Reviews En gammal whisky borde ju rimligen smaka gammalt. Alltså ekigt av trätoner, rejält ekigt. Den här 64-åringen gör det. Men inte bittert och svårframkomligt utan bara djupt ekigt men en mörk sugande klangfärg som bara kan förstås av den som upplevt den.
Och numera är vi inte många som får göra det. För ett kvartsekel sedan var 30+-whisky ingen jättegrej. Vanligt whiskyfolk kanske köpte en flaska då och då. Desto fler smakade på provningar. Få var kännare och vana, men rätt många kom i kontakt med den speciella stilen.
Idag räknas de svenskar som reguljärt smuttar på riktigt gammal maltwhisky på ena handens fingrar. Jag är en de verkliga veteranerna numera. Då, på 1990-talet, vältrade jag mig i gammal sprit.
Nu på 2020-talet händer det mer sällan. Men skapar större rubriker. För gammal whisky är dyr och de som till äventyrs faktiskt köper flaskorna är inte många.
“Är gamla smaker något att stå efter? För den som värdesätter smakupplevelser är det spännande att utforska de äldsta whiskyfaten.”
Är gamla smaker något att stå efter? Självklart ja. För den som värdesätter smakupplevelser är det spännande att utforska de äldsta whiskyfaten. Det är så annorlunda, och komplext på en helt annan nivå, än en ordinär 12-åring.
Faten är alltid välvalda, måste understrykas. Inget skitfat där whiskyn dött av ålderdom förekommer på denna hyperexklusiva arena.
1957 var George Urquhart 38 år gammal och ägare till whiskyhandlare Gordon & MacPhail startat på 1890-talet. Familjen Urquhart ägnade sig åt att lägga ner whisky från eftersökta destillerier i syfte att i framtiden ge ut denna som singelmalt.
På 1950-talet växte Scotch globalt. Men samtidigt la man ner fabriker för att rationalisera. Blended-whisky var fokus för hela nationen. Utom för G&M.
Unge George reste land och rike runt och byggde relationer med de stora firmor som ägde destillerierna. Han fick fylla sina fat som efterhand togs med hem till Elgin och det egna lagerhuset.
Många destillerier försvann på 1980-talet men den whiskyn togs också med i det unika lagerhuset. Som saknar motstycke i skotsk whiskyhistoria.
Det är denna gärning som hans ättlingar nu vill hedra när Mr George Legacy-serien presenteras. Här kommer fat som George själv valt ut, låtit fylla och lagt att vila i lagerhusen buteljeras. Först ut var ett 67-årigt Glen Grant-fat från 1953 utgivet 2021.
Denna Glen Grant lades ned 1957 på ett nytt oloroso sherryfat. Efter 64 år har fatet behållit alkoholen vilket är ovanligt. Styrkan ligger på fenomenala 56,1% vilket är mer normalt för en 15-årig whisky.
Att man fått ut så många som 298 flaskor ur denna sherry butt är imponerande. Visserligen har vattnet flytt i större utsträckning än alkoholen men volymen är efter 6,5 decennier minst sagt fryntlig.
Doften är mörk och murrig. Mjuk chokladkaka och demararasocker. Mitt i glaset drypande sherry-tunga aromer dekorerat av eneträ. I kanten kryddpeppar och järnspån. Allting omges av senapspulver.
Det är tungrott och gammalt och jag blir så glad av det. Ålderstigen whisky ska lukta gammalt. Men inte trött. När jag efter några smuttar återkommer och whiskyn vädrats klarnar bouqueten. Det doftar mer tropiskt av sötsyrlig nektar.
“Det smakar sååå gammalt. Det här måste vara den äldsta whiskysmak jag upplevt? ”
Smaken är söt av tropisk fruktsyrup. Det smakar gammal ek och torr tobak. Efter en stund syrliga gammelestrar. Eken fördjupas och gommen sjunker ner i en insutten läderfåtölj.
Lång pirrande oloroso-syrlig eftersmak med alltmer gammelek-toner. Rent av kvistig. Men också mintkolalik i sin sötma. Tiden stannar närapå, sekunderna rör sig knappt när smakerna tonar ut.
Det smakar sååå gammalt. Det här måste vara den äldsta whiskysmak jag upplevt? Ändå är det inte ogörligt och tungrott. Man fastnar ingenstans utan det tröga, sävliga flyter på.
Tack vare den sötsyrliga sherryn som är grunden i whiskyn. Men det är eken som står för tiraderna och infallen i föreställningen.
Styrkan är ovanlig och öppnar för att vattna whiskyn. Jag vet att strukturen kommer att hålla. Whiskyn känns tät och koncentrerad.
Någon droppe sätter denna sherry-åldring on track. Chokladkakig arom av sockrig sherry. Under lite syrlig oloroso. Eken släpper ifrån sig svartvinbärsblad.
I munnen söta korinter följt av syrlig tangerine och sötare sherry. Mot slutet massor av sträv ek samt oljig beska. Eken tar överhanden, det blir lite för mycket.
Eftersmaken är också ektorr på en bas av demararasocker. Syrlig oloroso driver på. Gommen landar flämtande i en väntande läderfåtölj.
Som vanligt drar lite vatten fram mer ek. Det brukar bli så. Men jag vet av erfarenhet att mer vatten kan skingra eken och låta estrarna ta tillbaka förlorad terräng.
Några droppar till ökar fruktigheten! Nektar och mandarinlikör skuggas av våt tobak. Under chokladfondant och sherry. Livligare och piggare, som väntat.
I munnen sötsyrlig sherry i starten, en bit in sur tobak och frisk kärnhusbeska som dämpas snyggt av rundare, fetare ek. Smaken är lättare och godare än nyss.
Finishen är långvarig. Syrlig ek dras fram av god sherry. Under engelsk fruktkaka. En bit bort väntar stramare gammelestrar.
Andra vattningsrundan låter whiskyn återvinna balansen mellan frukt och ek. Åldersmannen är lättare och stilen mer vägvinnande.
Men de där trögrörliga smakerna vid ’cask strength’ kan jag bara inte glömma. För 80 papp kan du få uppleva dem. Öppnar du flaskan, hör gärna av dig. Jag vill gärna smaka igen.
