Gjordes whisky under andra världskriget? Självklart. Sprit behövdes för krigsinsatsen så destillerier i Europa, Amerika och Asien processade grödor för att leverera etanol till tillverkningsindustrin. Och en del hamnade i fat också för att så småningom drickas. Men det mest gick till det militära. Framförallt i USA som ju försåg de allierade med krigsmateriel.
ANDRA VÄRLDSKRIGET kom att få enorma efterverkningar för spritindustrin i USA. Destillerierna hade knappt återhämtat sig efter förbudstidens torka under 13 år.
Dödläget bröts i december 1933 men det skulle dröja till 1935 innan många av destillerierna var igång med whiskytillverkning igen. När kriget bröt ut 1939 hade man precis börjat släppa den första skördens whiskey efter 4 års lagring.
Större aktörer som Schenley var fortfarande beroende av Scotch-import för sin omsättning. Och flödet av utländsk whisky fortsatte under kriget. Britterna bytte spriten mot dollar för att betala för de krigsmateriel man behövde på slagfältet.
Amerikanerna stod i början utanför kriget men inofficiellt stödde man de allierade med utrustning. Jämfört med ett alltmer krigshärjat Europa gick fabrikerna i det oförstörda Amerika för fullt.
Schenley ville ha mer Dewar Scotch till USA och erbjöd sig att skicka över lastbilar till Skottland för att få varorna till hamnen. Men skottarna avrådde eftersom fordonen bara skulle ”konfiskeras av myndigheterna för att användas i krigsinsatsen.” Det var nämligen där deras egna lastbilar hamnat.
När amerikanerna officiellt gick med i kriget i december 1941 efter japanernas attack på Pearl Harbor blev destilleringsindustrin en del av krigsorganisationen. Alkoholen behövdes för att göra ammunition men ännu viktigare var att sprit användes för att tillverka syntetiskt gummi.
Tillgången till naturligt gummi hade effektivt avskurits av japanerna som expanderade i Stilla Havet. Sålunda gick destillerierna in i en sorts ”krigstida prohibition” där alkohol fick tillverkas men inte för inmundigande.
Uppdraget var att tillverka högoktanig neutral alkohol för att supporta tillverkningen av ammunition och gummi, som användes till däck för fordon som jeepen. Men starksprit användes också som antifrysvätska, antiseptika och för medicinskt bruk.
Destillerierna gjorde så stark alkohol man mäktade med. Om styrkan inte räckte till skickades råspriten över till en annan anläggning för att re-destilleras för att uppnå tillräcklig alkoholstyrka. Man fick betalt för kostnaderna med råvaror och personal samt ett påslag på 1 dollar i förtjänst per gallon.
Slutligen fraktades alkoholen över till andra fabriker för att tillverka krigsmateriel. Det är därför Kentuckys största stad Louisville hade flera kemifabriker och även fick en ammunitionsfabrik tvärs över Ohio-floden. Just för att man behövde vara nära källan till alkohol.
Kriget ändrade sammansättningen av arbetsstyrkan. Kvinnor välkomnades på allvar in i industrin. Tidigare hade man hänvisats till buteljeringsbandet men nu tog sig kvinnor in i alla delar av produktionen på spritfabrikerna i takt med att manskapet ryckte in i det militära.
Schenley behandlade de frånvarande storsint. Män som ryckt in betraktades fortfarande som anställda och bara ”utlånade” till militären, man fick sin månadslön hemsänd till familjerna. Tanken var förstås att trots att familjeförsörjaren var borta skulle inte fru och barn lida nöd.
Många karlar hamnade i direkt strid. Destillerier som var aktiva under kriget har nästan alla en minnestavla där man hedrar både de som överlevde men framförallt de som gav sina liv för nationen.
Under 1943 lyftes restriktionerna en kort period då mer alkohol än vad som behövdes till krigsinsatsen producerades. Då började whiskeydestillerierna lägga ner sprit på fat igen. Självfallet destillerad enligt originalreceptet med max 80% alkohol i whiskeykoket.
Men myndigheterna ställde upp villkor för produktionen. Destillerierna fick lov att öka storleken på sina fat. I början av seklet då industrin kvalitetssäkrades standardiserades storleken på en barrel till 48 gallons. Stavarna hölls då ihop av 8 metall- eller träband.
De nya riktlinjerna bestämde storleken till 53 gallons och bara 6 band fick användas. Då sparade man in på järnet och fick samtidigt mer volym per yta ekträ. Större fat var inte möjligt, då hade man behövt bygga om sina ’racks’ i lagerhusen.
Kriget gav alltså världen 200-litersformatet för en barrel. De amerikanska faten används ju bara en gång och säljs sedan vidare till romindustrin och andra whisky-producenter runt om i världen.
Glasanvändningen skars också ner. Den kvartsflaska på nästan 1 liter man använde skalades mer till 4/5-delars ’quart’ vilket är ganska exakt 75 cl. Det är därför jänkarna än idag föredrar detta format istället för Europas 70 cl.
Räckte säden till? Nja, spannmål sparades det på. Fick man majs över gick det till boskapen som i sin tur gav kött till soldaterna. Å andra sidan kunde ju dravet från mäskkaren torkas och användas som foder. Myndigheterna uppmuntrade konstruktionen av torkhus för att göra foder till nötkreatur.
Allt detta gjorde att bristen på lagrad bourbon snabbt blev akut. Den brunskimrande whiskey som fanns på hyllorna gjorde sken av att vara vällagrad men var utspätt mer neutral alkohol, definitionsmässigt blended whiskey.
Straight whiskey som inte får blandas med något annat var också dyr och svårfunnen. Anledningen var förstås att destillerierna var ovilliga att låta buteljera för mycket av sin korttidslagrade sprit eftersom man inte visste när myndigheterna skulle tillåta produktion igen. Bättre att spara det lilla man hade i lager och sälja till högre pris när situationen stabiliserat sig.
När kriget tog slut fortsatte förbudsivrare att argumentera för att säd måste användas som djurfoder. Destillatörerna slog tillbaka genom att visa att deras drav faktiskt var bättre och mer näringsrikt än färska grödor. 1946 var de flesta destillerier igång igen och kunde producera whiskey för att lägga på fat.
