Reviews Heaven’s Door är äntligen här! En Tennessee bourbon som lånat sitt namn efter Bob Dylans mest kända låt. Mannen som mer än någon annan superstjärna framstår som en myt – redan under sin levnad.
Understundom dyker han upp på en scen och sjunger sina låtar för att sedan försvinna spårlöst. Sitt andra äktenskap som varade i 12 år och resulterade i ytterligare en arvinge kom till allmänhetens kännedom först 6 år efter skilsmässan.
Nu vet vi mer om var han håller till emellan de offentliga framträdandena. I sin metallverkstad trivs legenden allra bäst. Hamrandes på metallhjul, uppsnappade på loppisar, som svetsas samman till grindar.
Och så denna bourbon whiskey. Gjord i Tennessee och sammanfogad av Master Blender Ryan Perry. Produkten är självfallet bra, otroligt bra faktiskt. Vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hur härligt pretentiös uppdragsgivaren är.
Faktum är att på ’neck hangern’ som följer med flaskan låter sig författaren Bob Dylan avporträtteras i ett bibliotek. Jag som svensk studsar direkt till och tänker att miljön måste vara en passning till Svenska Akademin som år 2016 gav folksångaren nobelpriset i litteratur. Ett stillsamt erkännande att rockaren ändå kanske tycker att priset föll i god jord?
Whiskeyn är lurig och hemlighetsfull med lågmäld intelligens. En sorts litterär folkrock man svårligen ställer ifrån sig. Till min förvåning ser jag att provarglaset hela tiden är påfyllt. Så pass gott är det, för en välutbildad bourbonpalett som min!
För whiskeyn är inte sådär publikfriande som ALL kändisalkohol annars är. Ni vet, de där dåliga lådvinerna, eller spritpavorna, som artister ger ut. Där råvarorna saknar ursprung, hopplockad från olika källor och sammanblandad utan sammanhang.
Bob Dylan skulle aldrig gå dit. Whiskeyn är skapad av två branschveteraner. Den kommersiella sidan sköts av Marc Bushala och det var han som fick nys om att Dylan hade inregistrerat ett varumärke för ’bootleg whiskey’, alltså den sorts sprit som folksångare i alla tider besjungit.
Det tog sin tid att komma i kontakt med mr Dylan som värnar om sitt privatliv. Men efter månader av försök via en vägg av skivbolagsfolk fick de faktiskt Bushala själv prata med Dylan på telefon. Marc Bushala hade ett enda krav, de ville inte använda termen ’bootleg’, som ju är ett tema för åratal av skivsläpp från Dylan.
Efter många turer lyckades de övertyga Bob Dylan att gå med titeln på största hiten från 1973, Heaven’s Door – som en naturlig koppling till musikgärningen. Och att på flaskan avbilda hobbyn i metallverkstaden.
När Bob Dylan slutligen sajnade på som full partner i affärsrörelsen gav sig Ryan Perry ner i sitt samlade whiskeyarkiv och började blanda samman prototyper på whiskey gjord av Tennessee-destillerier. Sedan åkte Han med sin partner ner till metallstudion för att träffa legenden och få hans reaktioner:
– Han är verkligen ingen whiskey-geek, minns Ryan Perry. Bobs feedback kom på lite högre nivå. Han kommenterade att vissa prover var för starka och andra hade för mycket bitterhet. Min utmaning blev att tweaka blandningarna och få det att fungera.
Resultatet kan vi smaka på idag. Bob Dylans whiskey är inte som annan bourbon, skrikig och outgoing. Den är mer europeiskt lågmäld och framförallt komplex.
Det intressanta med produkten är att man vilken dag som helst skulle kunna plocka bort ikonen ur marknadsföringen utan att korthuset skulle falla samman. Den här whiskeyn står helt och hållet på egna ben utan draghjälp från en kändis. Vilket gör den fullkomligt unik i sin genre.
Heaven’s Door är en annorlunda bourbon som satsar på smakrikedom. Munnen är komplex och ek-orienterad med en krypande fruktighet. Lugn start där inget händer innan tobaksblad stiger fram. Torkad frukt tar tag i taktpinnen och vaxer med skalbeska toner. Efterhand rostad ek och värme.
Komplext värre med all denna ek. En sorts undertryckt energi som snarare imploderar än exploderar i en kontrollerad varierad eftersmak. Som är lång och lågmäld.
Först fruktkaramell i form av halvsöt vit persika. Sedan lavendel och halvtorra lädertoner som mynnar i en känsla av violpastill. Efterspelet har en knastrig sötaktig bitterhet över sig, som är ovanlig för en amerikansk whiskey.
Aromen är som ett doftkrus man kan sitta med länge, länge. Medelstor bouquet med toner av tobak och fragrant kalvskinn, samt syrliga karameller med drag av syltlök på djupet.
Där nere anas också gödsel, och ovan flyger nymalet kaffe. En ekeffekt som ger aromen perspektiv och karaktär. Ren whiskeypoesi.
Idag fyller Bob Dylan 81 år. Ingen ålder för en poet, whiskeymakare, metallarbetare. Det firas här i Sverige med att Systembolaget släpper 81 lådor innehållande 486 flaskor. Ifjol kom sångarens Straight Rye hit och sålde slut på en dag. Så köp en flaska, lägg på en Dylan-platta på skivtallriken och njut…
