ALLT FLER BÖRJAR få upp ögonen för Glen Scotia. Campbeltowns ”okända” destilleri som alltid funnits men i årtionden stått i skuggan av Springbank.
Faktum är att maltdestilleriet på andra sidan stan numera gör mer whisky än sin mer kända branschkollega. Varumärket har vind i seglen.
I storsäljaren Double Cask mixas bourbonfatslagrad whisky med sherrysmaker. Från början en whiskyutgåva som skulle locka konsumenter till Campbeltown-stilen.
Idag bärande produkt i utgivningen. Glen Scotia lanserade sin Double Cask 2014 och den blev en omedelbar hit, minns destillerichef Iain McAlister:
– Produkten togs emot bra både lokalt, nationellt och utomlands. Whiskyn var verkligen ett genidrag. Vi lyckades ta fram en whisky som har mycket av destillerikaraktären i sig och även genuint andas Campbeltown. Glen Scotia hade ju försvunnit från radarn för många och comebacken var efterlängtad.
“Whiskyn var verkligen ett genidrag. Vi lyckades ta fram en whisky som har mycket av destillerikaraktären i sig och även genuint andas Campbeltown.” -Iain McAlister
Double Cask är numera huvudprodukten som de flesta Glen Scotia-drickare möter. Den mest omtyckta utgåvan i uppsättningen av singelmalter och bästsäljaren totalt sett.
Whiskyn står för ungefär hälften av omsättningen globalt med tongivande marknader som Tyskland, Frankrike, Nederländera, Polen, Taiwan, Kina och USA.
Den verkar fånga det som är essensen av Campbeltown samtidigt som whiskyn såklart är väldigt god att dricka och därmed lockar till återköp, vilket försäljningen visar. Det finns inga tecken på att intresset avtar, menar Iain McAlister:
– Det som gläder mig mest som destillatör är att en så ung whisky kan ge ett sådant djup av aromer. Det visar att den råsprit vi kokar här varje dag håller hög kvalitet. Destilleridesignen håller måttet och vi som jobbar här har lyckats sätta ner destillatet precis där det ska vara.
Det lyser om Iain McAlister. Han är verkligen supernöjd med Double Cask och spinner runt whiskyn i glaset, samtidigt som han öser beröm över sin kollega Michael Henry, blendern som sätter ihop produkten varje gång:
– På det sätt som vätskan och faten kommer samman är absolut världsklass. Det kan inte göras bättre.
Hit till 12 High Street i Campbeltown kommer tusentals besökare varje år. Men under pandemin har det varit glesare. UK har gått på och av lockdowns till följd av smittan. Och destillerierna har inte kunnat ta emot whiskyturister.
Inte heller har man periodvis kunnat göra whisky eftersom personalen inte fått gå till jobbet. Det är lätt att jobba hemifrån om man har ett kontorssjobb.
Omöjligt i whiskykokarbranschen där kornmalt ska malas, mäskas, jäsas och destilleras. Och alla dessa fat som ska rullas in och ut ur lagerhusen.
– När covid drabbade destilleriet i mars 2020 stängde vi ner helt, säger Iain McAlister. Inte förrän i juli var verksamheten igång och sedan dess har vi gjort whisky som vanligt. Rent whiskymässigt har pandemin inte drabbat oss särskilt hårt förutom att vi inte kunnat umgås med varandra eller ta emot besökare.
I mitten av februari 2022 öppnade Glen Scotia portarna igen för allmänheten. En timmes rundtur kostar 10 pund och inkluderar en sipp av huvudwhiskyn Double Cask. För några tiopundssedlar till dukas en provning upp på kontoret.
Och vill man träffa chefen Iain McAlister i egen hög person kostar det 100 pund men då avslutas visningen i lagerhuset där whiskyn dras upp direkt ur whiskyfaten!
Glen Scotia har haft ett ryckigt liv i modern tid. På 1990-talet var stället igenbommat. Ett hopp om nystart tändes när Loch Lomond köpte fabriken 1996. Men inget hände. 1999 bad de nya ägarna Springbank-personalen om hjälp med att koka whisky eftersom deras produktion säsongsvis låg nere. Men bara upp till 100 000 liter årligen lades ner.
Det skulle dröja till 2008 innan firman vågade satsa fullt ut. Iain McAlister som ursprungligen kommer från stan kallades in. Omstarten var arbetsam, förutom att göra whisky (fortfarande i liten skala) skulle ju stället renoveras och byggas om. Anno 2022 sysselsätts 10 personer och under året ska 540 000 liter kokas. Allting går som på räls.
Cambeltown är en institution i skotskt whiskyliv. En gång själva centrum för whiskyproduktionen i landet med 30-talet destillerier i trakten. Glen Scotia grundlades 1832. Namnet som betyder ”skottarnas dal” var välfunnet med tanke på att man verkligen befann sig i händelsernas centrum.
Campbeltowns position som bulkwhiskyproducent utmanades av Speyside som växte enormt i slutet av 1800-talet. Whiskykraschen 1898 som drabbade de nybyggda destillerierna norröver hårt sände chockvågor i branschen.

Men det var 1920 års totalförbud mot alkohol på den viktiga exportmarknaden i USA som skulle få Campbeltown på fall. De stora operatörerna i staden varken ville eller kunde skala ner utan ett förödande priskrig utbröt där man bjöd under varandra för att upprätthålla sina volymer.
Whisky till underpris såldes till blending-husen och man tvingades ta genvägar i produktionsprocessen för att korta leveranstiderna. Kvaliteten sjönk och stadens whisky fick dåligt rykte.
Ett efter ett slocknade destillerierna. Glen Scotia höll ut till 1928 då ägaren Duncan MacCallum gjorde konkurs och dränkte sig i Campbeltown Loch.
Nya ägare hostar igång igen hösten 1933 och i december återkallas Prohibition-lagen av kongressen i USA. Ordrar på råwhisky börjar strömma in våren 1934 och destilleriet lyckas överleva.
Springbank drar igång igen 1935. De två bär ensamma Campbeltown-traditionen. Och lyckas även ta sig igenom kommande världskrig helskinnade. 1945 vaknar skotska whiskymakare upp till en helt ny värld, berättar Iain McAlister:
– Efterkrigstiden är en väldigt intressant period för den skotska whiskyindustrin. Bourbonfat börjar strömma in i landet i allt större mängd. Återbruket är väldigt stort, det är mest refillfat som används i blended-produkterna.
Först på 1980-talet började skottarna på allvar syna ekkvaliteten i sina lagerhus. På 1990-talet genomfördes stora upprensningsaktioner på många destillerier där man pensionerade fat och tillochmed tappade om mognande whisky på nyinkomna fräscha bourbon barrels.
Whiskyindustrin före världskrigen förlitade sig på starkvinsfat från Sydeuropa, särskilt sherryfat från Jerez i Spanien. Den här fattypen har överlevt konkurrensen från de amerikanska ekfaten. Användningen av de båda fatsorterna i Double Cask har historisk relevans, menar Iain McAlister:
– Visst fanns sherryfat här i Campbeltown efter kriget, fast i mindre omfattning än tidigare. Under den victorianska eran var sherryn allomfattande och det skulle dröja till 1960-talet då bourbonfaten verkligen tog över.

På Glen Scotia föll det sig naturligt att kombinera de båda fattyperna på 1950-talet. Inte minst för att det ju var en billig lösning att lägga whiskyn på återanvända barrels.
– Double Cask är själva kärnan i vår tradition här på Glen Scotia där vi kommer från ett bruk av sherrytunnor men idag är väldigt beroende av amerikanska bourbon barrels som får beskrivas som dagens DNA. Men just därför är Double Cask så viktig för oss. Att kunna visa upp en whiskystil som har långa traditioner.
Double Cask är ett barn av sin tid. En produkt som kom i exakt rätt tid, framhåller Iain McAlister. Dess tillkomst följer utvecklingen av destilleriet.
När man startade upp anläggningen 2008 vidtog en grundlig genomgång av spritkvaliteten med djupa analyser och många testbatcher. Ett jobb som finkalibrerats med tiden och resulterat i dagens ”perfekta” destillat.
– Double Cask föddes in i vår nya situation där whiskylagret var relativt ungt, bara 5-6 år. Den robusta Campbeltown-stilen formad i bourbonfaten som rundas av i sherryfat var det format vi kunde göra. Whiskyn har ett direkt tilltal som kommer av den extremt långa jästiden kompletterat av kustnära lagring på ekfat som bara förstärker destillerikaraktären.
“Double Cask föddes in i vår nya situation där whiskylagret var relativt ungt, bara 5-6 år. Den robusta Campbeltown-stilen formad i bourbonfaten som rundas av i sherryfat var det format vi kunde göra.” -Iain McAlister
När man jobbade fram destillatet 2008 var det Optic-korn som nyttjades, sedan bytte man till Concerto. Bytet var gynnsamt och passar bättre in i den spritstil som Iain McAlister vill göra. Jämfört med 1990-talet har dessutom jästiden fördubblats. Men det är faten som är hemligheten med Double Cask-utgåvan:
– First fill bourbon barrels lyfter destillerikaraktären och vidareutvecklar de frukttoner som alstras under jäsprocessen. PX-faten fördjupar frukttonerna ytterligare och ger whiskyn större kropp utan att ta udden av den robusta maritima Campbeltown-karaktären.
Blender Michael Henry plockar ut de amerikanska ekfat som framhäver destillerikaraktären. Det är alltså viktigt att sortera bort udda fat som avviker från husstilen.
En batch innehåller 150 stycken 1st fill barrels av 4-5 år gammal whisky, varav 5% är röksprit. Allt tappas om på en 50/50-mix av 1st respektive 2nd fill sherry butts av Pedro Ximénez-typ.
Whiskyn får ligga ett halvår på de fräschare faten och ett år på de återanvända tunnorna. Allt läggs samman och får slutligen ligga till sig på refill-fat i 2-3 månader innan buteljering.
– Idén med Double Cask var att skapa en lättillgänglig version av Campbeltown-whisky för nya konsumenter, säger Michael Henry. Vi testade olika typer av sherry innan vi valde PX för att få en sötare karamell-karaktär som ska balansera destillatets coastal-stil.

Den här dagen träffas vi digitalt framför våra respektive dataskärmar. Men med samma whisky i glasen. Iain McAlister har spillt upp lite Double Cask och börjar nosa. Han beskriver aromen som söt av karamelltoner och karamelliserad frukt med ekfragranta övertoner. I min näsa dyker cederträ upp som bottnar i söt konfekt/praliner. Verkligen insmickrande.
Iain beskriver smaken som sött kryddig med rik frukt och saltstänk samt vaniljtoner. Helt klart ungdomlig men balanserad med en oljig Campbeltown-sälta som bär eftersmaken med mörka djupa sherrytoner.
Jag får söt malt med skumgodis i starten, strax sockrig fruktkaka och sent skitigt jordgolv. Choklad-Polly med likörvibbar i refrängen som landar i sherry.
En whisky som är lätt att tycka om. Och helt klart Campbeltowns mest lättgillade whisky. Men också spännande med den där skitiga Campbeltown-ådran som är unik.
De översvallande söta PX-faten lyckas inte maskera destillerikaraktären utan förstärker fruktigheten och sötman hos destillatet.
Som Iain McAlister säger – bättre kan det inte göras. En huswhisky som funkar närsomhelst. En medgångsmalt som landar rätt hos såväl nybörjare som de varit med ett tag.