Reviews Oberoende buteljeraren Cadenhead från Campbeltown har precis landat med ett gäng disparata utgåvor. Idén med serien Original Collection är att ge ut whisky i normal ålder där man noggrant laborerat med olika fatkonstellationer för att ställa destillatet i god dager, eller ge det en extra twist.
William Cadenhead har sina rötter i det som en gång var Skottland whiskyhuvudstad där man började ge ut whisky redan på 1840-talet. Självfallet har man därmed långvariga relationer med landets olika destillerier. Lagerhuset i kuststaden på Kintyre-halvön är välfyllt.
Glen Elgin-whiskyn som är 12 år har en inbjudande doft, ovanligt utgående för destillatet som annars brukar vara mer tillknäppt. Men lagringen på uteslutande bourbon barrels lyfter fram destillatets håvor bra. Milda vitvinstoner och syrén samt vit persika, väldigt elegant.
Smaken är som sig bör stor men lite väl stökig. Destillatet är en karaktärsdanare i blended-sammanhang inom Diageo som äger destilleriet. Syrlig start med kumquats och en kvistig kärnhuston åt äppelskalshållet, samtidigt kryddigt lågmäld. Värme i eftersmaken som har stor beska med fruktkartiga övertoner och torra lagerblad.
Lite vatten gör smaken sötare och fylligare samt mer tropisk med äppellemonad. Nu en underbar Glen Elgin-typisk mun, men likväl storbesk i avslutet vilket sänker helhetsbetyget något.
Inchgower är en annan storfräsare upplyft av Diageos blender-kollegium. Ett destillat man inte hör mycket om som används i blended-produkter som support-whisky till andra liknande maltwhiskys.
Den har en förtrollande karaktär när den får verka i fritt tillstånd. Här har whiskyn skruvats ner i starkvinsfat som sherry och madeira vilket förtar spänningen.
Doften är ren med sur torkad frukt. Alltför tunn och syrlig. Lugn sockrig smak av sherry med timid oloroso mot slutet. Reducerad till en obetydlig starkvinsbagatell, oförarglig utan mycket av en story kvar att berätta.
A Speyside Distillery kallar Cadenhead sin Glenfarclas-utgåva. Att man inte skriver ut destilleriet på etiketten har sin historia. Familjen Grant stämde nämligen skiten ur familjen Wright på 1990-talet när Cadenhead använde destillerinamnet på en av sina tappningar.
Till råga på allt gjorde man det i Kalifornien. Bråket slutade med förlikning utanför rättssalen. En sorglig historia eftersom striden utkämpades av de två sista familjeägda whiskybolagen i Skottland.
Denna 13-åring är en förförisk skapelse med druvjos och tutti frutti i doften och äppellag därtill. Saftig smak av röd saft ned syltig marmeladig fortsättning och stramare mineraler efterhand. Eterisk spirituell avslutning med rivig ek och nektar.
En omisskännlig Glenfarclas rotad i sina sherryfat. Destillatet har nerven som behövs för att bryta igenom starkvinsdimmorna. Rik översvallande fruktmun och en enkel insmickrande nos. Bra tappning, köp!
Något av det mest spännande i Skottland är de traditionella fastlandsrökiga destillerierna. Dit räknas Ardmore, ännu en doldis kopplad till Teacher’s blend där den står för rökkaraktären.
På pappret inte särskilt rökig med sina 12-14 ppm fenoler i maltkornet men traditionell så det förslår. Förkrigswhiskyn på Speyside hade genomgående en släng rök i recepten.
Just denna flaska bjuder på exemplarisk fastlandsrök! Med en tvådimensionell mun där slutbehandlingen på 1½ år i rödvinsfat snarare förstärker rökigheten men också sötar upp anrättningen på ett ytterst smickrande, pockande vis.
Munnen bjuds på söt sockerlag som strax möter torvrök och äppel-Champis samt tjock oljig verkstadsrök. Eftersmaken har tillochmed dieselvibbar med geléfigurer i basen.
Mer komplex vattnad då röken kommer fram bättre och blir mer artikulerad. Tropisk frukt i starten med sotiga toner av oljigt läder. Lång eftersmak av exotisk frukt samt oljig torvrök överallt. Precis som man minns besöken på destilleriet i Kennethmont på 1990-talet.
Cadenhead bjuder också på en ovanligt ung Caol Ila på 10 år. Destilleriets egen utgåva är 12 år. Och den här är också mer aggressiv och outspoken. Tappningen är tungfotad men bra.
Som en gammal 1970-tals Laphroaig nästan med sin tjocka tjärton. Trots att den lagrats på 1st fill bourbon barrels som annars förtar rökigheten och ju sötar upp spriten med sina vaniljtoner.
Whiskyn luktar lagård med tjära och kottar. En sorts ricinoljig tjocka som efter vädring blir sötare och släpper ifrån sig tablettask-dunster. Vattnig ricinoljig smak av bräckt vatten med tjärpastill, sent lätta jodtoner. Lång smöroljig torvrök i refrängen som landar i salmiak. Rätt ovanlig i stilen alltså.
Vattnad kommer mer förväntade toner av jod och torvrök fram när smaken lever upp. Sockrig jordgubbsfruktig start följt av oljiga röksjok, joden förstärks av salmiak mot slutet som också får den där patenterade kryddattacken.
Caol Ila är känt för sitt temperament med en ibland närmast pepprig frenesi. Finishen är luftigt eterisk och varmfodrad med torvrök-klös och en aning tjärpastill ihop med fruktsötman. Köp!
