Whiskytipset Rökig maltwhisky är ju väldigt gott, eller hur? Svensken har genom åren svärmat för Islay-destillerier som Laphroaig och Bowmore samt självklart Lagavulin och på sistone Ardbeg.
Men alla gillar inte den rökbolmande Islay-whiskyn. Det blir för mycket och för grovhugget. Det finns en annan sorts rök att njuta av från Skottland.
Den kallas fastlandsrök eftersom destillerierna i regel inte ägnar sig åt rökkok. Men någon vecka per år köper man in rejält torvrökt maltkorn och kör några batcher som läggs på fat.
Efter inte alltför många år ges rökwhiskyn ut på flaska. Resultatet blir aldrig sådär medicinalt tungrott som exemplaren från öarna. Och det är det som är grejen. Det här är rökwhisky alla kan tycka om. Ett antagande som stämmer eftersom märkena säljer bra på Systembolaget.
Speyside-malten Glen Moray tickar i alla rutor ovan. En fastlandsbaserad panna som normalt sett kokar sprit på orökt mäsk. Men som gör avsteg en gång per år och sätter en rökmäsk på maltkorn med ett fenolinnehåll på 15 ppm. Whiskyn läggs på vanliga barrels och plockas ut efter 6-7 år för att sättas i flaska.
Detta är exemplarisk fastlandsrök. Välvårdat och välansat för att passa novisen men tillräckligt välartikulerat för att gå hem hos rökmurvlar (som jag). Det fina är ju att frukten som är destillatets grundidé får leva ut obehindrat, trots att röken tar ovanligt stor plats.
Rasande hög kvalitet på blending-jobbet som Dr Kirstie McCallum står för. Jag får nästan rysningar och kommer att tänka på Bowmore i sina bästa stunder.
En mellanrökare från Islay som nådde höga höjder när Iain McCallum skötte blending-jobbet. Röken levde sida vid sida med destillatets fruktton a la hallon. Karriärmässigt är förstås Glen Moray Peated något helt annat.
Medelstor mild doft av torvrök och sega råttor. Skumgodis varvas med knäckiga röktoner. Det luktar som en spritig version av ett maltbaserat fruktöl. Väldigt inbjudande!
Rund smak av torvrök och fruktkola. Tilltagande oljig ek omvandlar röken till tobaksrök, sötman breddas till fruktkaka. Men det är i eftersmaken det hela lyfter. Det smakar faktiskt bränd ved blandat med knäck och i botten ren sötma med fruktsyrup-accent.
Genomgående tre element – röken, fruktsötman och så den karamelliserade knäck-tonen som delvis är ett resultat att de båda föregående. Flaskan kostar bara 299 kr och befinner mitt i det ständigt pågående priskriget.
Det är här de flesta svenskar vill handla sin singelmalt. Så ta den blåa flaskan nästa gång. Varken du eller den du ger bort pavan till kommer att bli besvikna. Whiskyn är ju så good…
