sen värmeeffekt. En irländare laddad med massor av karaktär som understryks av styrkan på 46%.
Glad ljus okomplicerad nos. Det doftar blommigt som av jäst äppeldryck. Under sockrigare crème brûlée och fragrant fanér.
I munnen tar äpple fart följt av maltiga gräs-lätta toner. Halvvägs fallfrukt och gräddkola som hålls uppe av kvistiga ek-eteriska inslag. Mot slutet mullig pot still-honung. Verkligen varierad smakpresentation.
Eftersmaken är lång och kryddvarm, pot-honung och maltsirap i basen. Avslutningen har tyngd, whiskyn puttrar på länge med eterisk ek och stor fruktbeska som understödjer.
Vatten gör aromen ännu piggare. Det doftar fruktträdgård som av äpple och päron i blommig somrig stil – bara glädje! Sötare smak av äppellag med fragranta inslag av parfymerad tvål och fallfrukt plus persikolag. Utgången är oljig. Klart annorlunda smak!
Lång parfymerad exit, fetare oljig med distinkt ekbeska, samtidigt fruktig. Efter ett tag alltmer varmkryddig – en effektfull eftersläng!
Man känner sig överrumplad. Så lättillgängligt men ändå personligt. En stolt irländare som man verkligen hoppas de som tröttnat på Jameson upptäcker. Det här är oändligt mycket godare, om än inte särskilt ursprungstypiskt. Stilen tilltalar mer de skotska maltwhiskyfansen.
Walsh originalmärke är The Irishman. Och Founder’s Reserve får vi anta är hans mest genomarbetade recept. Och givetvis storsäljare, vilket procenthalten på 40% antyder.
Men trots lägre alkoholstyrka är det den här utgåvan som sticker iväg och tar mer plats. Den är helt enkelt rätt krävande. En karaktärsfull kornmaltwhiskey med smutt doft men rejält pådrag i munnen.
Frisk doft av äppel-MER med marshmallows och florsocker. Pang på liksom, enkel och publikfriande.
Krämigt äpple i munnen med vanilj. Snart kryddig med mandelmassa som mildrar. Efterhand alltmer läskande när eken brakar på. Smaken har genomgående en väldigt skön bedagad Champis-feeling.
Eftersmaken är varmkryddig och något parfymerad. I basen sötaktigt mousserande likt äppelsoda eller mineralvatten. Efterspelet är lättsamt men samtidigt rivigt utmanande.
Eken orerar med sin krydda men här finns inte mycken ”besvärande” beska. Alldeles underbar kittlande äppelsodaton i eftersmaken dessutom.
Och jag gillar den söta vanilj/mandelmassa-karaktären i munnen som balanserar kryddpåslaget samtidigt som eken gör smaken läskande. Vilken whiskey! Här får både Jameson-koncernen och Bushmills se upp.
Dubbla whiskeytips alltså. Writer’s Tears är möjligen lite mer sofistikerad tack vare sin högre styrka men främst för att blender Walsh vill ha det så. Founder’s Reserve är schematiskt enklare men samtidigt tuffare i sitt uttryck.
Båda är mångsysslare som funkar både i stimmiga sociala sammanhang men också i solitud i fåtöljen där hemma som ’sipping whiskey’.
