Årets tredje dryckesauktion bjuder på låga nivåer och konstiga färger. Frågetecken för Ardbeg samt gamla utgåvor från Brora och Balblair. Flaskor som förvarats felaktigt där vätskenivån sjunkit. Vilket auktionshuset såklart ska uppmärksamma budgivarna på. Men det slarvar man med. Och hur är det med japanska Hanyu med en kvarts miljon i utropspris – handlar det om en fejkwhisky?
Auktion Det första konstiga som händer när jag bläddrar igenom månadens auktionsbud är denna Ardbeg från 1975. I sig en raritet. När destilleriet gjorde comeback efter köpet 1998 av Glenmorangie drogs utgivningen igång med en enastående bredd.
Bland annat gavs en årgångswhisky från 1975 ut och det var den flaskan som Systembolaget listade i fasta sortimentet, inte standardprodukten TEN YEARS. Dessutom till vrakpriset 575 riksdaler!
Denna 29-åring utgiven av oberoende buteljeraren Douglas Laing har ett utrop satt till 14 000 kr. Utropet vore normalt vid en hög vätskenivå, för en flaska buteljerad 2004 som förvarats i behaglig miljö, men denna har dunstat lite för mycket för att vara värd 14 000 kr plus 20% i kommission, vilket innebär 16 800 kr! Ajaj, det blir inte en bra investering på sikt!
Enligt min erfarenhet så missar spritsamlare att förvara sina inköpta objekt i en god miljö! Det finns en hel del samlare som inte tar hänsyn till flaskornas värdeminskning, genom att förvara sina flaskor i rumstemperatur och kanske där även förvara dessa i ljuskänslig miljö!
Man kanske vill imponera på vänner och bekanta och visa upp sina flaskor i en sorts bokhylla! Det har jag sett vid flera tillfällen när jag gjort hembesök inför en värdering. Jag vill absolut avråda från denna förvaring. Lyd mitt råd: Förvara dina spritflaskor mörkt och svalt! Då kan du bevara både smak och värde under mycket längre tid!
Vi kikar vidare… Jag har fastnat på Ardbeg där fler försyndelser vilar. Ardbeg Almost There, som förebådade återkomsten av TEN YEARS gjord på sprit man kokat själva sedan efter återstarten 1998, finns med tre gånger i månadens auktion med exakt samma utropspris. Men synar man buteljerna ifråga skiljer det markant i vätskenivå! Kolla in dessa – ARD1, ARD2, ARD3.
Vill auktionshuset inte visa upp dessa buteljer sida vid sida för att de skiljer sig åt i vätskenivå? De tre har som sagt samma utrop, men när vätskenivån skiljer sig åt måste detta återspeglas i utropspriset, annars blir en nybörjarköpare vilseledd!
Det står dessutom inte i skrift att nivån är jämförelsevis olika mellan objekten. Det är måhända inte mycket i skillnad. Men ack vilken betydelse det har i en professionell värdering vid eventuell vidareförsäljning.
Men, det beror ju i vilket syfte man köper! Ska man bara dricka ur flaskan är skillnaden försumbar, vätskan har klarat sig från förstörelse eftersom ”misshandeln” har pågått under begränsad tid. Men auktionärens upplägg är lite lurigt, eller hur?
Jag bläddrar vidare och plötsligt dyker ännu ett riskobjekt upp. Var FÖRSIKTIG med detta utrop! Det handlar om en Balblair daterad 1964. Från ett välrenommerat Northern Highlands-destilleri. Flaskan är dessutom utgiven av respekterade Gordon & MacPhail.
Men eftersom det rör sig om en sedan länge buteljerad raritet – vi snackar om det svunna 1960-talet varifrån buteljer sällan kommer numera – har man noterat att vätskenivån sjunkit och skriver som upplysning: ”Valuation adjusted accordingly”, alltså att värderingen är därefter.
Det är bra – det är den upplysning man som köpare alltid måste få skriftligen i de här fallen. Man uppmärksammas man på att varan inte är 100% kurant vilket leder till en lägre satt värdering.
Dessvärre är auktionshuset inkonsekventa. När vi kommer till 21-åriga Brora destillerad 1977 som legat på flaska i snart två årtionden tiger man ånyo om sakernas tillstånd. Här har vätskan dunstat med 2-3 cm jämfört med en perfekt flaska som förvarats korrekt.
Den är fortfarande absolut drickbar, men har tappat från sin ursprungliga buteljering och smakar annorlunda jämfört med en varsamt lagrad whiskybutelj. Tänk efter hur mycket du vill lägga i bud på ett sekunda objekt som detta!
Jämför med en Linkwood i samma åldersspann, likaså utgiven i Rare Malts-serien. Samma problem med nivån orsakat av undermålig lagring av flaskan. Självklart påverkas vätskan däri av ökad oxidering men framförallt drabbas värdet på investeringen.
Whiskysamlande funkar på samma sätt som frimärken. Taggarna på frimärket måste vara hela för att resultera i en hög värdering. En luggsliten flaska som i ovanstående exempel duger inte. Situationen kommer att förvärras om man sparar flaskorna längre.
Linkwood grundades 1821, men produktionen kom igång först 1824. 1874 genomfördes en helt nyrenovering. 1932 anslöt sig destilleriet till Distillers Company Limited (DCL).
Det var ett handelskompani startat 1877 som från börjans skulle ta tillvara på grainwhiskyproduktionens intressen. DCL blev sedermera en stor aktör, som i stort sett styrde hela den skotska whiskyproduktionen. I slutet av 1990-talet antogs namnet Diageo, världens idag största spritbolag.
1972 byggdes ett nytt destilleri som kallades ”Linkwood B”. De två destillerierna kördes gemensamt fram till 1985, då ursprungsdestilleriet lades ner, men inte helt och hållet – det utgjorde fortfarande en del av produktionen i experimentellt syfte. Destilleriet har varit i drift sedan dess grundande, förutom några år mellan 1985 och 1990, då originaldestilleriet lades i malpåse.
2012 revs de gamla byggnaderna för en ny uppgradering då sex nya ’washbacks’ (jäskar) installerades i ett helt nytt destilleri med två nyinsatta ’pot stills’. I dagsläget ligger produktionen kring 5,5 miljoner liter årligen. Det mesta av den destillerade brygden går till blends som de kända Haig, Bell’s och Johnnie Walker.
På sena 1990-talet blev Linkwood en del av ”The Classic Malts Range”. Ser man en Linkwood på auktion är det oftast den 12-åriga varianten i Diageos Flora & Fauna-serie. Den här Rare Malts-utgåvan är sällsynt och åtråvärd. Men tänk som sagt på nivån, om du vill investera!
Här är ännu en fallgrop. Från samlarnas favoritdestilleri Macallan. Elegancia-flaskan från 1990 har alldeles för låg nivå för att det är någon vits att investera i objektet, bortkastade pengar tyvärr.
Men nu till något helt annat! Hanyu Ichiro’s Malt Card Three of Diamonds säger jag och alla reser sig upp och börjar tjoa. Det finns inget hetare än japansk whisky i auktionssammanhang och hetast av alla serier är Ichiro Akutos spelkortsserie från nedlagda Tokyo-destilleriet Hanyu, som ju är tänkt att återuppstå, fast utan grundarfamiljen Akuto inblandade.
Det är något fundamentalt fel med bilden i katalogen. Är fotot överexponerat eller handlar det om en fejk-whisky? Förstorar man bilden syns en vit corona runt texten på etiketten samt runt spelkorten – det ska det inte vara!
Då blir man misstänksam. En förklaring kan vara att bilden som sagt är överexponerad, som även skulle kunna förklara den alltför ljusa färgen. Whiskyn ska vara mörkare, med en liten, liten rödaktig touch.
Detta är såklart en handhavandeskandal som är obegriplig! På den här prisnivån måste bilderna vara absolut färgåtergivande. Allra helst bör man göra sig en egen okulär besiktning på plats eller be att få ta del av flera bilder!
Speciellt när det gäller ett utrop på 250 000 kr plus 20%, vilket ger jämna slantar på 300 000 kr! Vore jag budgivare, ja då vill jag var säker på att jag lägger mina pengar på rätt objekt!
