Reviews DRUM är här, igen. Cask-utgåvan för Committee-folket kom ju för någon månad sedan. Ska fatta mig kort eftersom det är samma jos i botten. Frågan är väl om ännu en recension behövs? Faktum är att styrkan hos en whisky påverkar hur aromerna sorternas och läggs ut i nos och gom. Jämvikter och ordningsföljd utmanas så även om smakerna är desamma i grunden så kan presentationen vara annorlunda, och det är ju föreställningen man recenserar, inte manuset.
Först skall sägas av romfatet inte gör någon nytta, snarare tvärtom, sockersötman blandar bort Ardbegs inneboende fruktighet – sammanfattningsvis en sockerpiller-dumhet. Men i 46%-utgåvan finns fler nyanser och bättre struktur än hos bryllingen på 52%. Vi har att göra med en ungdomlig Ardbeg men den har ju den där omistliga Islay-tonen av begåvad rök. Till att börja med är nosen trevligare. Medelstor torvrökig gräddkola med mandelbiskvier. I kanten välbehövligt torrare jodstick, och centralt en underbar arom av hibiskus som skymtar emellan röksjoken.
Vattendroppen gör underverk. Ut kliver omklädningsrum och svettstela strumpor ovanpå rostat bröd med salt smör. Undertryckt torvrök pustar och gelégodis anas. Men munnen gillar inte vattnet, sockersötman tilltar och det smakar ungt. Munnen är vid 46% passiv till en början, nästan vattnig med torvrök och gräddkola följt av fruktkola med jordgubbsarom. Halvvägs torkar jod upp. Munnen är god och banal, vilket är ett gott betyg. Finalen är bäst, kärvare medicinala jodtoner tar kommandot, värme läggs ut, vibb av kreosotbeska och däven torvrök sätter punkt. Sortin är elegant och vuxen, Ardbeg betvingar de drypande romfaten till slut, Drum blir tillräckligt elak för att tjusa.
