BLINDPROVNINGAR ÄR VÄL för härliga. Den här var helblind med förbehållet att jag visste att den innehöll maltwhisky från olika delar av världen och dessutom annan typ av whiskey. Så när denna rökare dök upp i första glaset studsade jag till. Det visade sig i efterhand vara en Bunnahabhain, mer känd för sina röklösa versioner, ofta förtjänstfullt doppade i sherryfat. Men bor man på rökön Islay ska det till en del rökkokande också.
NAS-flaskan Sweet & Smoky från oberoende buteljeraren Cooper’s Choice är extremt obalanserad. Oskön närapå äcklig smak. Börjar i bakad jod innan skarp röksyra slår klorna i gomseglet, obekväm sorti med brännande surrök som blir kväljande.
Lite vatten vrider balanserna rätt och höjer nivån med 6-7 poäng. Sockrig torvröksodör med gummi och vanilj – smetig go-rök! I munnen nu sötare rök, strax kryddigt smågodistjafsande, mot slutet eteriskt lyft in i mastig avslutning som är jodsötbesk men blir torrare.
Cadenhead är en anrik buteljerare från Aberdeen som gick i konkurs 1972 och då köptes av Mitchells från Campbeltown, samma familj som äger Springbank-fabrikerna. Till skillnad från andra långlivade buteljerare i Skottland har man inte bara givit ut maltwhisky från hemlandet, berättar Cadenheads Mark Watt:
– Vi buteljerade rom redan 1842. Jag har hittat dokument som visar att vi sålde brandy på 1880-talet och Old Raj Gin började vi med 1972. I dag är vi intresserade av många spritsorter så länge de ligger i linje med vår policy om att det ska vara ofiltrerat, ofärgat och utan tillsatser, och fantastisk bra dessutom. Vi har nyligen buteljerat Armagnac, Cognac och Cachaca. Och vi har Calvados på väg till tappning.
På senare år har whiskyvärlden förändrats, mängder med nya destillerier, nya länder, innovativa buteljeringar och ett breddat utbud. Var står Cadenhead i detta?
– Jag tycker det är mycket spännande och lovande. Jag är övertygad om att Cadenhead kommer att fortsätta att blomstra. Jag vet vilka lager vi har, och att nya producentländer ökar whiskyintresset. Vi har buteljerat världswhisky i mer än 20 år från länder som Australien, Nya Zeeland, Indien, Japan, England, Amerika, Kanada, Irland, Norge, Sverige och Brasilien för att nämna några. Jag tycker att världens många nya destillerier är bland det bästa som hänt whiskyindustrin.
Att skotsk whisky inte längre står i ensamt majestät på maltwhiskyscenen är helt klart. Fortfarande är man världsledande på vällagrad whisky men omvärldens rika flora av destillat kommer att ansätta bjässen både på bredden och hos den nischade finwhiskyn. Framsynt att lägga ner utländsk sprit i faten, då behåller man sin relevans som buteljerare även när preferenserna ändras.
Den Mackmyra man nu ger ut är 11 år och både typisk men också annorlunda. Det är som om skottarna lagt sin magiska hand över spriten och frammanat massor av ek som bäddar in svenskens frukt i ett nytt sammanhang. Det luktar honung med bomullsfilt över sig, i centrum apelsinsuckat.
När jag skvimpar i vatten plingar en igenkänningslampa långt bak i hjärnan. Doften glider över i smågodis och citrusskal men också lite pikant tropisk frukt. Med andra ord, en Mackmyra i sitt esse. Men nu under blindprovningen ska jag erkänna att jag inte alls associerade till den kände svensken.
Smaken vid 48,2% är rund och maltig med honung och frukt. Mot slutet får whiskyn en smörig knäckig rondör. Den långa eftersmaken är mjukt ekig med chokladig eukalyptus-vibb och fullkorn.
Vatten ökar malten och drar även fram pappiga toner som dock motverkas av ökad frukt. Efterhand mer ek och torrare krydda in i en väl-ekad eftersmak där eukalyptusen tar mer plats. Whiskyn känns gammal vilket ju är kul. En Mackmyra som vågar mycket. Snopet att man behöver ta steget till Skottland för att få uppleva den klassiska svensken i närapå överårig form.
Mackmyra mognar såklart väldigt bra och en hel värld (åtminstone vi på redaktionen) undrar när Gävle-folket ska satsa på ålder? Men det kommer nog inte hända. Som den gamla reklamfilmen med MER – Will you carbonate? – då svaret blev ett rungande: NEJ!
En blindprovning med vad som helst i lineup:en ska vara som en berg-o-dal-bana. Det 17-åriga Glenrothes-glaset vinglade på eget bevåg av provningsbordet. När jag fick veta identiteten skämdes jag en smula. Glenrothes är ju välmeriterad och ska vara bättre än sina 74 poäng. Den saknade pusselbiten var förstås sherrytunnorna. Den här kommer ur vanlig ek och framstår som trist utan idéer. Destillatet behöver kanske gosa med sina vinfat.
Trots den ansenliga åldern får de slitna ekfaten whiskyn att lukta ungkola och skorpor. Smaken är stark. Maltsyrup som tar på en sturig rökbeska (?) och planar ut i en skogig eftersmak med stam syra som bränner – det gör faktiskt ont. Styrkan är ändå ”normal” kring 55% men när jag vattnar försvinner allt. Rund sötaktig smak, sockerlag med eterisk puff landar i loj fruktkaramell-finish, rätt motståndslös. Otänkbar obalans.
Glaset bredvid är något helt annat. Det luktar kakburk med vingummi men också selleri och maltolja, aningen obekväm. I munnen torra gammelestrar och kvistig fruktbeska med luftig vattnig sorti. Avslutet är tunt och mintbittert, kroppen kryper ihop och whiskyn stumnar fort. Hur gammal är den här tänker man direkt? Svaret är: Överårig. När gammelestrarna kämpar mot en malkuledöv beskhet är det fara å färde.
En droppe vatten frammanar en unkenhet som bekräftar tesen. Smaken är fortsatt otät och vattnig men faktiskt godare, kvistigheten försvinner. Och efterspelet sträcks ut, bananestrar och äppelestrar ger mer kropp. Såklart dör doften av mer vatten men smaken får bättre flyt och det blir några pluspoäng till i protokollet.
Identiteten är Balvenie, fast under kodnamnet Burnside. William Grant låter aldrig en droppe av sin maltwhisky lämnar Dufftown i singelmaltform, när man säljer sprit till andra är det alltid blandmalt. I detta fall Balvenie med en fingerborg Glenfiddich per fat.
Den där utländska saken som inte var maltwhisky dök upp ungefär halvvägs genom raddan av glas och var amerikan. Bourbon-nosen fick en att studsa till. Syrligt aggressiv citrusmarmelad med vanilj under och lite mjuk tobak. Det handlar fortfarande om Cadenhead och en whiskey från Tennessee som legat hela 16 år på fat. För den som behöver påminnas räcker det med 4-6 år för en vanlig bourbon, det här är fyra gånger så mycket ektid.
Resultatet blir en supergammal och ska det visa sig lowkey amerikan. Smaken är nämligen lugn och fruktjosig med vaniljfet start. Strax karamellig med syrlig fruktkompott och lite motsträvig syltlök, ändå rätt skarp. Lugnas ner igen i avslutet med bladbeska och söt karamell.
Jag griper efter vattnet för att möjligen få bort den aggressiva syran som är värst i näsan. Och ja, aromen sansar sig. Mer läder och vanilj som fångar in den syrliga frukten, en positiv lägesförändring.
Smaken får en lång ingress där inte mycket händer, men så lite fruktkola och småkakor samt grönt äpple, därefter sötare med lemon curd och några nypor tobak. Lågmäld lång avklingning, mild tobak bärs fram av syrup. Verkligen en skön varelse vattnad.
Vad är det i flaskan? Slöheten talar för en Dickel men energin säger Daniel. Cadenhead kan förstås inte motstå att avslöja sig genom stavningen: Tennessee Whisky. Jack Daniel’s är ju en whiskey men George Dickel har alltid kallat sig whisky. När det begav sig på 1800-talet fanns liksom ingen standardiserad stavning, folk stavade som man ville.
Min första ’hunch’ var alltså rätt. Måste säga att jag aldrig fått en Dickel som ens varit i närheten av att vara så här bra. Något att döda för alltså – alla ni bourbon-fans därute!
