Reviews Arran har växt upp till att bli en av Skottlands bästa maltwhiskies. Jag säger växt upp för jag var med vid födelsen. Den där sommardagen 1998 då skådisen Ewan McGregor smuttade på 3-åringen och vi andra nästkommande år himlade med ögonen inför denna Calvados-artade triumf.
Arran strödde nämligen färska gröna äpplen omkring sig. Likt merparten av nydestillat gör. Men just här var det mer äppelestrar än vanligt förstärkt av att det på den tiden inte öppnade nya destillerier i Skottland särskilt ofta (Speyside startade fem år innan 1990). Då existerade ju inte korttidslagrad NAS-whisky. Det yngsta vanligt folk smakat var 10-årigt så äpplena var en nyhet för de flesta!
“Arran är verkligen en av Skottlands stora singelmalter!” -Henrik Aflodal
Destillatet har sedan dess genomgått många faser och Arrans äppel-signum har fallit i glömska. När jag med jämna mellanrum hamnat framför ett glas med Arran har jag nickat uppskattande.
Inte bara för att det är gott och kompetent utan i stort sett alltid lite tillspetsat. Den där unika klangfärgen som skiljer ut stjärnan från omgivande medelmåttor finns här. Arran har helt enkelt DET, likt de största sångrösterna.
Whiskymakare sedan 12 år tillbaka är James MacTaggart. Han berättar att nykoket bjuder på fruktträdgård och tropisk frukt samtidigt som maltkornet märks i den oljigare texturen. Och att spriten reagerar extra gynnsamt med ex-bourbonfat.
Vilket ju stämmer, bourbonfatslagrad Arran är min favorit, den amerikanska eken låter destillatet skina och glänsa.
– I ung ålder mellan 5-8 år kommer färska gröna äpplen fram med citrus och korn, förklarar James MacTaggart. Men när åren går och whiskyn blir 12-15 år rundas friskheten av och det blir mer äppelpaj i munnen. Bortom 18 år framträder mer lädertoner, whiskyn blir mer blommig och fragrant när eken tar alltmer plats. Men det som glädjer oss mest är att Arran lyckas behålla sitt fruktiga DNA, kärnan efter 20 år är fortfarande igenkännbar.
“I ung ålder smakar Arran färska gröna äpplen med citrus och korn.” -James MacTaggart
Att vänta på en maltwhisky i hela 18 år är kanske inte ovanligt men med tanke på de remarkabla prisstegring som skett på premium-malt blir flaskorna färre. Majoriteten whiskydrickare avstår den gamla whiskyn och ägnar sig i bästa fall åt skotsk standardwhisky á 12 år men också i allt större utsträckning åt NAS.
Särskilt nyare whiskykonsumenter har vant sig vid smakfloran i yngre whisky vilket gör att det så kallade ”NAS-träsket” kommer att bestå. Inte minst för att alla de nyfabriker som poppat upp de senaste åren inte har något val än att sälja sin sprit få-årslagrad.
Skottarna är de enda i världen som orkar hålla i utgivning av gammal whisky. Visst kan man tycka att knappa tusenlappen för Arrans 18-åring är mycket men det är ändå rimligt. Majoriteten premium-flaskor ligger mellan 1200-2000 kr. Faktum är att floran av 18-åringar är fortsatt stor.
När priserna gått upp inser destillerierna i Skottland att det är värt besväret att då och då buteljera några ”kvarglömda” fat. Denna inflation av tappningar har sänkt kvaliteten överlag. Förklaringen är såklart att inte många fat klarar att ligga så länge, vätskan domnar och dör.
För James MacTaggart började nedräkningen mot destilleriets kronjuvel 2013 då man gav ut en 16-åring, årets därpå adderades ytterligare ett år och så 2014 släppte Arran sin första 18-åring. I väldigt liten upplaga ska sägas. Det handlade om några 1st och refill hogshead-tunnor från 1997 (nedlagda bara två år efter starten).
– Jag ska vara ärlig och säga att vi inte vet vilket skick faten höll när de fylldes, säger James MacTaggart. De första åren skrev man inte ner allt i böckerna. Fatval har gjorts enkom utifrån smak.
“I 18-åringen har jag velat bevara Arrans naturliga fruktighet utan att eken ska tillåtas ta över.” -James MacTaggart
Årets version har också gjorts på smak. Faturvalet är ju minst sagt begränsat i den här åldern. Blandningen råkade hamna på 50% 1st fill bourbon barrels, 25% 1st fill sherry hogsheads, 25% 2nd fill sherry hogsheads. Fatvariationen är en del av Arrans grundfilosofi.
– Utgångspunkten för alla våra åldersbestämda utgåvor är att mixa tillgängliga fattyper för att skapa något som är större och bättre än faten var för sig. I 18-åringen har jag velat bevara Arrans naturliga fruktighet utan att eken ska tillåtas ta över.
Arran lägger inte så stor energi på att försöka spå i framtiden och redan i starten allokera sina fat. Alltså att man specifikt sätter vissa fat åt sidan som ska att sparas i 10 respektive 18 år.
Stora whiskyhus som Diageo eller Chivas som främst sysslar med blended Scotch har ju en rigorös planering där man varje vecka måste styra produktionen och lägga ner fat från olika destillerier för att försörja sin uppsjö av varumärken.
Chivas största singelmalt är The Glenlivet och där har man en fastlagd produktionsplan där ett visst antal sherry- respektive bourbonfat läggs ner över en tolvmånadersperiod.
– Vi är för små för detaljstyrning, dessutom har vi ju i huvudsak bara en whiskytyp att jobba med. Men sedan några år tillbaka lägger vi ner refill sherry butts som är tänkta att långlagras. Alla övriga fat är tillgängliga för alla utgåvor, även framtida sådana som vi ännu inte kommit på!
Faten monitoreras självklart under resans gång och de som klarar att ligga kvar utan att bli för ekifierade får göra det, fortsätter James MacTaggart:
– Mycket viktigare är att se till att de fat vi fyller håller absolut toppkvalitet. Då vet vi att whiskyn framöver kan användas i både NAS- och åldersbestämda utgåvor.
Arrans 18-åring sticker ut i mängden. Utgåvan håller stånd mot de bästa i genren. Men vänta dig ingen sherry-bomb. I de här åldrarna är annars sherryn lag. Starkvinet bekämpar den ansamling av bittra ämnen som fat per definition läcker ut och läget brukar vara som värst kring 21 år.
James MacTaggart har ju valt att jobba med hälften bourbonfat som sedan ”smaksatts” med bara en fjärdedel nya sherryfat. Ett genialt recept som låter Arrans personlighet dominera över starkvinstonerna.
“Arrans 18-åring sticker ut i mängden. Men vänta dig ingen sherry-bomb.” -Henrik Aflodal
Aromen är såklart oloroso-sjungande men också luftig med äpple i centrum (jodå signaturen ger sig tillkänna även i hög ålder). Här finns också söt-mättad espresso. Centralt engelsk fruktkaka och vingummin. Jag kan föreställa mig hur du dreglar över texten – det är verkligen så lockande och pockande som det låter.
Smaken är rund och försiktig. Malt och ljunghonung i starten. Efter några ögonblick varvar sherryn upp med marmeladtoner. Samtidigt brummar eken dovt. Tillsammans skapar de en härlig arom av marsalavin. Eftersmaken är lång och rätt ren. Självklart sherrydriven med ekchoklad i botten och en släng äpple. Stannar i lakrits.
En avancerad åldersmedveten 18-åring. Sherryn nyanserar och broderar smaker på svällande ek som vattnad blir oljig och cognacsartad. Häng med på smaken med lite vatten: Först sherry och nu dessutom portvinstoner. Sedan alltmer oljig och så breder rancio-cognac ut sig. En sort fet nötig smak av torkad frukt. Carambole adderar syra. Mot slutet fet bränd toast uppbackad av pregnant ek.
Lång levande eftersmak med syrlig tangerine på tjock sur-ek. Fetlagd oloroso-sherry bär, efterhand ekon av marsala-vin. En överraskande 18-åring som det kunde smaka i början av 00-talet när man gjorde premium-utgåvor på riktigt bra ekfat och inte bara det som blivit kvar i lagerhusen.
Arran kan tacka sin noggrannhet för resultatet. Den här flaskan har som sagt varit i pipeline sedan 2013. I 6-7 år har man förberett sig för detta i lagerhuset. Att Arran i grunden är ett dedikerat singelmalt-destilleri underlättar. Kvalitet i detaljerna har varit rättesnöret varje dag i ett kvartssekel.
De flesta andra 18-åringar kommer från blending-malter som ju har kunder i form av ålderstigna utgåvor av blended Scotch. Där finns slentrian-sparade gammelfat som nuförtiden plockas ut för att bli till singelmalt istället och de håller inte alltid måttet att drickas på egen hand. Arrans gör det. Ska du bara köpa en enda gammelwhisky i år är det här ett bra val.
Arran Sherry Cask skulle kunna vara en resa tillbaka till destilleriets barndom vore det inte just för sherryfaten. Det här är en NAS:are som lagrats i 7 år. Enligt James MacTaggart funkar Arran bra med sherry och ut kommer en potent whisky med söt kryddig smak. Dessutom är sherry-whisky utgiven vid fatstyrka gångbart globalt, konstaterar han nöjt.
The Bodega som utgåvan heter skapades ifjol i par med The Bothy lagrad på 1st fill borubon barrels. Att bara jobba med sherryfat i en tappning kan vara knepigt. Starkvinet stjäl för mycket av särarten i destillatet och kvar blir en jämntjock starkvinssmet. Men på Arran har man inga bekymmer med sherryfattungsinne, framhåller James MacTaggart:
– Det här är det enklaste recept vi har. Bara 1st fill sherry hogshead. Efter ganska precis 7 år är whiskyn packad med kryddor och komplexitet utan att destillatets fruktighet gått bort sig.
“Efter 7 år är The Bodega packad med kryddor och komplexitet utan att destillatets fruktighet gått bort sig.” -James MacTaggart
Låt oss testa? Till att börja med raderar starkvinet ut eventuella äppelinfluenser. Men det stinker inte oloroso heller. Som alltid blindprovar jag whiskyn i en flight med andra destillat. Och när det här glaset dyker upp studsar jag till.
Jag tänker inte Arran såklart utan får japanska vibbar. Mest pågrund av den särpräglade aloe-tonen a la örnträ som den japanska mizunara-eken ger upphov till. Tänk fanér, alltså en egensinnig fragrant ton som färgas av syltlök och marshmallows.
På djupet skvalpar starkvinet, men sherry är sannerligen inte vad man tänker på. Den känns ung såklart utan det djup som långa ektider ger. Men aloe-pirret ger whiskynäsan stringens och simulerad ålder.
Smaken börjar i sherry och choklad. Strax efter dyker den fragranta eken upp. Halvvägs rik fruktkompott. Under sötlakrits som utvecklas mot salmiak. Mot slutet kryddigt samtidigt som eken orsakar ett eteriskt pirrande. Eftersmaken är lång och sherry-smekande. Eteriska furutoner bär, ekfanér driver. På djupet chokladfondant. Munkänslan är kärvare med torrare sandelträtoner.
“Smaken lever på sin trä-eteriska karaktär. Den fascinerar och tjusar.” -Henrik Aflodal
Smaken lever på sin trä-eteriska karaktär. Den fascinerar och tjusar. Godheten förstärks av sherryfatet som också tar över mer i avslutet vilket jämnar ut och bagatelliserar den nerv som tappningen har. Samtidigt är det här vid 55,8% som frukten är som mest intensiv.
Vatten frilägger mer rena ektoner. Ju mer vatten man tillsätter desto mer lakrits kommer det ut, till slut sitter vi med ett gäng fenoler också. Det är inte torvrök utan en annan typ av rök som läks ut från den spanska eken. Tappningen är på alla sätt ovanlig, vilket upphovsmannen James MacTaggart är den förste att tillstå:
– Balans är det viktigaste varje gång jag tar itu med en whisky. The Bodega ska ha de där stora smakerna. Den torra kryddan från olorosofaten, den fruktiga husstilen hos Arran. Och en rejäl alkoholstark spark!
Doftmässigt ger vatten i glaset mer syrliga sherrytoner. Fortfarande finns nerven kvar med eterisk men nu sötare aloe-karaktär. I munnen sherrystart följt av chokladpraliner. Lite tjockare tydligare starkvinskaraktär alltså.
Halvvägs blir det eteriskt med en släng lakritsfenoler mot slutet. I det mörka finns också toner av hallongodis och äpple – där är Arran-signaturen äntligen! Exiten är halvlång och sherrydov, värmen puttrar vidare efter att allt lagt sig.
Mer avkopplande med några vattendroppar men avgjort mer intressant och belönande att dricka vid fatstyrka då man får MacTaggarts fruktiga fragranta kick! Att Arran klarar 100% 1st fill sherry utan att förlora sig är ”darn impressive”. Skaffa en flaska och upplev en annorlunda skotte ljusår från förutsägbara sherryklassiker som Macallan och Glendronach.
