VAD SKA MAN säga om Glen Scotia? För 20 år sedan inte mycket alls. Destilleriet seglade under radarn, tyst och övergivet på sin bakgata. I ett lika dystert Campbeltown som i slutet av 1800-talet var Storbritanniens rikaste stad med 1969 invånare. Under storhetstiden producerades över 9 miljoner liter whisky årligen.
Idag en avfolkningsbygd där gårdarna utanför staden har övergivits och fisket har stannat av. När den amerikanska flygbasen stängde några år efter millenniumskiftet försvann en betydelsefull födkrok för lokalbefolkning. I slutet av 1990-talet var ingen av stadens whiskyfabriker igång. Glen Scotias ägare Gibson gjorde konkurs 1993/94.
Hoppet tändes hösten 1999 när Springbanks sysslolösa karlar kallades över till Glen Scotia för att hjälpa nye ägaren Glen Catrine att starta upp stället igen. Sedan har whisky lagts ner i lagerhusen under några månader varje år. Den förra generationen visste hur man rattar en whiskyfabrik eftersom 12-åringen som kom 2010 var rena dynamiten jämfört med forna snälla 14-åringen.
Jag testade föredettingen á 40% år 2002 och fick då en maltdoftande sak i citrusstil med frukttrevlig mun, kanderade apelsinskal med lime mot slutet. Ek/frukt-rullning i finishen, sälta och kokos. Inte pjåkigt men tämligen lamt och livlöst.
12-åringen var en listig buteljering masserad med sherryek vilket märktes i avslutningen. Annars väldigt fet inledningsvis, krydda och kaffe-ek med klurig örteffekt mot slutet. Dessutom hade rökdestillat smugits ner i flaskan, eftersmaken pyrde av försiktig rök, behagligt snäll och ren i övrigt. Tyvärr lagom oangenäm finkelanstruken sötjolmig snok baserad på aldehyder. Ändå ett klart lyft, hopp om att få till whiskyn framöver tändes.
Då var det John Peterson med personal på Loch Lomond-laboratoriet i Alexandria som nödtorftigt petade ihop utgåvorna. Firman jobbade på den tiden med bulk-blends åt externa kunder vid sidan av de egna ”billiga” produkter man saluförde.
Fröet till förändringarna såddes 2007 då unge irländaren Michael Henry anställdes. Bryggare i grunden som hamnade i lagerhusen på nya jobbet. I samma veva bestämde sig ägarna att på allvar satsa på Glen Scotia. 2008 ankom Iain McAlister och vevade igång Campbeltown-destilleriet med full gas.
Men det var 2014 allt ställdes på ända. Tobaksmannen Colin Matthews som med riskkapital i ryggen köpt Loch Lomond ville träffa Master Blendern. Pinsamt nog fanns ju ingen sådan, men man hade förstås ”killen i lagerhuset”. Tystlåtne irländaren Michael Henry fick nya visitkort upptryckta med titeln MASTER BLENDER samt mandat att göra prestigewhisky av högsta kvalitet.
Michael Henrys betydelse för restaureringen av singelmalt Glen Scotia kan inte överskattas. Exemplet ovan där jag jämför 14-åringen från 2002 med 12-åringen daterad 2010, som Henry satt ihop, är bevis nog.
Skillnaden nu är att ledningen kräver ytterligare nya nivåer i utförandet. Glen Scotia ska slå kändis-kultaren Springbank i kvalitet. Jag för stilen på tal, vilka fördelar respektive nackdelar tar Glen Scotia med sig till labbet i Loch Lomond?
– Det är ju utan tvekan en Campbeltown-whisky jag får hit, svarar Michael Henry. Smakrik och oljig med maritim sälta. Man kan verkligen smaka på miljön som formar spriten. Samtidigt har Glen Scotia en så distinkt karaktär vilket gör det svårare att balansera de starka viljorna. Utrymmet för mig som blender att påverka slutresultatet krymper. Jag måste visa återhållsamhet och inte vara klåfingrig utan låta destillatet skina.
För blenders i större bolag kommer ofta ”beställningar” uppifrån. Marknadsfolk som vill ha något nytt och kommer på en idé. Så är det också här men alltid i dialog, blendern förklarar vad som är möjligt och marknadsfolket paketerar. När det gäller mindre utgåvor får Michael Henry fria händer i labbet att skapa något bra, och kul. Som inför den årliga Campbeltown-festivalen i maj:
– I år valde jag ut whisky från 2003 som tappades om till demarara romfat från Guyana. Resultatet blev helt fantastiskt!
Det är dock sällan Michael Henry får se destilleriet, han har helt enkelt inte tid att resa dit. Fatprover skickas upp till Alexandria från lagerhusen i Campbeltown varpå blendern sätter samman recepten för både standardlinjen och nya utgåvor.
– Glen Scotias ’new make’ är så speciell jämfört med allt vi gör här på Loch Lomond, utbrister Michael Henry engagerat. Där finns en distinkt identitet som förfinas i faten. Efter 10 år i en 1st fill bourbon barrel är balansen mellan destilleri- och fat-karaktär perfekt. Först kommer oljigheten, sedan frukten och citrusen, slutligen coastal-sältan som backas upp av vanilj och honungssötma från de amerikanska ekfaten.
När Glen Scotia lyftes ur glömskan av ägaren Loch Lomond började man med en NAS-historia på travel retail med det ståtliga namnet Campbeltown 1832 (startåret). Tappningen har en rätt hög andel rökwhisky på 20-30% påpekar Michael Henry:
– Mängden rökwhisky i 1832 balanseras utifrån smak. Rökinnehållet varierar alltid i både maltkorn och destillat och vidare under åren i fat. Jag provar mig fram varje gång för att hitta rätt avvägning mellan frukt och rök.
Aromen hos 1832 är som så ofta bra med sina fragranta toner av cigarrlåda och lite torrgödsel med fudge. Dessvärre syltig jolmig godis-smak som dör, livlös sötma. Varianten har förstås slutat sina dagar på sötdrypande Pedro Ximenéz-fat (vilket förklarar tappet i mun).
Campbeltown 1832 säljer vidare på flygplatserna men har också gett upphov till en domestic-produkt kallad Double Cask. En basic instegsmalt, god men harmlös, hinner jag tänka tills jag får glaset under näsan.
Odören av tobaksaffär känns igen både från flygplatsen men såklart också från min förra Double Cask 2016 då whiskyn doftade humidor med sandig feeling. Samma laidback träfragranta näsa nu: Nyhälld sandelträ och cederträ som bottnar i choklad/konfektsötma. Med vatten tar chokladen över och trä-feelingen går förlorad.
Smaken vid 46% är mer normal. Jag får malt och skumgodis, strax sockrig sherry med fruktkaka, sent skitigt jordgolv. Choklad-Polly i utgången som landar i sherry. Plain och god utan att göra vågen.
Michael Henry avslöjar att man blandar samman 4-5 år gammal whisky ur 150 stycken 1st fill barrels, varav 5% är röksprit. Allt fylls sedan på 50/50-mix av 1st respektive 2nd fill PX butts. Whiskyn får ligga ett halvår på de fräschare faten och ett år på de återanvända tunnorna. Allt läggs samman och får slutligen ligga till sig på refill-fat i 2-3 månader innan buteljering.
– Idén med Double Cask var att skapa en lättillgänglig version av Campbeltown-whisky för nya konsumenter. Vi testade olika typer av sherry innan vi valde PX för att få en sötare karamell-karaktär som ska balansera destillatets coastal-stil.
Bortom NAS:arna finns bara ”gammal” whisky. Nästa pinnhål är nämligen 15-åringen. Förklaringen är att man säljer mest av un-aged som plockas ur det unga fullskaliga lagret från 2008 och framåt. De mindre reserverna dessförinnan har hunnit bli gamla och utnyttjas därför till de äldre utgåvorna. 15-åringen togs fram för att highlighta destillerikaraktären förklarar Michael Henry:
– Jag använder refill-ek, en kombination av barrels och hogsheads, för att tona ned ek-effekten. Sedan låter vi whiskyn få ett lyft en kort tid i oloroso sherry butts vilket adderar fragrant blommighet till coastal-stilen.
Batchen involverar 50 fat vilket ger över 15 000 flaskor, inte särskilt stort alltså. Jag får en frisk tuggummi-glad fruktnos med havreflarn och syrlig touch av krusbär, på djupet en aning smörjolja. Lite vatten drar fram mer syrlig frukt vilket stärker tuggummi-feelingen. I basen kakor och torkad frukt, i kanten choklad (stället för oljighet).
Vid 46% är smaken saftigt sötaktig med coastal-vibbar i form av halvtorra fenoler och salt oljighet. Lång syrupsöt final med söt torkad frukt och krydda som flyter ut i oljig rök.
Någon vattendroppe förändrar smaken ett snäpp. Det börjar med äppelmarmelad varpå vassare citrus växer och blir smarrigt läskande. Lång finish av torkad frukt och kryddolja, äppelskalbeska landar i choklad. Vatten ökar sötbeskan i avslutet som fortfarande är lockande och ”more-ish”.
18-åringen kom 2014, makad på det man lade ner innan konkursen 1993/94 . Den gör inget väsen av sig. Jag känner igen den när den dyker upp i glaset. Mycken ek gör whiskyn tung att dricka men också åldersärlig. Liten halvknackig nos med tvål/terpentin-stick och oljig äppelkräm under. Vatten rätar upp nosen som blir sockrig med starkvinsvibbar och fyllig fruktkaka med chokladrippel, en aning radiator-fulhet hänger kvar.
Det intressanta är ju att Glen Scotia stod stilla 1994–1998, så 2016 var whiskyn en bit över 20 år. Först 2017 kom lagret ifatt igen men whiskyn är fortfarande ektung, vilket Michael Henry bekräftar:
– 18 år gör whiskyn mer ekdominant jämfört med 15-åringen. Därför tappas whiskyn om till nya oloroso-butts för att runda av eken med fruktigare sherry-toner. Jag väljer ut 40 refillfat i barrel- och hogsheadstorlek som sedan får ytterligare ett års lagring på sherry.
Sherryn märks direkt i munnen. Smaken är bättre, ovattnad söt torkad frukt med eterisk kvistig höjning som dras ner av mörk choklad och syrup – sherryns kamp mot destillat och ek! Avslutningen är lång och sötkryddig med hotande ek.
Vatten renar upp något, start i söt fruktsoda, direkt kvistig grön-oljig ek, sent fruktsyrup a la grapebeska. Kortare avslut med torvrök och sötbesk ek som drar ekipaget framåt. Den är bättre nu än vid premiären 2014 då refillfaten inte riktigt orkade mota eken som förtunnade allt. Finish-konceptet räddar föreställningen men tiden i vinek är för kort. Med 18-åriga sherryfat i lager skulle vi få en helt annan whisky, en betydligt bättre sådan.
25-åringen är en juvel och one-off som kom 2017. Den står ut direkt i blindprovningen med en egenartad fragrant odör av tallbarr och torr tobak samt kryddsöta ingefärskakor på håll. Styrkan på 48,8% gör att jag provar att vattna. Nu luktar det motorolja och torvrök med dov fallfrukt. En elegant sober doft av fatåldrande.
Smaken ska upplevas utan vatten som gör den sötsåsig och ekskarp. Ovattnad utsökt balans mellan ek, rök, sötma. Förförisk karamellsås möter fragrant/eterisk polerad ek samt rökångor och tobak. Lång fet eftersmak av praliner och vedartad jordighet, planar ut i söt karamell. Det liknar inte Islay utan handlar om åldersrök, alltså rök modulerad av faten. En intrikat väv av smaker och en stor whiskyupplevelse!
Andäktigt tyst inväntar jag Michael Henrys redogörelse och hjärtat hoppar över ett slag när han fastslår att det är en 100%-ig bourbonfatstappning. Det handlar om enkom refill barrels som fyllts med orökt sprit i början av 1990-talet. 15-20 utvalda fat får en andra lagringsperiod i 1st fill bourbon barrels i 2-3 år innan buteljering.
– Den långa tiden i refillfat sätter destillerikaraktären i centrum. Finishen i nya bourbonfat adderar sötare vanilj till coastal-stilen, sötman balanserar kryddigheten som kommer av över två decennier på ek.
Gammal whisky ur vanlig ek är något underbart att få uppleva, just för att man slipper starkvinsfilten och kommer närmare destillatet triggat av luftburna estrar som bildas i gamla fat där nivån sjunkit (efter 25 år har volymen halverats).
Åldrad Glen Scotia är något att tråna efter. 2016 tog nämligen svenska importören Stellan Kramer hem två bourbon-barrels i rask följd. Först en 24-åring från 1992 med egensinnig skogsrök och en obeskrivbar mun med färskt eneträ och tallig eterisk sockerdricka plus verkstadsgolv – underliga röktirader som måste upplevas för att förstås.
25-åringen från 1991 var häpnadsväckande med sin mjuka sockervaddsarom där torvrök och eneträ spökade, munnen var äppelfrisk med en småcitrus-kick varpå rök flätades in plus frisk skalbeska. Underskön fruktmun där röken omärkligt kontrasterar.
Victoriana heter Glen Scotias cask strength-tappning. En hyllning till destilleriets danande på 1800-talet under drottning Victorias regenttid.
– Vi är väldigt stolta över Victoriana som jag lägger ner mycket jobb på. Den kommer vid fatstyrka för att fansen själva ska kunna välja ifall de vill tillsätta vatten eller ta den som den är, menar Michael Henry.
Whiskyn är helt suverän och ett bevis på vilket toppdestillat som kokas på Campbeltowns bakgata. Hemligheten är att olika åldrar kombineras, det som var ursprunget till NAS-kategorin – att göra den bästa whisky man kan åstadkomma, och inte billigare kvalitet kring 6-7 år, som mestadels är fallet numera.
En batch omfattar 100 fat och kärnan är 10 år eftersom man inte vill tappa bort destillerikaraktären. 16-18 år adderar åldriga toner. Den 12-åriga rökwhiskyn är där för att replikera hur Glen Scotia skulle kunna ha smakat under den victorianska eran, förklarar Michael Henry:
– I slutet av 1800-talet använde destilleriet en kombination av torv och kol för att torka malten. Resultatet i whiskyn var förmodligen en lättsam seren rökighet.
Faten väljs noggrant ut och blandas samman varpå 70% går ner i kraftigt kolade barrels och 30% hälls i 1st fill PX-fat. Efter 12 månader gifts de båda delarna samman i 3 månader i refill-barrels innan buteljering. Omständligt men transparent och straightforward.
Mina smaksinnen gör volter i det tysta. Oj vilken dyr gamlingsdoft. Som att kliva in i ett gammalt lagerhus, lukt av jord och träämnen plus dammiga gammelestrar – värd en livstid av väntan, trots att odören egentligen är rätt äcklig.
Smaken är lättare att komma till tals med. Lövhög förvandlas långsamt av estrar, kanel förebådar murken ek och sävlig sherry. Avgången är långsam över ruttna löv och savande ek med kämpande sherryestrar.
Godare med en skvätt vatten då estrarna bygger syra med körsbär som byts mot lagerhus och lövhög in i en syrlig refräng av Marsala-vin och enkel sötma, det stramar och kliar för att stanna i sherry.
Doften blir renare vattnad, och lättare åt fino-hållet med gröna blad. Dubbelvattnad förenklas allt. Whiskyn luktar unket av lagerhus/våt päls, men samtidigt friskare med växthus-känsla. I munnen sugande estrar och stor sherry-kropp där syra växer för att sväljas av eken i en defensiv epilog. Omfångsrik maltwhisky som imponerar, skaffa genast en flaska och förstå vilken bra sak Glen Scotia är!
Sedan 2014 har man firat whiskyfestival i Campbeltown. Springbank med Glengyle samt Glen Scotia har varsin dag i slutet av maj. Årets festivaltappning har hämtats ur romfat.
– I år och ifjol har vi utforskat fat med maritima kopplingar. Till 2019 års romtappning har jag valt mer kraftfull demarara-rom från Guyana istället för de karibiska romfat vi jobbat med tidigare. Demarara-romen har en rostad melass-karaktär som ger whiskyn en torr sötma som funkar väldigt bra ihop med den kärvare torvröken.
Spriten kommer från två separata kok utförda i mars 2003 som lades på refill hogshead-fat och sedan fick en slutputs på 7 månader i 1st fill Guyana rom-barrels. Whiskyn kräver en del jobbande med vattningskeden. Den är bra vid fatstyrka men allra bäst dubbelvattnad då syran vaknar och kan motverka övermåttan rom-sötma.
Here goes: Kvistig gran-odör som drunknar i lemonad/syrup. Syltkakor i munnen möter torvrök och chokladwafers följt av fruktsyrup. Lång halvtorr tobaksfinish som spricker upp i fruktsoda.
Vatten lägger lock på däven gammelestrig nos med granbesk linolja. Smaken lugnas av syrup, blir skalbesk med fenoler och tappar fart i fadd tobaksavslutning, synbarligen rom-dämpad.
Ännu en skvätt förstorar aromen, det blir mer romkänsla i de gröna bladen, nosen får ryggrad. Crescendo av sockriga romtoner i gommen, grön carambole lättar på trycket, kryddig ingefära driver upp tempot. Stramare avslut, syrlig ingefära hamrar på sockrig rom, lite hettar fläktar. Här funkar anrättningen bra.
Några av de bästa Glen Scotia jag fått har inte kommit ur det ordinarie medelrökiga programmet utan det rejäla rökkoket. I början av 2000-talet gav man ut udda fat i gröna flaskor med transparent etikett, somliga med mycket rök, ett par av dessa var ruggigt bra.
På senare år har leveranserna inte nått lika högt. 2014 kom en god rökare, dock inget Islay-nummer. Den blandar in diesel/verkstadsgolv men bär ändå på en del torvrök. Käften går ut med diesel och stannar i oljig torvrök inklusive verkstadsgolv, sötsockrig bas gör det gott.
Smaken fascinerar om man tar bara litegrann i mun, Kalles kaviar dyker upp mot slutet, eller är det böckling? Klingar av på skitiga Ahlgrens bilar. Att det blir så här udda verkar vara avsiktligt.
Blender Michael Henry levererar en verkligt originell sak för den tyska marknaden, som specifikt efterfrågat en rökig Glen Scotia.
– Här använder jag mediumrökig Glen Scotia lagrad på 40-talet 1st fill bourbon barrels. Destillatet varierar litegrann varje gång så när jag provar ut faten gäller det att välja rätt batch, faten i sig är ganska konsistenta. Jag letar efter en väldigt speciell rökton som är unik för Glen Scotia.
10-åringen är magnifik och unik i sitt uttryck. Ånyo ingen avancerad sak utan direkt på. Det luktar Juicy fruit-citrus och björnlim med hallonbåtar och den fragranta cigarröken invävd.
Tydlig söt björnlimston i munnen tar på tallolja och fragrant träsmak, strax smågodisestrar och citrusfriska limeskal. Lång fruktkakefinish a la lime/apelsin som ljusnar i fanér-fenoler och färsk tobak. Sådär typiskt Michael Henry-gott, frukt står högt i kurs blendern.
Vattnad mer citruskola med fragrant parfymrök i nosen (otroligt). Gommen lugnar sig när sötman minskar, defensiv rök gör munnen mer oljig och döende = vattna ej!
Jag har aldrig stött på något liknande. Det är som att Glen Scotia påverkats av systerdestilleriet Loch Lomonds trärökelse-karaktär. Whiskyn är enkel och rättfram i sin frukt och ovanlig i röken. En genomkommersiell tolkning av ett av Skottlands bästa rökdestillat. Här går att göra svåråtkomlig genial rökmalt men Mr Henry väljer att göra det enkla goda, kudos!
LÄS MER: Storyn om Glen Scotia
81p Glen Scotia Campbeltown 1832 46% D22, S20, E19, B20 Travel retail
89p Glen Scotia Double Cask 46% D23, S22, E22, B22 SB-nr 4665, 499 kr
93p Glen Scotia Victoriana 54,8% D23, S23, E23, B24 SB-nr 40257, 699 kr
93p Glen Scotia 10 år Peated 46% D24, S24, E22, B23 Tyskland
90p Glen Scotia 15 år 46% D22, S23, E22, B23 SB-nr 85840, 649 kr
89p Glen Scotia 18 år 46% D22, S23, E22, B22 SB-nr 82690, 949 kr
93p Glen Scotia 25 år 48,8% D23, S24, E23, B23
91p Glen Scotia Festival 2019 Rum Cask 51,3% D22, S23, E23, B23
84p Glen Scotia 12 år 40% (2010) D19, S22, E21, B22
79p Glen Scotia 14 år 40% (2002) D20, S20, E19, B20
89p Glen Scotia 14 år 50% peated D22, S23, E21, B23
90p Glen Scotia 24 år 1992-2016 juli 52,2% D22, S23, E22 B23 SB-nr 40461, 1486 kr
93p Glen Scotia 25 år 1991-2016 juli 52,2% D23, S24, E23, B23 SB-nr 40462, 1499 kr
