Reviews Longmorn är en juvel i Chivas Bros krona. Malten ingår i både Chivas Regal och Ballantine’s fast lagrad på olika fat.
16-åringen som tidigare var 15 år är en modern klassiker. Som vunnit Maltwhisky-VM två gånger, 2014 och 2018.
Nu kommer whiskyn till Sverige som 23-åring i Secret Speyside-serien. En mix av 200-liters bourbon barrels och återanvända 250-liters hogsheadfat, handplockade av master blender Sandy Hyslop.
Medelstor doft av sega råttor och vingummin med färsk tobak runtom. Centralt fullkornsbröd med inslag av gräddkola, på djupet äppelmarmelad. En tät och fyllig fruktnos där eken är närvarande.
Koncentrerad smak av söta malttoner och kolasås som direkt tar på cocktailbär på burk. Halvvägs lädertoner som djupnar i garvat läder och skarpare lemon curd.
Verkligen massor av ek som fyller munnen! Lång mastig eftersmak av tropisk syrup och mandelbiskvier där småcitrus biter och sprakande ek värmer.
Vatten i glaset tar fram mer syra i doften och mer ek. Tjock arom av savaräng a la kolasås med sega råttor/surisar och ekplank/tobak.
Om vatten dämpar utspelet i näsan blir smaken luftigare och aningen mer komplex. Söt kola i starten spricker upp i juicy fruit och mango-syrup med äppelflarn. Under tobak, och mot slutet torrare eterisk ek.
Lång värmande refräng. Fruktkaramell med inslag av gammelestrar lägger ut en savande ekig eftersmak med fuktig tobak i botten. Allra sist rökfragment, från all denna ek.
En mullig Longmorn man blir glad av. Massor av ek och ännu mer tung, mastig frukt. Molande temperament under, destillatets krydda lurar.
Med lite vatten istället luftigt komplex smak. En åtråvärd flaska att vårda. Årets första lyx-köp måhända?
Om något destilleri kan räknas som ”hemligt” är det väl Caperdonich. För alltid bortglömt, även under sin korta livstid.
Fabriken byggdes av Glen Grant-gänget i norra delen av Rothes i slutet av 1800-talet och var bara verksamt i 3 år innan man la ner i sviterna efter whiskykraschen. Öppnat ånyo 1965, fullt moderniserat. Stängt för gott 2002, för att rivas 2011.
Whiskyn skickades mestadels söderut till Italien, där ägaren Glen Grant var framgångsrik. Tänkt att efterapa Glen Grant vilket den inte direkt gör.
Nykoket är rätt lättviktigt förvisso och gräsigt men har mer av päron med mintglimtar i sig än de gröna äpplen man hittar på det andra stället. Vilket är konstigt eftersom man 1985 bytte ut pannorna mot Glen Grant-replikor.
Väldigt sällan utgiven i sin egen rätt. Idag än mer sällsynt av förklarliga skäl, därför så spännande att få prova. Inte minst eftersom just detta whiskykok från näst sista produktionsåret är gjort på rökigt maltkorn!
Whiskyn luktar funky. En stor vulgär stank av ungsbakad leverpastej och charkuterier med drag av avgaser. Under savande fruktkaka/fruktsyrup med skir torvrök. Nosen sötnar och blir godare av några minuters vädring.
Smaken är speciell med salt bacon ur startblocken plus bananchips innan fruktkaramell insnärjd i torvrök tar över. Sockerlag ansluter samt charkuterier och gummi-vibes.
Whiskyn har en lätt kropp som tunnas ut i epilogen. Finishen är lång och saftig åt apelsinsafthållet med vitmögelost bakom.
Men det är torvröken som bär och efterhand växer torrare, hårdare tjära till. Avslutningen är enklare än smaken och kanske lite väl elak?
Vatten förminskar aromen som reduceras till rökig fruktkola med marshmallows. Mer simpel men väldans god sötrök!
Savande fruktkompott i munnen som är lättsam. Strax guppande fruktröka följt av torrare mineraler och mot slutet citronkaramell.
Fetare rökstånkande final som är avgasliknande med fruktkaka i botten. Whiskyn fastnar liksom i gommen men det är ändå bättre än tidigare.
Intagande och som sagt rökvulgär nos som bara blir godare om whiskyglaset får stå och vädra. Variationsrik och rätt lättsam rökmun som tunnas ut i eftersmaken av rätt hårdföra torrare röktoner.
Tvärtom vattnad med mindre nos, enklare mun men fetare bättre balanserad eftersmak. Det coola är ju att whiskyn är väldigt rökig trots sina +20 år i bourbon barrels.
