Reviews Tamdhu är känd för sin förkärlek för sherryfat. Med kusindestilleriet Macallan nedåt Speyside-dalen upphandlade man gemensamt sherryfat i Spanien. Flödet därifrån har inte upphört men nu delar destilleriet fat med Glengoyne istället, tack vare ägaren Ian Macleod.
Från Gordon & MacPhail kommer denna refill butt nedlagd 2007. Den gamla tiden då alla destillerier fyllde sprit vid 63,5% är förbi.
Anledningen till konformiteten var att alla whiskys i branschen skulle ha samma ingångsvärde när spriten tappades på fat. Så att blenders kunde vara trygga med att whiskyn skulle utvecklas homogent över åren.
När Single Malt blivit norm för allt fler destillerier har vissa bytt ’filling strength’ mot ’original distilling strength’. Inte minst Edrington-gruppen med Highland Park och Macallan som använder så mycket svindyra sherryfat.
Insikten är att ju starkare vätska man häller desto färre fat behöver köpas in. Och i slutänden behöver inte branschen bygga nya lagerhus för miljontals pund lika ofta eftersom samma mängd whisky räknat på alkoholstyrka ryms på mindre yta.
Denna 15-åring håller 64,8%. Och det är inte drickvänligt. Om vi i framtiden ska dricka mer av denna kvalitet rekommenderas ’adjusted cask strength’.
Alltså att styrkan sänks med vatten en bit under 60%. Visst är det kul med råwhisky men när det bara blir jobbigare för konsumenten går det för långt.
Den här whiskyn är inte bra vid denna höga styrka. Aromen är spritigt halvtorr med en stickig kvistig ton av maltkorn, därunder mjuk chokladkaka.
Runtom sockervadd och syltlök. Det känns som att spriten och eken gör allt för att slita stackars Tamdhu mitt itu.
Koncentrerad tät smakbild. Massor av kryddiga sherryträtoner. Svartpeppar, kryddpeppar och svavel/malkulor stångas mot torkad frukt. Efterskallet är långsint med kvistiga ekfenoler och syrlig sherry. Vass smutsig fruktighet.
Den här whiskyn behöver man jobba med. Mycket. En skvätt vatten gör aromen betydligt bättre. Nu är den intressant kvistig. Kanelpuder och bränd pepparkaka tar över. Doften får en edge som överraskar positivt.
Smaken är sötaktig och mer begriplig. Mandelflarn och engelsk fruktkaka med sherrytoner möter stram ek och kvistiga malkulor. Lång oloroso-finish över fruktkaka. Mineraler skramlar i botten, torr ek vinner terräng. Munkänsla av näver och sherry efteråt.
Nu är whiskyn passabel och faktiskt rätt bra men fortfarande lite för stark. Mer vatten behövs för att få till balanserna. Aromen blir farinsockrig med timid sherry på en kvistig bas. Bouqueten dämpas och blir tråkigare, tystare.
Men smaken drar på och visar upp en helt annan sida. Savande sherryrik med skön motvals-kvistighet som blir mer ädel-ekig. Fruktkaka slår följe med olorosotoner. Mot slutet kanelpirr och bensinångor. Hej vad det går!
Lång stramare finish. Oljig ek med fotogen-fenoler dras framåt av oloroson, faktiskt juligt nejlikakryddig också.
Det är här den ska drickas. Nedvattnad till 50%-trakten. Smaken tillhör en sherry-dram av klass. Men det är för mycket jobb, tänk om de bara satt den på 50% från början…