VINLANDET FRANKRIKE är också ett av Europas stora whiskyländer. Fransmännen dricker mer Scotch än cognac. Det är därför franska företag är så ivriga att investera i skotska destillerier.
Att Pernod äger Chivas Bros och Ballantine’s vet nog de flesta. Aberlour snappades upp redan 1974 och Glenlivet med Chivas följde 2002.
Frågar man en fransman vad hen dricker blir svaret ofta Glen Turner på maltwhiskysidan samt Label 5 som blended. Båda sorterna produceras av franska bolaget La Martiniquaise.
2008 var så tiden mogen att göra egen skotsk whisky. I september köpte man loss Glen Moray från Glenmorangie PLC.
Och tur var väl det. För Glenmorangie som i sin tur ägs av franska lyxkonglomeratet Louis Vuitton Môet Hennessy hade tappat intresset.
Man har fullt sjå med varumärken som Ardbeg och Glenmorangie. Glen Moray hade under lång tid behandlats minst sagt styvmoderligt.
Mot slutet skruvades whiskyn ihop utan större engagemang och såldes dessutom alldeles för billigt. Understundom till priset av en blend.
Ambitionen var högre dessförinnan. Glen Moray var nämligen ett de första destillerierna i Skottland som började lagra whisky på vitvinsfat sourcade i Frankrike, berättar brand ambassador Iain Allan som varit på Glen Moray sedan 2005:
– Glen Moray gör en robust sprit som inbjuder till att experimentera med och testa olika fattyper. Inte minst vinfat har en lång historia här på destilleriet.
Gamla liggare från början av 1900-talet visar att man redan då använde franska vinfat. Men det var först på 1990-talet destilleriet började ge ut vinfatslagrad whisky.
År 1999 introducerades 12- och 16-årig singelmalt slutlagrad på Chenin Blanc-fat, samt en variant på Chardonnay-fat som skulle bli destilleriets storsäljare.
För den som var med på 1990-talet var tilltaget inte särskilt konstigt med tanke på att systerdestilleriet Glenmorangie fem år innan hade gjort ’wood finish’-metoden känd.
Vem minns inte Northern Highland-destilleriets sherry, port och madeira wood-utgåvor. En ny giv signerad destilleriets blender Bill Lumsden som var tänkt att appellera till kvinnor.
Istället la männen beslag på den starkvinsinfluerade whiskyn som fick en rykande åtgång och blev en formidabel försäljningssuccé.
Men för Speyside-kusinen valde alltså Bill Lumsden att köra vitvinsfat från Frankrike. Just vita viner är smart att lagra whisky på. Man slipper omstöpningen av karaktären som sherry och portvin orsakar.
Husstilen från pannorna kan upprätthållas och kompletteras av milda vintoner samtidigt som de franska faten är färskare än amerikanska bourbon barrels vilket ger whiskyn en extra ekskjuts.
– Tanken var att mjuka upp Glen Moray och göra whiskyn mer delikat och följsam men vi förstod ganska snart att vitvinsfaten också gör destillatet mer smakrikt och nyanserat, minns Bill Lumsden.
Dagens blender Stephen Woodcock är den som till slut skruvar ihop whiskyn och bestämmer när slutlagringen på de olika vinfaten ska avbrytas för att sedan kombinera de olika faten till en konsistent produkt, med edge.
Man får inte glömma bort hur betydelsefull grunden är, inskärper blendern. Destillatet läggs ju på bourbon barrels som binder samman nydestillat och vinfat.
– Från den amerikanska viteken får Glen Moray sin vaniljiga, honungslena stil som fungerar som en brygga mellan destillatets egen fruktighet och chardonnay-fatets mer tropiska toner.
Att jobba med Glen Morays breda repertoar av vinfatsutgåvor är ett drömjobb, bekräftar Stephen Woodcock. Baswhiskyn lagrad på amerikansk ek reagerar så olika beroende på var spriten hamnar.
Port- och sherryfat används för fruktens skull men också för att förmera tanninerna, särskilt portvinsfat ger kryddig whisky.
– Med chardonnay-fat får vi mer sötma och örtiga toner samt vit frukt snarare än starkvinsfatens mörka röda frukter.
Chardonnay är en av de mest spridda vitvinsdruvorna som används över hela världen. Beroende på varifrån faten sourcas blir resultatet annorlunda. Glen Moray har tidigare jobbat med kaliforniska chardonnay-fat, berättar Iain Allan:
– De kaliforniska faten var för snälla, spritstilen rubbades knappt, bourbonfaten behöll kontrollen. De franska bourgogne-faten vi nu använder ger mycket större djup i smakerna.
Stephen Woodcock nickar bekräftande:
– Den franska eken gör all skillnad. Classic blir mer smakrik och produkten står verkligen ut i bruset.
Men det är inte lätt att få till balanserna, fortsätter blendern. Vinfat spretar överhuvudtaget mer än starkvinsfat som är mer pålitliga.
– Vissa fat har väldigt liten påverkan, andra bryter av från husstilen mer dramatiskt. Så man måste arbeta detaljerat med enskilda fat för att få till det varje gång. Tålamod är en whiskymakares dygd. Om något är bra, tänk hur bra det kan bli om man vågar vänta lite till?
Glen Morays ’new make’ har kropp och substans utan att bli för tung. Det är därför whiskyn klarar sig bra i ung ålder, eken behöver inte fylla ut och supporta destillatet så mycket, menar Stephen Woodcock.
Glen Moray besitter ett självförtroende utöver det vanliga här på Speyside där spritkoken annars inte sticker ut särskilt mycket.
– Smakprofilen är tillräckligt sötaktig för att klara av att stå på egna ben men har också en robust karaktär som kan stå emot kraftfull ekbehandling. Vi behöver inte oroa oss för att spriten ska överväldigas och Glen Morays DNA ska gå förlorat.
Efter ungefär 6 år plockar man ut bourbon-fat som blandas samman och sedan tappas om på franska Chardonnayfat för ytterligare minst 2 års slutlagring.
Det är också en fördel med att använda vitvinsfat, att man kan tillåta sig att vänta länge utan att smakerna går överstyr som med starkvinsfat eller rödvinsfat.
24 månader i den nya fatmiljön ger whiskyn tid att acklimatisera sig och efter att vintonerna läkts ut bearbetas whiskyn vidare av den färska eken och åstadkommer den där ekboosten som ger utgåvan energi.
Classic Chardonnay Cask är ett litet mästerstycke som ägnats mycken kärlek av blender Woodcock. Så mycket står klart efter att jag nosat och smuttat på whiskyn en stund.
Tappningen är intagande med en förförisk elegans. Lumsdens initiala idé att mjuka upp robusta Glen Moray funkar men vitvinsfaten ger också en tropisk edge som är remarkabel.
Vi börjar med aromen. Whiskyn har en omfångsrik, behagfull doft. Glen Moray-gosig men varierad. Vinfaten både sötar och fetar till bouqueten.
I munnen får whiskyn en karamellig, vaniljig start av bourbonfaten. Kakiga malttoner från destillatet breder ut sig. Följt av Glen Moray-signerad fruktkaramell, som slår följe med en underbar söt blommighet med tropiska övertoner, när Chardonnayfatet kickar in.
Skalbeska och fetare tryffel-konfekt adderas mot slutet. Lättsamt gott med ekbeskan som växer in och gör smaken stor.
Den här whiskyn har jag saknat! Det var nog ett decennium jag hade den senast i mitt barskåp. Då blekare med amerikanska chardonnay-fat i ryggen.
Det här är något helt annat. Och nu står flaskan där igen. En nygammal huswhisky som många med mig kommer att ha hemma framöver.
• Glen Moray Classic Chardonnay Cask Finish 40% | SB-nr 83106, 299 kr
