Reviews Lagavulins Limited Release tuffar på, nu 17:e upplagan. Detta är ju originalåldern 12 år som på 1980-talet ersattes av 16-åringen när Classic Malts lanserades. Remaken gjorde comeback i cask strength-utförande år 2002, andra året för serien Special Releases. Och är sötare och brötigare än den eleganta 16-åringen, sötman stockar röken som såklart bufflar på ordentligt ändå. Jag har inte riktigt kunnat förlika mig med stilen genom åren. Men de senaste två åren har det klickat med 92 respektive 90 poäng.
2018 får vi en drickglad 12-åring, inte ett dugg komplex och krävande. Doft och smak känns ung, eftersmaken har mest talang. Men det börjar obehagligt. Burdus lukt av oxstek/brynt smör och smak av kaffe/oxfond som tar på jod och rökbeska. Balanserna vrids rätt vattnad för att få fram frukt och finare rök. Doften är svagaste delen, med vatten kommer fruktsyrup fram, mer vatten drar fram kaffespår, röken håller sig i skymundan. Smaken sitter där. Söt maltstart, fortsättning i fruktkola, torrare ek-utgång med medicinaltouch. Rätt elegant lagom sötrökig eftersmak med lite jod. Lyftet kommer med en andra skvätt vatten. God start i citronfromage (känns som en dröm) men torvrök bromsar. Frukten ger sig inte, en spännande syrlig underström driver vidare. Den sötrökiga finalen firar länge, citronfudge och torvrök bär, lättar i tobaksrök – eteriskt livfull. Jodå, den här laggan trivs man med, en glad gamäng nervattnad. Men det måste ju sägas. Priset är uppåt väggarna. Ifjol betalade vi 1099 kr för en helpanna. I år ska Diageo ha 1399 kr, en prishöjning på 27% – oseriöst!
