Reviews När Cadenhead’s meddelar att de släpper en sextett av whiskys är det ett glädjebudskap. Cadenhead’s är en högt ansedd (och Skottlands äldsta) oberoende buteljerare som opererat sedan 1842.
Man har genom åren byggt upp ett mycket imponerande lager av fat från ett otal destillerier och är mycket noga med vad man buteljerar. Här gör man helt enkelt sin hemläxa innan man släpper ut produkten.
Med spänning häller jag upp de första dropparna som är Aultmore-Glenlivet. Redan här ser vi något som sticker ut lite, och då är det till att börja med namnet jag menar.
Vad i hela världen har Glenlivet med Aultmore att göra? Utan att gräva ner mig i en alldeles för lång historielektion så har det här att göra med den gamla historien när många destillerier i dalgången Glenlivet försökte ”åka gratis” på destilleriet Glenlivets framgångar.
Fram till 1980-talet använde dessa fortfarande ”tillnamnet” Glenlivet, så även Aultmore. Cadenhead’s håller på traditionen och har det kvar.
Den 12-åriga vätskan glänser ljusgult, guldigt i mitt glas. Bakom det spartanska namnet gömmer sig en sherryfatslagring som heter duga, med 75% Fino och 25% Manzanilla, och det märks direkt när man för glaset mot näsan.
Man förflyttas omedelbart till mer exotiska platser, doften är nämligen mättad med mörkt socker, mörk torkad frukt, gamla sherryfat men också något som för mina tankar till Christmas Pudding. Jag kan nästan dofta ihjäl mig på den här, och jag älskar att den är så otypisk för Aultmore.
Jag låter ett par droppar röra tungan och möts av lättare, fräschare toner men fortfarande med tyngd! Nog känner man lite av de halmiga tonerna av Aultmore i bakgrunden, men mer av juliga noter balanserade med en fräsch fruktsyra. Att den inte är kylfiltrerad märks tydligt, det här är inte så tillrättalagt som annan whisky i samma genre kan vara.
Med några droppar vatten kommer ytterligare lite mer fräschör och jag anar att vaniljen börjar förlösas och whiskyn börjar nästan kännas lite romsockrad. Doften är fortsatt tung och exotisk, men något lättsammare.
Finishen är medellång, men uppvisar fortfarande vissa exotiska inslag och skön blandad sötma med tankar som går till sherryns värld. Enligt deras eget omdöme skall det finnas nötter här, men som bekant (från Whiskypodden) så är jag nötblind. En välbalanserad whisky med attityd är min slutsats och den är mycket svår att inte tycka om.
Vi rör oss vidare västerut till Benriach (även här med Glenlivet-appendixet). Benriach har jag personligen ett ganska komplicerat förhållande till då jag både har haft några av mina favoritwhiskies därifrån och några av de jag tyckt minst om. Men det ska jag inte låta mig påverkas av i denna speciella utgåva slutlagrad på Sauternes-vinfat.
I glaset är denna 12-åring också ganska ljus, inget annat är att förvänta sig heller då det inte tillsätts något färgämne i dessa utgåvor. Nosen är en helt annan. Här kommer en smörsockrig, vaxig ånga som släpper igenom lite konserverad fruktsötma, nästan lite som pannkakor med äppelsylt.
När jag får vätskan på tungan uppskattar man återigen tacksamt att detta är 46%, det är så mycket bättre för det mesta när det kommer till smakutvecklingen, och jag älskar när det är lite mer ”bett” i tungkänslan.
Den följer upp i smaken med en fortsatt väldigt efterrättslik karaktär, vaniljen är tydlig, men det är också butter cookies och lite syltig rulltårta. Finishen är ganska kort och jag upplever att det mest är smakerna som tonar ut.
Med vatten blir jag lite besviken och önskar att jag hade låtit bli. Den blir mer fadd och smakerna inte lika påtagliga, den här låter jag vara ovattnad. Kul att prova en Benriach som ligger på den goda sidan av skalan!
Nu tar vi oss till det tredje och sista stoppet på Glenlivet-temat och det är ingen mindre än Craigellachie. Det är ett destilleri jag har pratat om en hel del, och de har även sin egen beskärda del av unika specialutgåvor som inte går av för hackor. Craigellachie är ju lite känt som ”the bad boy of Speyside”, så vi får se om den här lever upp till den imagen.
Denna 15-åriga Craigellachie-Glenlivet är slutlagrad på 100% portvinsfat, och är alltså mycket betydligt mörkare i glaset. Doften är väldigt påtaglig med saltlakrits, tydlig cigarr- och gummidoft, lite triple sec och en del sirapssötma.
Jag gillar den skarpt ska tilläggas, och det här känns väldigt destilleritypiskt. Med lite vatten i adderas en ton av havet och inte fullt lika hårda apelsinkarameller och ananas!
På tungan känner man direkt var det här kommer ifrån. Whiskyn har en skönt oljig konsistens där förvånansvärt lite av vinet slår igenom, istället möts man direkt av en bilverkstadsliknande ton, med viollakrits och kanske lite citrus. Inte alls vad jag hade förväntat mig, men jag gillar att bli överraskad!
I karaktären påminner den en del om yngre Springbank med sin lite ruffiga smakprofil. Den här har riktigt mycket attityd och det uppskattar jag i all whisky. En droppe vatten transformerar tappningen och det blir mer tutti frutti samtidigt som violen stärks. Bilverkstaden verkar ha stängt och istället gett vika för mer tobakslika toner.
Finishen är förvånansvärt kort, men god och bjuder på ytterligare lite toner åt det rökiga hållet men nu uppblandat med fruktdestillat. Jag kan inte med gott samvete säga att den här är särskilt balanserad, i alla fall inte för en femtonåring, mig gör det dock inget för det vägs helt upp av doft och smak. Extra kul att vattning gör stor skillnad och whiskyn närapå byter skepnad!
Då bär det vidare bort från Speyside (och Glenlivet), ned mot Dundee i sydost. Här ligger destilleriet Glencadam, något jag druckit osedvanligt lite av. Här rör det sig om en 10-åring, med en mix av 75% oloroso- och 25% bourbonfat, något jag tycker låter spännande.
Färgen är sådär typiskt oloroso-orange med ett rosa skimmer, så det råder ingen tvekan om vilka fat den har legat på. Ett oooj undslipper mig när jag sniffar på den och det är främst den överväldigande apelsinchoklad-doften som överraskar mig. Utöver det söta ljusa frukter, märkligt lite vanilj. Lite vatten lugnar ned nosen och framkallar en del kola och vanilj.
Whiskyn lägger sig tjock och oljig på tungan med en till en början tokstereotypisk oloroso-smak där apelsin är drivande, men var är chokladen? Den är som min gamla poddkollega Doktorn så gärna uttryckte sig ”spritsig” i smaken, alltså samma känsla som något kolsyrat.
Den avrundar med lite stickande peppar längst bak i munnen och man anar nu lite vanilj och en smula smörkex. Även här lugnar vatten ned apelsinen men jag tycker inte det adderar något heller. Möjligen kan man tycka att balansen blir bättre överlag.
Dags för den sista singelmaltutgåvan och det är nu det blir riktigt spännande för det är inget mindre än Springbank som ju har samma ägare som Cadenheads själva! Man kan ju tro att Cadenhead i och med detta har oändlig tillgång till just Springbank, men så är det inte alls. Tvärtom är det stenhård allokering så mina förväntningar på denna är mycket höga.
Hör rör det sig om en 11-åring lagrad på 100% bourbon-fat så jag räknar med att få en upplevelse av ”äkta” Springbank, alltså inte dold bakom diverse vinlagringar.
Upphälld i glaset är whiskyn som förväntat ganska blek. Det är den inte i doften. Det är en signaturdoft av Springbank och vad jag vill tro, ”gamla” Campbeltown, med mjuka röktoner som drar mycket lätt åt industrihållet på ett bra sätt, havet är tydligt närvarande, med en lätt puff av artificiell citron, allt balanserat på ett prydligt men inte tråkigt sätt.
I smaken kommer crescendot, här spelar tappningen ut destilleriets register trots sin måttliga ålder, mycket viollaktrits, skön Springbank-rök av samma typ som i destilleriets ordinarie 15-åring, konsistensen är även här karakteristiskt oljig, och det är så gott.
Den vaggar ut medellångt på mjuk rökn med lite grillaspekter och mörka frukter som tonar ut i bakgrunden. Lite vatten adderar en tydlig citronzest som balanserar smakerna ännu bättre.
Slutligen ska vi besöka en riktig raritet, eller vad sägs om en 30-årig blended? Det rör sig om en utgåva av Cadenhead’s Seven (7) Stars med yngsta beståndsdelen lagrad i tre decennier! Den består av whisky från hela Skottland som blandats för att skapa en fantastisk blend, som i detta lyxiga fall buteljerats vid fatstyrka på 48,2%.
Redan vid första sniffen förstår man att det här är gamla skolans whisky… En respektingivande, lite dammig esterdoft som för tankarna direkt till att sitta i biblioteket i sin herrgård iklädd rökrock med en cigarr i mungipan och smutta på just denna antikvitet.
Det kommer kaffetoner, russin, karamell, apelsinchoklad (hej oloroso), kanderade nötter. Synnerligen svårbegripligt att detta är en blended whisky och inte en singelmalt.
En första sipp bekräftar åldern. Här talar vi rejäl pondus. Härlig nougat omgiven av rostad marsipan, örter från den gamla världen och en rejäl kryddighet i finishen, inramat av lite bitterek med framväxande tobak och choklad.
Spontant vill man inte ens prova med vatten, för det känns inte som det kan bli bättre, men tro det eller ej, med lite vatten öppnar den dörren för mer frukter och, som chefredaktör Aflodal kallar det, en del gammelestrar. Wow.
Finishen är lång, och till och med vanilj gör sig gällande, innan smakerna så småningom dör ut. Kvar ligger en värmande känsla som bara så här gammal whisky kan frammana.
Om den här hade hetat Chivas Regal eller Johnny Walker hade vi nog sett prislappar på minst det tiodubbla, och jag dristar mig till att säga att det här kan vara en av de mest prisvärda blended whiskies som finns tillgänglig just nu.
Hatten av för Cadenhead som istället för att sälja av dessa fat till ett högre pris ger whiskyälskare världen över chansen att dricka denna gudadryck för rimliga pengar.