Reviews Armagnac är brandyvärldens Rolls Royce. Det tycker i alla fall fansen som är de mest hängivna när det handlar om vindestillat. Sant är att det i Armagnac finns utrymme för en helt annan smakvariation än i Cognac.
Här i Sydfrankrike nära den spanska gränsen gör man fortfarande singeldestillat på gårdarna. I norr härskar kommersialismen med stora cognacshus som gör blended brandy.
Greve Olivier de Montal bebor slottet Rietourt i hjärtat av Gascogne. Här i Bas-Armagnac som distriktet heter brukar man sedan generationer tillbaka den sandiga lerjorden. Klimatet är milt och fuktigt med långa soliga höstar vilket driver fram mycket smak i vinodlarnas druvor.
De fyra druvsorterna är Ugni Blanc, Colombard, Folie Blanche och Baco. Druvorna skördas nattetid när temperaturen är som svalast för att smak och arom ska bevaras så mycket som möjligt. Endast spontanjäsning är tillåten och tillsatser av jäst eller socker är förbjudna.
Det vita vin som framställs har hög syra och håller ca 10% alkohol. Destillering sker en gång i tre klassiska alambicpannor som namngivits efter Alexandre Dumas tre musketörer – Athos, Porthos och Aramis.
De Montal lagrar sin armagnac på 400-litersfat av fransk ek, huvudsakligen vitek från närliggande skogar i Monlezun och Le Frêche. Under lagringen flyttar ”Cellar Mastern” destillaten mellan olika fat för att styra utvecklingen och ofta avslutas lagringen i svarteksfat, alltså gamla fat som är så mättade av armagnac att dom blivit svarta.
För att inte riskera att riktigt gamla årgångar ska bli överekade avbryts lagringen efter 50–60 år och armagnacen flyttas då över till glasdamejeanner (lokalt kallat bonbonnes) där mognad och avdunstning minimeras.
När man i whiskybranschen räknar åren i ekfat bryr sig fransmännen bara om åldern. Från den dag vätskan kokas fram tills dess den hamnar på flaska. Men så skriver man sällan ut åldern på sina flaskor utan hellre årtalet. Precis som med viner handlar det om årgångsdestillat!
Ska vi ändå dryfta fatfrågan visar det sig att den ”äldsta” armagnacen från de Montal kokad 1921 har vilat i 50 år på fat medan den näst yngsta från 1961 faktiskt är dryga 59 år gammal. Vad händer då i damejeannen? ”Absolut ingenting,” säger fransoserna själva.
Det är självfallet inte sant. Även om man stoppat oxideringen och interaktionen med träet så fortgår de kemiska processerna. Spriten transformeras till något annat efter ett halvt sekel instängt i en glasbehållare.
En sorts dammig oljighet tilltar, en fetma som dock inte förtar den naturliga fruktsötman i destillatet utan i vissa fall tillochmed förstärker den.
I familjens paradiskällare finns årgångar ända tillbaka till slutet av 1800-talet. Det är den fantastiska åldern och kvaliteten som givit de Montal kultstatus. De rara dropparna levereras bland annat till Frankrikes president, det engelska kungahuset och kan avnjutas på en lång rad toppkrogar världen över.
Årgångsarmagnac från familjen de Montal gjorde stor entré på Systembolaget förra året. 100-åringen från 1920 var en av celebriteterna som vi hyllade här på The Spirits News.
I år toppas uppställningen av en flaska från 1901. Detta är det äldsta destillatet någonsin på Systembolaget. Och denna 120-åriga armagnac är genuint sällsynt. Destilleriet har bara två flaskor kvar varav den ena webblanseras 27 maj (den andra behåller man i sitt arkiv i Frankrike).
Så vi vet tyvärr inte hur den smakar, inga smakprover är tillgängliga. Bara den som slantar upp de 48 195 riksdalerna får åtnjuta denna historiska brandy-upplevelse…
Hundraåringen från 1921 är en skönhet. Den sticker ut i blindtestet. Jag förstår direkt att detta är äldsten på den distingerade gammeldoften.
Liksom ifjol handlar det om trätoner med stuns inbäddat i sävlig frukt. Druvmustigt söta dunster, på djupet PX-sherry-mäktig. I fronten multnat gräs tillsammans med fragrant blommighet.
“Hundraåringen från 1921 är en skönhet. Druvmustigt söta dunster i näsan, på djupet PX-sherry-mäktig.”
Smaken börjar med torkad frukt och gräs, strax saftiga gammelestrar, samtidigt fet av all ek. Mot slutet saliverande ekmynta och färska tobaksblad. Lång savande lättsam epilog med tobak och olivolja som landar i krämiga gammelestrar.
Armagnacen bär ända in i mål. Visst blir smaken väldig fet av eken men inte energidräpt, frukten dirigerar förloppet vilket ju efter ett sekels väntan är mirakulöst!
Att denna de Montal från 1921 är märkt av sin ålder är både logiskt och bra. Men när 90-åringen gjord 1931 dyker upp i glaset är den märkligt lättsam och ekbefriad. Eller snarare lite uttröttad. Det är som att kanterna slipats bort av 40 år i glasdamejeann.
Åldern annonseras i doften av höstlöv som är det första som dyker upp. Följt av sötaktig fikonmarmelad. Medelstor i omfånget med en typisk rancio-fetma av vitmögelost/svampkräm. Centralt apelsinsuckat. Synnerligen originell och pikant i karaktären.
Smaken är dammig och luftig. Gommen känns gammal men rör sig obehindrat ”oekig”. Lövhög med en släng rancio-fetma blandas med pastiller, strax sött gräsig, mot slutet katrinplommon-jos och torkade äppelchips.
Sträv sötma av nektar i efterklangen som skingras av feta lädertoner. Stannar i järnsmak med oloroso sherryfeeling. Utgången är helt enkelt för ren, eken orkar inte riktigt bära destillatet in i mål denna gång. Men som helhet = väldigt bra.
80-åringen från 1941 gjordes under brinnande världskrig. När fjolårets utgåva (destillerad 1940) kantrade i hårda parfymtoner känns årets version paradoxalt nog ungdomlig!
Det luktar dämpat av smörkola och sockrade dadlar samt karamelliserade äpplen. Denna obalanserade ”enkelhet” tonas ner i munnen som får en söt start av gräddkola i inbjudande oloroso-stil med lättsam beska mot slutet. Calvados-pigg avslutning med mer kola som backas upp av starkvinstoner samtidigt som värme förlänger.
Verkligen god smak av gammal frukt, fint modulerad med tjock ek som mynnar i en armagnac-klassisk eftersmak. Det är just livligheten och tyngden i finishen som skiljer 80-åringen från de andra åldringarna. Pigg och vital på ett sätt som får en att vilja ta en sipp till. Ett lustfyllt drickande helt enkelt.
“70-åringen från 1951 är en tät viljestark armagnac som får det att tåras i ögonen av smaklycka!”
70 år är prime-time för de Montal. 1951 är årgången som imponerar. Ekfatet gör allt rätt med brandyn. En tät viljestark armagnac som får det att tåras i ögonen av smaklycka!
Ändå är första intrycket misstänksamhet. Sockrigt dämpad bouquet av läder med inslag av starkvinsfrukt. En latent krydda och stickig syra får en att studsa till. Denna de Montal har mer under huven än de andra?
Mycket riktigt rivstart i munnen med frukt-lag och en bukett av rik torkad frukt understödd av bittra aprikoskärnor, mot slutet kryddig beska. Lång savande beska i ren final som rullar fram över torkad frukt med saliverande skalbeska som stolt vecklar ut sig.
Smaken är den mest komplexa av alla. Fruktdriven med åldersparfym och kryddvärme. Och den luftiga men bittra finishen som andas gammaldags lätthet är enastående.
Mest vital och energisk i årets lyxiga de Montal-uppsättning. Hade doften spridit sig på samma sätt som hos 60-åringen hade poängen gått i spinn. En solitär i brandy-kretsar om man bara ser till smakupplevelsen som är exempellös!
Ska du bara dofta på din armagnac är som sagt denna de Montal nedlagd 1961 alldeles underbar att dröja vid. Här finns druvor och fallfrukt i rikliga mängder, en tropisk sötma som torde tysta all ondska i världen med sin blotta närvaro. Det är vilsamt på ett obeskrivbart sätt.
Därunder finns romlika muscovado-sockriga toner. Och det är den här romtyngden som gör DET – när den lägger sin sordin på den levande fruktigheten som annars dominerar doftupplevelsen.
Nu har ju denna armagnac faktiskt tillbringat nästan 60 år på ekfat vilket ger mer ekeffekt än de äldre årgångarna. Å andra sidan är det ju inte mycken kraft kvar i dessa svartnade refillfat som återanvänts i decennier.
Det som hänt armagnacen är snarare att oxideringen och tillskapandet av fler estrar har fått fortgå i ytterligare 10 år. Samtidigt som utgåvan har inte sett insidan av en damejeann utan gått direkt ner i flaska från fatet.
I munnen får jag syrliga estrar och chokladtoner, en hel fruktkorg vecklar ut sig. Mot slutet krämig fetma och en pregnant charmig parfymnot! Lång eftersmak med bedagad fruktsyra i amontillado-stil. Tobak bär sötman. Allt landar i smörig munkänsla.
Självfallet måste alla årsbarn födda 1961 få njuta av denna eleganta fruktighet. En sinnlig inkännande självsäker armagnac. Helt klart godast av alla!
Ynglingen i gänget föddes 1971. Pratar vi födelsedagskalas är denna 50-åring en självklar gåva till mången jubilar runt om i landet. Priset på 1649 kr ska man dock tala tyst om inför gåvomottagaren. Hade det varit en whisky hade den i bästa fall kostat ungefär som 100-åringen!
Visst är denna pava ett fantastiskt klipp men kanske inte alla står ut med den parfymiga stilen? Jag kan garantera att det handlar om ”fragrans” av det godartade slaget och inte den där aggressiva stickiga in-real-life-parfymen som inte hör hemma flaskor för inmundigande.
Doften av gröna marmeladkulor med nougat och marsipan är elektrisk. Allt omgärdas av spänningsskapande parfym-fragrans och överallt finns syrliga röda vinbär. En aromatisk eterisk doft som är stor och har stuns – fräsch och mångbottnad!
Intressant är att denna nästan-50-åring också bara har lagrats i ek och går direkt från fat till flaska. När man i rom- och whiskyvärlden kokar sin sprit året runt är framtagandet av druvdestillat en känsligare fråga.
Det är i sanning fortfarande en ren jordbruksprodukt. Särskilt i Armagnac där druvorna skördas i oktober. Sedan börjar man destillera det sura vita vinet i slutet av november. På den här tiden puttrade pannorna på ända in i mars påföljande år.
Idag hastar man igenom destilleringsperioden på 1,5 månader och är klara i januari. Orsaken är ju att det lågalkoholiga vinet är en färskvara som ska omvandlas innan det tappar i kvalitet.
Den armagnac som ingår i denna tappning destilleras under en 4-månadersperiod. Den faktiska åldern är alltid lite svävande med andra ord. En del av årgång 1971 gjordes faktiskt 1972!
“Såå cool rakt på-smak! Helt egen med sin pigga parfymerade stil. 50-åringen är mest karaktärsfull och speciell i sextetten.”
Överraskande lugn smak kan man tycka. Men tänk nu på att denna i sammanhanget ”ungdom” faktiskt är halvseklet gammal vilket ju definitionsmässigt gör den asgammal!
Äppelskal tar på björklöv och ger en fragrant start på smakupplevelsen. Efterhand tyngre marmelad av äpple/russin. Mot slutet parfymig beska som rullar vidare i en långvarig äppelparfymig eftersmak. Epilogen är lättsamt luftig i sin konstruktion. Längst bort dröjer lite portvin.
Såå cool rakt på-smak! Helt egen med sin pigga parfymerade stil. Mest karaktärsfull och speciell i sextetten. Blommigt sensuell med dessa parfymdunster som bär hela vägen – supersexigt!