Reviews Jag visste precis vad jag skulle få. Ardbeg gjorde det till slut. Gav ut sitt destillat underårigt efter bara 5 års lagring. Resultatet är givetvis en besvikelse men jag är också lättad för whiskyn ju inte alls dålig. Besvikelsen kommer snarare av den stenhårda marknadsföringen som ligger bakom det osannolika namnet Wee Beastie.
På etiketten står: ”A Monster of a Dram. Young and intensely smoky, with a rich explosive mouthfeel of chocolate, tar and savoury meat. Cracked black pepper and pine resin in the finish.” Är detta den galnaste rökwhisky du kommer att dricka? Är den ett monster? Knappast.
Smakbeskrivningen är ändå inte så tokig. Chokladtoner finns vilket inte är en fördel i kombination med kraftfull rök. Köttiga buljong-noter är inte heller så kul, det bidrar till whiskyns röriga intryck. Pepprigheten är rent nys. Talloljorna i avslutet är lågmälda.
För faktum är att en 5-årig Ardbeg inte alls är särskilt otrevlig. Destillatet osar av otäcka fenoler som ändå beskurits rejält av den effektiva refluxanordning som kokar om spriten i slutskedet av destilleringen. Dagens regim odlar också ren sötma i större utsträckning än estrar.
Dessa faktorer sammanvägda gör att Ardbeg blir ett större nummer efter 10 år. Då har röken med hjälp av eken skapat den där tyngden vi förknippar röklegenden med.
Ardbegs blender Brendan McCarron här länge velat göra en ung version av whiskyn. i jämförelse med en orökt whisky som Glenmorangie är rökwhisky snabblagrad, redan efter 2 år är destillatet drickklart, menar McCarron:
– Det knasiga är att rökwhiskyn bryts ner snabbare och planar ut fortare. Mellan 3 och 5 år är Ardbeg riktigt fin. Väldigt rå såklart och extremt rökig, en utmaning för vem som helst, men whiskyn har en ungdomlig kick som är helt underbar.
Sedan går destillatet in i ”rökwhiskyns dimma” där fenolerna tappar stinget samtidigt som de ändå döljer det andra. Mellan 5-10 år måste whiskyn få vara ifred, slår McCarron fast:
– Det tar 10 år för de underliggande smakerna att bryta igenom. Det är då vi får den där medicinala citron/lime-sötman som förknippas med TEN.
Nyhälld luktar det mjuk chokladkaka med brända krokant-toner samt en burkig torvröksfeeling. Aromen är osorterad som ung Ardbeg brukar vara och jag är inte överraskad. Frukten kan vi avskriva, den utvecklas som sagt senare under lagringen.
Smaken är lugn och långsam. Torvrök är det första som dyker upp följt av chokladkaka och faktiskt lite marmelad. När jag provar om whiskyn i andra rundan i blindprovningen dyker lite mango upp. Det är den tonen som gör smaken bra, och dessutom härligt savande.
Mot slutet drar medicinal oljig beska in och rullar igång eftersmaken som är halvlång med torvrök i släptåg. Och givetvis ungkola/sockerlag. Rätt simpel sorti, vilket var väntat. Verkligen inget monster till whisky, väldigt till lags och kommersiell. Bra genomjobbad utifrån förutsättningarna.
Med vatten blir aromen friskare med tydlig torvrök i centrum. Fortfarande förminskande sötaktig med småkakor och gräddkola. Ungefär som att dofta på rökbrända marshmallows vilket ju passar bra i sammanhanget!
Smaken gömmer sig litegrann dock. Direkt bakad rök och sockriga kaffetoner, men halvvägs syrligare och mer kryddigt, mot slutet jodsötma.
Lågmäld krydda bär eftersmaken framåt. En god men kväljande rökbesksötma som består av fruktkaramell, jod och torvrök regerar. Whiskyn stannar i flämtande ungrök som pågående värme kamouflerar rätt bra.
Vatten lyfter doften ett snäpp men sänker smaken något. En stabil whisky som kan drickas lite hur som helst. Inte minst som bas i rökiga cocktails, eller med en isbit vilket dämpar såväl choklad- som rökdimension. Ardbeg själva torgför Bloody Rob Roy som är en mix av rökwhsiky, röd söt vermouth och några stänk bitters.
Ardbeg 5 år Wee Beastie 47,4%
85p Doft 20/21, Smak 22/21, Avslut 22/22, Balans 22/21 Lagrad på en mix av bourbon- och sherryfat. SB-nr 81322, 449 kr
