Reviews Cadenhead är den smått legendariska buteljeraren i Campbeltown, med samma ägare som stadens mest kända destilleri Springbank. Original Collection är utgivningsserien som tar rygg på ’cask strength’-utgåvorna. Här håller whiskyn 46% och vill vara mer lättillgänglig och publik.
Framförallt buteljerar man whiskyn innan den blir för gammal. Skotsk maltwhisky ska ju drickas kring 12 år, plus och minus några år. Mycket av det som släpps ska ju vara gammalt och dyrt. Den här katalogen är väl inte billig med priserna är i sammanhanget rimliga.
Sextetten som släpps på Systembolaget är samtliga trevliga bekantskaper. Inget att yvas över kanske men kompetenta tappningar man inte blir (särskilt) besviken på.
Vi börjar med den mest otippade whiskyn. En ömalt man inte alls känner igen, eftersom den är slutlagrad på ”salta” manzanilla-fat från Jeréz. En 12-årig Jura som bjuder på en härlig whiskynos.
Den som en gång kalasat på havregrynsgröt med äppelmos förstår precis hur mullig denna Jura-doft är. Här finns också en tung slagsida åt jäst päronmust. Alldeles för mycket men jag gillar det. Tror jag.
Whiskyn saftar på i munnen som börjar äppeljosig men snart blir blommigt örtkryddig. En mastig tät käft som mot slutet tar på torrare ekspån åt sandelträhållet, som också gör eftersmaken halvtorr.
Men lång och äppelkakig med örtig fragrant beska, närapå rökfragment. Alltmer äppelmos/kompott efterhand, samt varsamt värmande.
Ja, vad säger man. En variationsrik singelmalt med sin spännande tjocka äppelnos och något överraskande rakryggade, men motsträviga örtbeska fruktmun.
Eftersmaken är bäst med sin torrare fragranta träådra. Och här återvinns nosens mulliga äppelkompott. Hur som helst en väldigt otypisk Jura-whisky, väl värd att prova.
De båda rökdestillaten bjuder på helt olika resor. Islay-whiskyn tar ut svängarna mer än fastlandsditon. Det är faktiskt Bunnahabhain som levererar en 7-åring som imponerar i doften med en intressant mångbottnad whiskynos.
Stor och torvröksbolmande med fruktkaramell a la sherry mitt i härligheten. Under charkuterier som rökt ölkorv. Runtom en radiatordammig torrhet parat med torrt gummi.
Tyvärr ingen action i munnen. Jämn torvrök doppad i honung med fruktkakig fortsättning och sirlig tobaksrök. Lång men lowkey eftersmak med inslag av rökt korv. Alldeles för ren rökighet i refrängen som hade behövt mer teckning, nu för anonym.
Bättre går det för Ardmore som hunnit fylla 11 år. Dock liten odör av matolja med fruktkaramell. På djupet honung och sockrig fudge, på distans kan bildäck anas. Rätt neutral, man inte vad som väntar, för smaken bjuder på mer än Bunna-utgåvan.
Sötrökig smak med drag av salmiak men mest fruktkola som blir äppelknäckig. Halvvägs skitig tablettask följt av tobaksrök med fruktkaramell. Eftersmak med baconsälta och toner av rökt korv. Torr torvrök bär, ihop med sötaktig fruktsyrup.
Helt enkelt en god sötrökare som är för enkel för att man ska komma ihåg den. Jag gillar den sobra småputtrande efterklangen där vineken håller röken i ett säkert grepp.
Starkvinsfat är inte alltid vägen till frälsning. Ibland håller ju tunnan inte måttet riktigt. Som här där Knockdhu försvinner i madeiradimmorna. Det doftar av buskigt av starkvin och mjuk chokladkaka, på djupet en lite irriterande parfymton från fatet.
I munnen får whiskyn en ren start som strax blir kakig med en grumlig kaffeton i gumpen, plus en mulen malkule-vibe. Men så får vi en glimt av friskare madeira i slutet. Eftersmaken är lättare och bärs framåt av en skir vinton som dock solkas en aning av kaffe-spår. Inget för estraderna.
Den mörkaste whiskyn i flighten har dragits ut ett sötmättat PX-fat. Och här har Cadenhead fått till aromen. Sextettens bästa arom som förvånande nog är syrligt frisk. Som av jäst svartvinsbärssaft. Bakom geléhallon och mitt i aromatisk tobak.
En doft som lovar mycket men tyvärr händer det lite i munnen där efterrättsvinet får för mycket att säga till om. Smaken är ’soft’ och behagligt fruktig med sherry och fruktsorbet-toner. Mot slutet mer gräddig och en antydan till syrlig ek.
Men eftersmaken är bara halvlång och sherry-neutral med håglös ek. Det är såklart en god whisky men alltför strömlinjeformad. Fettercairns bråkiga personlighet är neutraliserad.
Ovanstående ”ungdomar” gör sig bra i glaset men det är klart att mer ålder höjer insatserna en smula. 18 år är en ålder att längta till. På den gamla goda tiden då 18-åringar stod som spön i backen med prislappar som idag får en att gråta av saknad.
A Speyside Distillery är såklart en Glenfarclas-whisky och då vet alla att det kan bli hur bra som helst, om fatmaterialet håller måttet. Whiskyn har en äpplig fräschör i doften förstärkt av honungssötma, under fanér-spår av eken. Pigg men enkel.
Smaken börjar i syrliga äpplen och utvecklas med fylligare fruktkompott och kryddvirvlar. Mot slutet sorbetfräscha övertoner och en drastisk omkoppling till fet murken ek – jawoohl! Lång finish över äppellemonad med kliande krydda som håller liv i avslutet. Stigande läderbeska gör att whiskyn bekänner sin ålder.
En helt suverän integration av elementen. Glenfarclas-destillatet bubblar av energi samtidigt som eken sprakar utan eklämpor. En fartig 18-åring som den ska vara, köp en låda…
