GILLAR DU BOURBON? Här är testet av bästsäljarna på Systembolaget. Tretton flaskor som under 2020 stod för 455 000 liter whiskey vilket motsvarar 98% av svenska folkets konsumtion av amerikansk whiskey.
Det handlar såklart om majsbaserad whiskey som lagras i minst 4 år på helt nya ekfat i amerikanska södern. Lagen säger att minst 51% majs ska ingå i varje mashbill (recept) där man sedan kryddar med råg eller vete samt slänger in en näve maltkorn också.
Pannorna ser ut som förvuxna cigarrer och kallas ’beer stills’. I dessa relativt små kolonnpannor destilleras majsölet till max 80%. Sedan måste whiskeyn spädas till åtminstone 62,5% men ofta lägre. Wild Turkey vattnar spriten ända till 52,5%, Maker’s Mark ligger på 55%.
Man vill börja relativt lågt eftersom alkoholstyrkan ökar med tiden. Mellanvästern har ett så torrt klimat jämfört med till exempel Skottland där man har hög luftfuktighet. Torr luft gör att vattnet dunstar snabbare än alkoholen vilket får alkoholstyrkan att springa iväg.
Amerikansk straight whiskey handlar globalt om två destillerier. Grundarnas tilltalsnamn är Jack och Jim, med Daniel och Beam i efternamn. Här i Sverige är den senare numera lite större (eftersom den är 66 kr billigare). Tillsammans står dessa ”axelmakter” för 70% av försäljningen på Systembolaget.
Det bättre valet på smak är Jacks Old No 7 som har större kropp och fyller ut smakerna bättre jämfört med Jims vita etikett som ändå imponerar i vårt blindtest.
Kanske speglar smakprofilerna klientelet som sägs dricka whiskeyn. Jack attraherar rockarna med hår på bröstet och Jim tilltalar mer städat folk. Intressant i sammanhanget är att tyskarna älskar Jim (upplärda av amerikanska soldater stationerade i Tyskland efter kriget).
Medan engelsmännen inte verkar kunna få nog av Jack. Men så är ju England planetens främsta rocknation och även om folken till det yttre kan tyckas anemiskt likartade svallar ju känslolivet hos britterna (under ytan) jämfört med de kyligt kalkylerande tyskarna.
Värt att nämnas är ju att Jack är en ”finare” whiskey, som sagt är den 25% dyrare. Men så är vätskan också ca 30% äldre. Jack lagras i snitt 18 månader längre än Jim som har mer bråttom ut till sina kunder.
Hur rankas då Jack Daniel’s i testet? Jo, på en delad 4:e plats. Alltså med i absoluta toppen sett till prestanda. Glöm allt du inbillat dig, detta är ren och skär kvalitetsdricka.
Odiskutabel världsetta sett till försäljning dessutom med över 13 miljoner nioliterslådor mot Jims dryga 10 miljoner. Man kan säga att fansen lever ett godartat whiskeyliv!
I Sverige är det glädjande nog ytterligare tre märken som börjar bli populära. Trion levererar 17% av volymen. Den relativa nykomlingen Bulleit introducerad 1987 är trea och känns i sitt nuvarande utförande för tam. Lagom smak som inte sticker ut, inte den komplexa vuxna smak man förväntar sig.
Samtidigt känns också Maker’s Mark formsvag. Den har aldrig varit en storkroppslig whiskey (gjord med vete istället för råg) men här går den på tomgång. Buffalo Trace är relativt lowkey och levererar också i paritet med förväntan, trevlig men inte mycket mer.
Där lämnar vi svenska folkets favoriter för stunden. De allra bästa flaskorna finns i färre butiker runt om i landet. Test-vinnaren Michter’s säljer 68 gånger färre flaskor än bästsäljaren Jim Beam!
Men oj vilket skillnad i smakprestanda. Den knockar ju sina konkurrenter! På hyllan hittar du inget som smakar mer utan att spela över. Allting är perfekt och flaskan fungerar också bra för den som vill lära sig tycka om den amerikanska whiskeytraditionen.
Doft och smak kommer i lager som i den bästa singelmalten. Men visst, pavan kostar också mer än dubbelt så mycket som nyss nämnda Jim. Vinnaren av testet är näst dyrast vilket placerar flaskan på 13:e och sista plats i säljstatistiken.
Jacks ägare Brown-Forman levererar hightime i The Spirits News blindtest. Rankad tvåa är ju Woodford Reserve. Spännande nog gjord i pot stills på gammalt vis.
Bourbon destilleras som sagt i mindre kolonnpannor men 1993 bestämde sig Old Foresters ägare att inreda ett old school turistdestilleri under gamla varumärket Labrot & Graham. Därifrån kommer idag Woodford som är lugn till stilen men finessrik.
Något att testa för den som är lite ”rädd” för den amerikanska majswhiskeyn och behöver längre startsträcka. Den här whiskeyn sitter å andra sidan fint i knäet på vem som helst.
Den sorter som säljs mest globalt står på hyllan här i Sverige också. Med ett undantag. Den amerikanska premium-klassikern Wild Turkey har förpassats till beställningssortimentet.
Älskad för sin kvalitet på hemmaplan där den alltid toppat säljlistorna för vällagrad bourbon. Den här whiskeyn har legat 8 år på nykolade ekfat och är dessutom buteljerad vid den traditionella styrkan 101 proof = 50,5%.
Alltså den gräns på minst 50% lagstiftarna enades om 1897 för att säkerställa att whiskeymakarna inte vattnade sönder sina produkter innan försäljning. På den tiden färgades olagrad sprit för att likna whiskey så lagen sa också att whiskey måste lagras i minst 4 år i ”bond” (skattefritt).
101 fallerar doftmässigt i testet men smaken slår högre än alla andras. Är du det minsta nyfiken på hur ”riktig” bourbon smakar är detta ett måste-köp. Trots att den ligger i beställningssortimentet, vilket ju är en skam för Systembolaget.
Evan Williams är också en amerikansk klassiker men då i form av Black Label. Vi får den vita etiketten som på håll ser ut som en copycat på Jim Beam eftersom Evan använder den fyrkantiga flaskformen (som även Jack brukar).
Men styrkan på 100 proof säger att det här är något annat. Precis som hos WT lite kantig nos men smaken gör en knäsvag med all sin oförblommerade fruktighet. Bara att tända upp en fet garre i solnedgången och puffa/sippa…
Det destilleri bourbon-nördarna i USA alltid vill prata om, i alla fall de senaste 10-15 åren, är självfallet Lawrenceburgs Four Roses. På andra sidan stan ligger ju Wild Turkey så man förstår att det finns något alldeles extra i de nävar som makar traktens whiskey.
Glöm den gula etiketten som alla köpte på charterresorna förr. Det jänkarna går igång på är limiterade släpp baserat på de tio recept på ”singel-bourbons” man kokar fram på Four Roses.
Dessa flaskor är de mest eftersökta bourbonflaskorna på jordklotet. Fansen själva menar att resterande bourbon-scen är mer eller mindre irrelevant.
Det fina med sortimentet på Systembolaget är att det vuxit fram organiskt. Systembolaget har inte tillåtits bestämma utan det är folket som på smak krigat in dagens sortiment på hyllan. Det är därför Four Roses ”finaste” Small Batch-utgåva står där och inte den gula billigare etiketten.
Med det sagt underpresterar whiskeyn denna gång. Den känns tafatt och lättviktig. Fortfarande finstilt men inte som den kan vara. Väl värd att söka upp ändå, inte minst för den som prövar sig fram i segmentet. Denna Four Roses i sin vasliknande karaff är sensuell och kontaktsökande.
Ett annat premium-märke som inte riktigt står att känna igen är Jim Beams Knob Creek. Det är ånyo nosen som låser sig. Smaken sitter där med ett härligt körsbärstema som är ett uttryck för hur fruktigt elegant Jim Beams grunddestillat är.
Den bourbon som överraskar mest i testet är väl ”batterispriten” i den där pluntan som går under namnet John Lee. Namnet är självfallet påhittat och märket i sig skapat för att sälja whiskey billigt utomlands.
Vem som levererar vätskan är inte känt (ingen har nog heller frågat). Men här får man bang-for-the-buck smakmässigt. Visst är det lättsamt men läckert i all sin enkelhet även om doften är i tristaste laget.
Bottenstriden handlar om chokladkola och mocca-toner. En whiskey måste få ha sin fruktighet i behåll. När det gäller amerikansk whiskey kan man inte prata om ”ungdomlighet” som i korttidslagrad europeisk maltwhisky.
Men när det blir för sött och kvalmigt är det inte kul. Larceny är till skillnad från resten av recepten i testet (förutom Maker’s) som adderar råg till majsen vetebaserad. Det är i sig inget problem. Men här blir smaken stompig och fetlagd. Inte alls dåligt men inte så fräscht som det kan vara.
Blanton’s hamnar tyvärr sist i blindtestet. Märket är ju Buffalo Trace prestige-serie skapat av legendariska Elmer T Lee som 1984 återintroducerade läromästaren Colonel Blantons koncept att låta buteljera favoritfat från Warehouse H.
Ett sätt att skapa variation i uttrycket och samtidigt sträva efter individualitet i utgivningen. Något som inte alls existerade på den tiden då alla fat plockades ut när de fyllt 4 år för att dumpas i ett kar och sedan buteljeras.
Den uppenbara nackdelen med singelfatsutgivning är ju att det ibland blir mindre bra. Gold Edition barrel nr 152 är svårdrucken med sina moccatoner och kvistiga bitterhet. Inget för ovana bourbondrickare minsann. Bättre lycka med nästa fat!
