
Reviews Fransk whisky är vi svenskar obekanta med. Den stolta Cognac-nationen i söder har massor av maltmakare som mest lirar inhemskt (typiskt franskt beteende). Rozelieures ligger i en liten by med samma namn i Lorraine-regionen i Alsace (Frankrikes nordöstra hörn). Familjen Grallet har i generationer destillerat Mirabell eau-de-vie på plommon.
Men år 2000 bestämde sig Hubert Grallet för att tillsammans med svärsonen Christophe Dupic börja göra whisky, i förstone som bisyssla. Båda var förstås fanatiska whiskyfans som kuskat runt på skotska destillerier i många år. Intresset blev snabbt heltidsyrke, whiskyfirman är en succé.
Med tanke på att fransmännen är fullständigt tokiga i att dricka whisky är det förvånande att landet har så små whiskyprojekt. Ingen dricker mer blended, och bara USA ligger före på maltwhiskysidan. Det är precis som i detta fall, vinpannor som vänstrar med whiskykok, hundratalet lokala projekt pågår.
Men dedikerade whiskydestillerier är än så länge alltför få. Förmodligen finns (liksom i Sverige) en skepsis mot allt som inte är äkta vara, och Scotch är vad folk dricker.
”Roseljör” är som sagt en liten verksamhet men ändå den maltwhisky som säljer bäst hemma i Frankrike. Destilleriet är självförsörjande på energi via en egen biogasanläggning. Kornet odlas på 300 hektar egen mark. Sedan 2018 nyttjas en egenbyggd golvmältningsanläggning med en kapacitet på 2000 ton. En riktig kretsloppswhisky där allt utom flaskorna kommer från gården.
Rozelieures begår Sverige-premiär med sin Fumé-version (fumé betyder rök på franska). Kornet golvmältas på gården och röks till 20 ppm fenoler över torvbrasa. Mäsken får jäsa i två omgångar. Först två dygn i stängd tank, sedan ytterligare två dygn i öppet jäskar. Styrkan på ölet är 7-8%.
Whiskyn kokas i traditionella franska alembic charentais. Rökspriten har lagrats på 100% sherryfat, en mix av oloroso och Pedro Ximénez.
Vi får en bastard-in-disguise. Tjock nos, likörkäft som tar på dieseltrassel, jodoljig eftersmak. Oväntade vändningar där nosen inte gör smaken rättvisa – man får ju inte veta vilken härlig skit som är på väg! Publikfriande rökare, men bara rökfrälsta göre sig besvär. Fastlandssmutsig i stilen, sötman gör det gott.
Nyhälld stor sötaktig arom. Smörig nötkaka varvas med balsaträ. Centralt rökelse-smutsig fruktsoppa, i kanten vaniljglass och örtlikör.
I munnen fruktkaka och likörtoner, en sorts sotig frukt som strax blir oljig a la dieseltrassel, alldeles mot slutet även jodinslag. Eftersmaken är jodaktigt lång med verkstad över sig, en härlig fetrök. I basen choklad med mandarinlikör som vävs in, precis så mörk som det låter.
Vatten förstör allt, smaken dör lite och röken bedarrar, en torr hetta tar över samtidigt som ungfrukt slipper ut. Men vid 46% en uppfriskande sak. Att den makas så småskaligt och med eget maltgolv (som så småningom slår igenom i flaskorna) får en att bli gråtmild. Att den går så bra på hemmaplan är logiskt, världens mesta whiskydrickande folk har såklart bra smak!



