BILLY WALKER är redan klar med Glenallachies remake. Benriachs fd blender och ägare som i juli 2017 hoppade av för att satsa på ny kula har gått igenom fatlagret och mejslat fram det som ska bli Speyside-maltens ’core expressions’. Glenallachie är i singelmaltkretsar ett oprövat kort som vi främst fått genom Chivas Brothers cask-utgåvor sålda på gruppens besökscentrum.
Gäliska Glenallachie står för ”den steniga dalen” och byggdes 1967/68 av Scottish & Newcastle Breweries för att leverera maltwhisky till Macinlays blends. Konstruktör var William Delmé-Evans som tidigare byggt Tullibardine och Jura samt varit delaktig i designen av Macduff.
– Första steget var att hitta en plats och sedan designa destilleri och byggnader. Vi hade problem med att hitta rätt kvalitet på vattnet. Det fick ledas i rör från kallkällorna Henshead och Blackstank på norra sidan av Ben Rinnes till en tomt utanför Aberlour som jag köpt. Glenallachie var en möjlighet att ta tillvara all kunskap jag samlat på mig genom åren. Vid den här tiden hade jag koll på flödet av alkoholerna vid destilleringen, något jag beaktade vid designen av pannorna.
Invergordon tog över 1985 och två är därpå slockande pannorna. 1989 köpte Pernod-ägda Campbell Distillers stället för £3,5m för att få whisky till sin blend Clan Campbell. När storbolaget såg över sin destilleripark 2017 befanns Glenallachie överflödigt och bjöds ut till försäljning. Det märkliga var att Pernod samma år släppte en bagatellartad NAS-utgåva. Pavan hade en kolabehängd mäskig arom och söt kolasmak med geléfigurer som stoppades av mocca-toner. Halvlång chokladkola i refrängen där ungkola snart tog över. Allt räddades av lite fenoler i slutfasen som gjorde det hela vuxnare.
Walker och kompani som fått 285m pund av amerikanska Brown-Forman slog till och köpte loss Glenallachie från Pernod Ricard. Walkers affärspartners i Glenallachie Consortium är Trisha Savage, som hängt med sedan Burn Stewarts dagar, och hjärnan bakom byggandet av Benriach-koncernen. Och från Inver House har Graham Stevenson anslutit. Firmans dekret är att vara ”helt skotskägd, Skottlandsbaserad och på riktigt oberoende för att producera excellent whisky som marknadsförs i premiumklassen till vettiga priser.”
– Jag köpte Glenallachie eftersom jag inte är klar med den skotska whiskyindustrin, säger Billy Walker. Jag vill göra mer. Möjligheten att köpa Glenallachie var en skänk från ovan. Whiskyn är grovt underexponerad. Jag var imponerad av balansen och kroppen hos destillatet och dessutom ligger det ju perfekt, mitt på Speyside.
Alltid blending-malt men nu stundar alltså nya tider som singelmalt. Och det kommer att smattra utgåvor framöver. Under sin tid på Benriach formligen sprutade energiske Billy Walker ut versioner, en metod han även applicerade på Glendronach samt på återuppstartade Glenlassaugh. Man kan undra hur Billy Walker som fyller 73 i år, orkar ta ännu ett whiskydestilleri till publiken.
– Vi vet hur man tar sig till marknaden med ett maltwhiskymärke från scratch. Det handlar om att introducera Glenallachie för konsumenter som vi vet kommer att uppskatta whiskyn. Det gäller att ta små steg i början för att bygga rykte och få respekt i whiskykretsar.
Initialt kommer länder som UK, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Polen och Ukraina att få Glenallachie. Och självklart USA, Kanada, Taiwan, Kina och Sydkorea.
I juni släpps nya standardlinjen i UK. Med köpet av själva destilleriet följde en hel del äldre fat vilket gör att firman planerar att öppna sin utgivning med en 12-åring, en ’cask strength’ samt 18- och 21-åringar. Lagret går tillbaka så långt som slutet av 1970-talet och det handlar mestadels om kvalitetsek i form av barrels, hogsheads och butts. I dagarna kom sex fatutgåvor från 1978, 1989, 1990 och 1991. 3500 halvlitersflaskor ges ut vid fatstyrka. Resultatet av några månaders djupdykande och testande ute i de sexton lagerhusen som totalt hyser 100 000 fat.
– De senaste månaderna har varit väldigt spännande för teamet, menar Billy Walker. Jag har fått testa en hel rad imponerande Scotch-tunnor och kunnat studera hur spriten utvecklas över tid. Jag har varit i branschen i över 40 år men sällan råkat på så många högkvalitativa fat hos ett destilleri.
De sex faten ges ut för att fira Glenallachies 50 år i sving sedan invigningen 9 februari 1968 då spriten flödade i spritskåpet för allra första gången. Bygget sammanföll med försäljningsframgångar för Scotch, framförallt i USA. I samma veva föddes Loch Lomond, Clynelish, Tomintoul och Tamnavulin. Destilleriet har alltid varit viktig som ingrediens i blends, inte minst hos Chivas Brothers.
– Extra intressant är att dessa fatutgåvor visar att Glenallachie också är en mycket duktig singelmalt. Whiskyn har mer power än andra Speyside-destillerier, smaker som apelsinskal och grapefrukt varvas med mörk choklad och körsbär.
I likhet med BenRiach och GlenDronach stavar Billy Walker nya stället GlenAllachie. Och under arbetet har man även råkat på whiskyfat som inte alls är så imponerande.
– Vi kommer att flytta en del av den lågpresterande whiskyn till Pedro Ximenéz och oloroso sherry butts. Vi kan göra mycket med andra fat för att styra smakerna i olika riktningar. Den processen är redan igång. Även om det blir allt svårare att få tag på kvalitetsek, och dyrare. Men det är värt alla pengar eftersom det är whiskyn som räknas i slutändan.
Och självklart ska Billy Walker göra torvrökig whisky på Glenallachie, ungefär 20 procent av årsproduktionen.
– Det går att göra så mycket kul med rökwhisky. Rökdestillat kan svälja massor av ek. Malten till den rökiga versionen ska hålla 65 ppm vilket resulterar i 30-40 ppm i spriten. Men det dröjer 4-5 år innan vi släpper något.
Rökspriten fylls i bourbonfat och nyek samt möjligen rye barrels. Den orökta tappas på bourbon, nyek, PX och oloroso.
Av Chivas 4 miljoner liter per år blir det inget av. Volymen har dragits ner till 800 000 liter så personalen ska lära känna destilleriet ordentligt innan man eventuellt skalar upp. Till att börja med har jästiden på 48 timmar utökats till 140 timmar för att ge ”kropp och karaktär” åt whiskyn.
– Jäsningen ligger till grund för ett intressant kok. Jag skulle beskriva Glenallachies ’new make’ som rätt så stor vilket betyder att spriten klarar av annorlunda fattyper. Den är som sagt inte typisk Speyside utan har mer muskler och är ’meaty’ till stilen.
Karaktären kan styras med de liggande kondensorerna som är lättare att manipulera än stående, förklarar Billy Walker:
– Antingen kör vi dem kalla för att få en ’meaty’ karaktär eller varma för en fruktigare stil.
Med i dealen kom även två blends: MacNair’s och White Heather. Som Walker har stora planer för. MacNair’s ska relanseras som en rökig blandmalt (NAS, 12, 21 år). Plus en MacNair’s rom och en blend med ”twist”.
– White Heather ska bli 21 år, en blend positionerad i lyxsegmentet. Vi siktar inte på volym utan kvalitet.
Glenallachies nya Single Cask-range
39 år 1978, Sherry Butt #10296, 55.9%, £699
28 år 1989, Sherry Butt #986, 57.7%, £235
28 år 1989, Hogshead #2587, 45.4%, £235
27 år 1990, Sherry Butt #2515, 44.9%, £215
27 år 1990, Sherry Butt #2517, 54.6%, £215
26 år 1991, Hogshead #100285, 55%, £199
