MALTWHISKYPURITANER GILLAR INTE wood finish-fusket. Alltså att man flyttar en färdig whisky till ett starkvinsfat, väntar ett halvår och sedan ger ut den med snyggare etikett och ett rejält prispåslag. Precis så var det från början med Distillers Edition Double Matured. En uppsnyggad version av vanliga Classic Malts men med 30-38% högre prislappar.
När man testar original och DE-version mot varandra vinner ofta den vanliga tappningen. Orsaken är förstås den kortare andra lagringstiden. Ett halvår på ett starkvinsfat räcker till att laka ur vinet ur fatet men näppeligen låta eken bearbeta och utveckla whiskyn särskilt mycket.
Nu har något hänt. När vår erfarna panel doppar näsorna i glasen imponeras man. Det första som slår en är smakvariationen, smakerna sprider sig över ett större spektrum än den vanliga uppställningen av Classic Malts där whiskyn mestadels tas ur refillfat.
Samtidigt uteblir förväntad starkvins(d)effekt nästan helt. En från början räddhågsen panel som väntat sig att bli manglad av buffliga vintoner överraskas av hur lätta tappningarna är i handlaget. Starkvinet bygger vidare på och respekterar varje whiskys särart.
Kudos till blendern som gjort ett magnifikt jobb. Alla sju sorter kan varmt rekommenderas till alla som vill utforska andra sidor av de berömda whiskyhusen. Hur scenförändringen åstadkommits är inte lätt att utröna dock. Att få information ur kolossen Diageo är praktiskt taget omöjligt.
Men efter kontakt med Master Blender Maureen Robinson har vi lyckats utröna att serien tillbringar upp till ett år på fat. Det är upp till ansvarig blender att avgöra när tiden är inne vilket varierar från fall till fall och även beroende på destillat och starkvinstyp.
– Det är svårt att ange en tidsram på den andra lagringsperioden eftersom det handlar om att upprätthålla en konsistent smak mellan utgåvorna, säger Maureen Robinson. Men vi har lärt oss genom åren att smakerna hittar mellan 6-12 månader.
Panelen är meriterad. Undertecknad presiderar efter att ha mött min första Classic Malts-utgåva kring 1990, i samband med att serien rullades ut globalt. Det är nu 30 år sedan och man kan tycka att jag är en veteran i branschen.
Men då hade sprithistoriker Louis Reps varit igång i många år med all möjlig konsumtion av spritdrycker. Detsamma gäller för vår nye whiskymedarbetare Anders Gjörling som faktiskt hjälpte dåtida United Distillers att rulla ut serien på 1990-talet. Herr Gjörling är en av svenskt whiskyliv stora profiler.
Ett nyare tillskott är Daniel Speijer som ansluter från Whisky ABC. En duktig provare som förstärker The Spirits News med ett mer ”ungdomligt” perspektiv på whisky.
Som vanligt provar vi whiskyn blint. Hundrapoängsskalan används där allt över 80 poäng håller kvalitet och när man närmar sig 90-strecket är det riktigt bra. De sju sorterna kan stilmässigt delas in i två grupper. Lagavulin, Talisker, Caol ila är de rökiga sorterna. Cragganmore, Dalwhinnie, Oban, Glenkinchie är de (mer eller mindre) rökfria varianterna.
Vår gemensamma favorit bland de vanliga destillaten är Oban. Kanske för att den är mest kommersiell i stilen, här kommer ju sherrytemat fram tydligast. Men nog är Cragganmore mer spännande med sin konstiga rökton? Det är nästan så man misstänker att Diageo-gänget spelar oss ett spratt. De gjorde ju tidernas första rökiga Craggan i 2019 års Special Releases men då med ett riktigt torvrökskok i botten.
Personliga favoriter hos de olika provarna skiljer sig åt. Jag själv väljer Glenkinchie som min röklösa etta på grund av den skumma gummitonen som blandar sig i en övermåttan god tutti frutti-smak. Louis Reps är inne på Cragganmore som är godis-god men också smart rökanstruken. Daniel Speijer och Anders Görling är betagna av Oban just för den intagande sherry-stilen men också för att den har en karaktär som sticker ut.
De tre rökdestillaten snittar på 88-89 poäng vilket är naturligt med tanke på att rökelementet adderar en dimension. Starkvinsfaten diminuerar rökuttrycket naturligt men förstör inte balanserna. Alla tre kommer fram väldigt fint i sina uttryck. Jag kan inte annat än att charmas av Lagavulin som verkligen bryter igenom den sötdrypande PX-filten. Resten av panelen gör vågen för Caol Ila som röker loss mest av alla.
Vi levererar också en bakgrund till starkvinsfaten. I whiskysvängen (liksom faktiskt i vinvärlden) är okunskapen om hur sherry- och portvin smakar och görs stor. Anledningen är förstås att få dricker starkvin numera. Lite basic sherry-kunskap ger en ökad förståelsen för hur smakerna byggs upp i whiskyn.
