FÅ MÄNNISKOR HÄR på jorden kommer någon gång att få smaka en riktigt gammal whisky. Det är sorgligt. De smaker som maltwhisky genererar under lång tid i ekfat är av en annan värld.
Men när en flaska kostar dryga 35 000 kr är dessa njutningar förbehållna det lilla fåtal som är insatta och dessutom stadda i kassa.
Är gammal whisky bättre än whisky i normala åldrar? Ja och nej. Frågan är förstås felställd. Riktigt gammal kemi går inte att jämföra med vad som kommer ut efter 18 år eller 12 år eller 5 år på fat. Det är som att jämföra olika drycker.
Fast det är klart, den allra bästa gamla whiskyn är svår att motstå. Både smakmässigt om man mäter godhet och tillfredsställelse, och vad gäller komplexitet samt mångsidighet. Några av mina mest värdefulla whiskystunder har jag haft med dyra och obscent långlagrade whiskysorter.
“Det ska inte vara lätt att dricka gammalt, det måste få ta tid, det ska dröja mellan klunkarna.”
Jag gillar också när gammal whisky får lov att smaka gammalt. Det finns ju gammelwhisky som kvittrar av glad frukt utan större ekbekymmer. Det må vara spektakulärt och oväntat men mer ärligt är det när åldern och krämporna känns i whiskyn.
Den bedagade ekbeskan och mörkret som balanserar på ättestupan måste få vara med. Det ska inte vara lätt att dricka gammalt, det måste få ta tid, det ska dröja mellan klunkarna. Den bekymmerslösa ungdomstiden med sträckdrickande är inte att tänka på. .
I dagarna släpps fyra rariteter från rökön Islay. Kvartetten levererar enligt förväntan. Gommarna strör gammelestrar omkring sig. Alltså en sort mastig estrighet med sötsyrlig beska som är svår att beskriva och måste upplevas.
Smaker som tar tid att assimilera, tempot i drickandet är som urbergets hjärtslag – eoner mellan sipparna. Och självklart orkar inte whiskyn driva på i eftersmaken särskilt länge. Dofterna är också tagna av åldern, lite kantiga och konstiga, men i samtliga fall intressanta att utforska.
Poängmässigt är kvartetten inte exceptionell. Om du bara tittar på totalpoängen det vill säga. Delpoängen visar på motsatsen.
Det är doften som drar ner totalpoängen, kolla in smak-delen som står för 50% av poängsatsen, där är nivån en annan. Samtliga fyra har integritet och är personligheter, värda köp om prislappen passar plåmboken.
Utdöda Port Ellen blir alltmer sällsynt. Den här är från 1979 och fyller 40 år. Tagen ur en puncheon, ett stort refill-fat som började sin bana med sherry i sig.
Smaken är världsklass vid fatstyrka 54,7% då den drar på för fulla cylindrar, men vattnad blir munnen mer kommersiellt avkopplande.
Doften är dock avtändande. Nyhälld luktar whiskyn bränt laxskinn. Milda gammelestrar påminnande om äppelskrutt varvas med möglig lump. Runtom skumgodis. En skum åldersdrabbad nos.
Den bullriga smaken är sammansatt. Direkt från start skrikiga gammelestrar med syltig fortsättning, sotig torvrök vävs in.
Eftersmaken är lång och dras framåt av syrliga gammelestrar, torvröken bubblar under, sent tornar ett åskmoln av aska/torvrök upp sig. Det är mild ekmynta som bär fram eftersmaken.
Vatten rensar upp nosen som får ett lyft från 19 till 21 poäng. Aromen blir snällare godisartad med äppelskal. Samtidigt skalas lager bort i munnen som fortfarande är läcker men nu simplistisk. Mer färska estrar tar fart, äppelsaft och lychee med carambole.
Gommen är mer läskande och torrt rökig. Avslutet kortas också ner, finishen är saftigt torr samt en aning röksvängd. Trots förbättrad arom sänks helhetsbetyget ner från 90 till 87 poäng. Vattna ej.
“Ska du dricka Port Ellen en gång till innan du dör är det lika bra att slanta upp.”
Priset på nära 35 000 kr får betraktas som ett kap. Originalet som destilleriet själv ger ut kostar 20 000 kr mer. Så ska du dricka Port Ellen en gång till innan du dör är det lika bra att slanta upp. Det kommer INTE BLI BILLIGARE från independent bottlers.
Visserligen håller man på att återuppbygga destilleriet på Islay. Men alla som vet något om whisky inser att destillatet inte är en blåkopia och inte alla som läser detta är i livet när den nya 40-åringen ska skördas kring 2060.
Gammal whisky är som bäst kring 30-årsstrecket. Här har vi tre flaskor i åldrar 29-31 år. Samtliga plockade ut återanvända refill-fat. Vilket såklart är smart när det gäller rökig whisky, man vill ju att fenolerna ska överleva alla ekår och återspegla den ursprungliga karaktären hos destillatet.
Bruichladdichs 29-åring från 1990 har legat på en refill sherry hogshead. Och här vinner flaskan på att vattnas ner en smula från sina 51,6%. Doften nyhälld skvallrar om crème caramel, en sorts bränd portvinston.
Liten i omfånget och en bagatell. Den känns ung men ändå inte. Vatten förändrar inte mycket förutom att nosen blir renare än ren – det luktar simpel äppellag.
Ovattnad smakar whiskyn distinkt karamell liknande söt paj med syrup, samt rökfragranta toner mot slutet. Lång jämn eftersmak med en neutral sötma och cigarettrök ibland. Helt enkelt en god whisky som dock är ospecifik och knappast värd pengarna.
Lyftet från 85 till 89 poäng åstadkoms med lite vatten i glaset som väcker frukten till liv. Stor expanderande smak. Nu toner av blandsaft och torkad frukt. Fet äppelpaj och nektar bygger upp ett fruktkalas med rökpuffar. Eftersmakens rika fruktighet bolstras av eken i form av en röksprängd fetma.
Bunnahabhain kommer som 30-åring destillerad 1989. Fatstorleken är ett 250 liters hogshead, en ombyggd bourbon barrel som använts dessförinnan. Den relativt låga styrkan på 46,9% antyder att avdunstningen accelererat över åren med allt större luftspalt inuti tunnan och därmed ökad oxidation samt produktion av estrar.
Aromen har tre beståndsdelar. Det luktar murken ek som av dammig vind. Här finns en irriterande ton av syltlök blandat med matolja. Och så dunster av rostig spik eller sur rökrock. Helt enkelt väldigt trötta gammelestrar. Något jag gillar.
I munnen långsamma gammelestrar som tar på nektar och smygande mynta som bäddas in i matolja. Eftersmaken har vibbar av eukalyptus med mer nektar. Under skramlade ekplankor, ändå relativt obesk. Längst bort tunt flämtande cigarettrök.
Bunnahabhain har gjort karriär på rökfri malt, eventuella rökinslag kommer från ekfaten. Även här behövs vatten för att verkligen få igång ekipaget som lyfts från 86 till 89 poäng.
Nosen tunnas ut en smula när eken friläggs med parfymångor. Samtidigt ökar murkenheten. I kanten sur liquid smoke. Smaken är rikare och mer komplex. Gammelestrar åt nektar-hållet varvas med flädersaft. Sent varmkryddig rökelse av vattenpipa och mintstick.
Eftersmaken är lång och får större kropp av marmeladfrukt och en utpräglad ton av ekmynta som snabbt tunnar ut whiskyn.
Som synes handlar den här sessionen om rätt skröpliga varelser med tillkortakommanden både här och där. Ungefär som våra människokroppar bitvis slutar fungera som de ska. En gammal whisky har lämpor, det är ytterst sällan man får möta en fullkomnad varelse där beteckningen gudalik passar in.
“Hos Caol Ila sitter balanserna på plats redan från början. God savande askkopp i munnen och läskande rökfruktig eftersmak!”
31-åringen gjord 1988 kommer från Caol Ila. Här är fatstorleken en butt á 450 liter som i starten härbärgerade sherry men liksom tidigare fat använts innan. Av de fyra sitter balanserna på plats redan från början. Men vattnet ger två extra knäpp ändå, från 89 till 91 poäng.
Vid 51,4% har whiskyn en burkig torvröksodör med kardemummakaka. Centralt en mix av havsvatten och sockervatten. Nosen har en sorts råhet, en kyla. En ihålig luftig Islay-nos. Vattendroppen friskar upp och rundar av. Aromen blir sötaktigt sockerkakig med sotig rök på djupet.
Smaken ovattnad handlar om torvrök med saftig torkad frukt, halvvägs sotiga toner av aska. Smak av ”savande askkopp” – god, god! Eftersmaken är lång och fortsatt röksavande, en skön mix av torvrök och nektar som går vid vedträ och aska. Läckert läskande och rökfruktigt!
Vattnet lyfter. Ånyo start i torvrök som är aningen parfymerad. Sedan höjer jod insatserna ihop med fruktbeska liknande äppelskrutt. Mot slutet böckling och ricinolja. Mer karaktär!
Lång oljig fiskrök i avslutningen med brandrök överallt, efterhand explicit torvrök som gör den tuffa utgången mer lättsam. Söt och god epilog. Äntligen riktig gammelrök! Caol Ila har behållit sin energi och rök. Bara att bocka och buga inför uppvisningen.
