Reviews Några av de bästa faten i Gordon & MacPhails unika whiskykällare hamnar i Private Collection. Vad sägs om utdöda Caledonian och Convalmore?
Dufftowns sjunde panna hette en gång Convalmore, startat 1893. Lagerhusen ligger kvar längs landsvägen mot Craigellachie och används av Glenfiddich och Balvenie. Länge kunde man läsa destillerinamnet på taket. Men nu har solen blekt bort bokstäverna.
38-åringen gjordes 1982, tre år före bortgången. Lagrad på ett refillfat i hogsheadstorlek av amerikansk ek är förutsättningarna optimala för att få smaka destillatet i hög ålder utan de skygglappar vinfat utgör. Convalmore har en tropisk ådra vi lärt känna via Diageo som givit whiskyn i sin prestige-serie Special Releases.
Doften är nymornad och enkel på rättframt Convalmore-vis. Det luktar kokt äpple och gräddbakelse. En ren och lätt, nästan flyktig arom. Man kommer att tänka på gammal Champis som bringats i jäsning!
I munnen excellerar gammelestrarna och brister ut i tropiska läsktoner. Plötsligt äppelskal följt av oljiga fruktskalstoner. Lång eftersmak med fetsmörig skalbeska av äpple/citrus. Ren men ändå mastig och övervägande torr. Landar till slut i Fruxo fruktkola.
Lite vatten gör allt snäppet bättre. Frisk äppelfräsch doft med lite ananas-sötma. Rik stor komplex tropisk mun som blir aromatisk med örtig sötma. Allting är mer intensivt smakmässigt. Tumultartad epilog där frukten rumlar runt. Exotisk stil som också är varm. Kvardröjande ton av äppelskal.
Sådär fräsch och upplyftande som bara en Convalmore kan vara. Kanske inte lika extrem i fruktigheten som Diageos egna buteljeringar har varit men faktiskt mer välbalanserad. Kudos G&M!
Med kniven på strupen skulle jag ändå hellre välja grainwhiskyn från Caledonian. Det Victorianska destilleriet som byggdes mitt inne i Edinburgh på 1880-talet. Självklart inredd med sprillans nya coffey-kolonnpannor.
På 1980-talet stängdes fabriken och området blev bostäder. Men skorstenen står än idag kvar som ett minnesmärke över storstadens förslutna som whiskystad.
1980 lades Caledonian-grain ner på ett amerikansk hogshead-fat som skördades efter 39 år hösten 2020. Whiskyn doftar piggt av lemon drops. En estrigt levande bouquet av surisar på typisk klister-manér som alltid med grainwhisky. Jämfört med en maltwhisky tunnare men samtidigt sirligt slingrande.
Smak av lemonad och honung, strax apelsinfromage och vit choklad. Ovanligt flärdfullt för att vara en grain. Halvtorr och luftig finish som bubblar av apelsin-Fanta och engelsk fruktkaka. Jämfört med en maltwhisky i den här åldern lätt som en fjäder, estrarna dansar fram!
Med lite vatten i glaset doftar det mer fruktsoda med inslag av marsalavin och citronkräm under. Aromen blir rundare och mjukare. Det smakar apelsindessert med kakiga marängtoner, allteftersom torrare – rik och komplex smak!
Lättare torrare eftersmak som är eterisk. Finishen är chimärt luftig men har en tung starkvinsaktig bas. Det är naturligtvis alla ekår som till slut manifesteras i whiskyn.
Jag gillar den här grainwhiskyn. Den är eljest och går utanför den givna grain-ramen med sin säregna fruktighet kombinerat med torrheten. Att den är ”gammal som satan” är inget man tänker på.
