Reviews När köpte du en 18-årig maltwhisky senast? För bara några år sedan hade frågan varit malplacerad. Då dracks vällagrad Scotch som vore det vardagswhisky. Idag är det mer sparsmakat med inköpen. Trots att 20+ destillerier saluför premium-produkter i den här åldern.
Avhållsamheten beror på de galna priserna. 17 flaskor på Systembolaget kostar mer än tusenlappen. Billigast är Jura, Glenburgie och Singleton-Dufftown för 701 kr. Vilket historisk sett fortfarande är dyrt.
Problemet är att skottarna skjutit sig i foten med prisstegringen. Galopperande priser har gjort att vanligt folk inte längre är intresserade. I alla fall här i Sverige som är en av de mest mogna marknaderna för skotsk whisky i världen. Äldre, långlagrad whisky går på export till Asien och till USA. Där köpkraften är större.
Men det är trist att färre ids köpa den här sortens whisky. Det är en annan kvalitet på smakerna än vad man hittar i 12-årig singelmalt, eller för den delen i NAS-floran som kommer på bredd med Nya världen-destillerierna.
18-årig whisky behöver inte vara bättre men eftersom man alltmer sällan får smaka blir stunderna av outsäglig glädje desto större när det väl händer! Arran gör en tillfällig push med två gamla versioner.
Att just Arran kan leverera långlagrad whisky är till synes en paradox. Ett av de nyare destillerierna i Skottland har lyckas spara små fickor av gamla fat. Tillräckligt mycket för att hålla igång utgivningen av såväl 18- som 21-åringar.
Prislappen på 1200 kr är förstås oaktsam men ändå placerar sig flaskan i nedre delen av mellansegmentet. Kronhjortarna Dalmore och Macallan kostar 2201 kr respektive 3402 kr.
Arran 18 år har en apart personlig arom som omedelbart väcker ens intresse. Avig dunst av kärnhus blandat med ruttnande fallfrukt. Och citronkaka/fudge under.
Smaken är simmig och kartig på samma gång. Salta pretzels direkt i starten följt av fallfrukt och kompott på djupet. Mot slutet smörkrämig med kottar/sav, liksom furu-fragrant. Lång savande nektar-finish med äppelpaj. Under saltstänkt citronkola med kvistiga terpentinstråk.
Whiskyn har en helt egen karaktär som sticker ut ovanligt mycket i genren. 18-åringar brukar (och ska vara) perfekta och strömlinjeformade men med klass. Vilket historiskt har åstadkommits med rejäla doser oloroso sherry-fat i mixen.
Sherry-eken som ingår i den här flaskan är inte det som formar karaktären. Den här Arran-tolkningen är en medelväg mellan själva destillatet och viljestark vanlig ek.
För nog är den saltbestänkta starten i munnen rätt otrolig, och oväntad med tanke på genren. Den djupa estriga smaken av fallfrukt och kompott är dock viktigast, den drivs på av sherryfaten och placerar whiskyn i lyxkategorin. Den smöriga eken mot slutet är perfekt, en lagom ekbruten ton som gör eftersmaken speciell.
Den här sortens långlagrad whisky är vad man vill ha. Där eken hovrar över sitt byte men ändå skonar livsglädjen från destillatet med all sin fruktighet. Sådana här whiskyupplevelser blir allt svårare att få. De kommer +25 år men vem har råd med det numera?
Den äldre kusinen har hunnit fylla 21 år. Vilket är den svåraste åldern i en whiskys liv. Ansamlingen av ek blir ibland destillatet övermäktigt. Då skär sig smakerna, alternativt dör ut. Jag har sällan fått en 21-åring som bräcker motsvarande 18-åring från samma destilleri.
När Arrans 21-åriga doft dyker upp i blindprovningen blir jag imponerad. En frukteufori som bådar gott. Röda äpplen och tropisk fruktkola med gentil starkvinsflärd signerad sherry!
Smaken är trög. Sherry åt fruktsyrup-hållet drar sig fram med gräddkola i gumpen. Tropisk fortsättning med aprikoskräm gör det väldigt gott. Vispade eterisk ek svävar ovanpå, elegant!
Men så lägger eken sordin på anrättningen med salt kola, whiskyn dör lite mot slutet. Eftersmaken är lång och halvsöt, och jämn. Toffee med lite sälta dominerar, är det Werther’s? Värme kliar i alla fall, torrare toner av lakritsstång skvallrar om åldrad döende ek i faggorna!
Det är för mycket fat i farten. Starkvinseken dämpar destillatet. Det börjar ju bra med fruktig fart samtidigt som en översinnlig eketerisk ådra smyger igång halvvägs men saltkolan dämpar uppväxlingen och planar ut i en jämn, typiskt 21-årig eftersmak.
Det är ju rent objektivt bra grejor förstås. Och man får vad man ska ha. Men mer livsglädje och mer av bjuder 18-åringen på.
