Blindtestet Symposion landar en samling fina dyrgripar. Malmö-huset som gjort sig känt för att förse landets finsmakare med spetsdestillat i flera årtionden. Vi börjar med några ålderstigna utgåvor från William Cadenhead med säte i Campbeltown. Bäst är den på pappret godaste spriten Glenburgie. Ballantine’s Master Blender Sandy Hyslop talar sig varm för Glenburgies underbara marmeladfrukt som återfinns i blendens kärna. Det är i smaken hos denna 25-åring destillatets exotiska frukt bärs fram, kokosfet ek försöker stjälpa, men med vatten eken istället hjälpa. Virren blir godare och sötare, krämig kokosek understödjer och serverar syrliga kumquats i eftersmaken som är lång och komplex. Glenburgie är obekant för de flesta men destilleriet självt har nyligen släppt sin första malt, en 15-åring som också håller hög klass.
Ännu mer okänd är Glenallachie som har fått ny management och ägare i form av Billy Walker, som nyligen lämnat Benriach/Glendronach. Whiskykoket på Glenallachie är inte rättframt, spriten blir vildvuxen i fat, något Walker är den förste att medge. Men däri ligger utmaningen att få kontroll över ställets ’cask management’. Spriten rymmer minst sagt potential. Den här 25-åringen från refill-ek är en underlig sak. Smakar nämligen gorgonzola, ostkantsarom är aldrig en hit. Räddas av estrarna. Blir för skarp vattnad, drick vid fatstyrka. Kul men skumt.
Från Glenrothes får vi alltid sherryfat så en variant ur begagnad ek är ju intressant. Tyvärr händer inte mycket. En bagatell som inte gör något väsen av sig. Destillatets malt/sädestoner går relativt opåverkade igenom lagringsprocessen. Tappningen lyfter vattnad och mynnar i friskare ekmentol.
Cooper’s Choice är en mindre spelare bland skotska independent men faten är fina. Här testas idel ödestillerier. Lågrökta favoriter som Bunnahabhain och Highland Park klarar sig bra och bjuder på annorlunda karaktärer. 27-åriga Bunnahabhain levererar fantastisk smak trots överår. Simmig tropiskt sötstinn med bitande citrus och mandelsyrup mot slutet plus inslag av bildäck. Klingar av på sötsimmig citruslikör och tallbarr. Lite vatten framkallar sugande gammelestrar, dock tunnas eftersmaken ut. Aromen är typiskt outvecklad, vilket ofta är fallet när man långlagrar på återanvänd ek.
Independent Highland Park kan gå hur som helst. Den här utgåvan är lite udda men funkar fint, tillagad i husstilen med sherryfat. Kul doft av oljetråg och russinkaka. Förväntat sherry-fruktig mun med några rökstänk i refrängen. Smaken breddas och berikas med vatten, estrar i kubik och sent lakritsek. I eftersmaken elradiator och värme.
På rökfronten väljer jag tveklöst Laphroaig som etta, en ”laffa” aldrig vara fel. Cooper’s Choice version är betydligt tuffare jämfört med vad destilleriet själva bjuder på. Att man vågar gå med ett sherryfat adderar till spänningen. Lukten är dock timid, torvrök med gummiaccent, vilket nog är fatets fel, sherry dämpar. Hårdingen kliver fram i munnen som drämmer till med medicinal jod direkt, därpå torvrök och diesel innan söt syrup mildrar och allt rinner ut i sanden. Laffan gör ju per definition så, ger upp matchen i eftersmaken så man ska ta en sipp till för att få tillbaka röksmackandet. Vatten river bort det söta skynket och verkstadsgolv går ut över bakad blomkålston a la Ardbeg innan sötstinn diesel gungar bort i fjärran med torrare jod. Allvarlig men väldigt söt i stilen. Inte alls komplex men levererar Islay-feeling ihop med tyngre oljigare fastlandsrök.
Av Bowmore förväntar man sig numera stordåd. Förr var tappningarna utanför huset ofta bättre. Originalutgåvorna tappade ibland bort sin rök. Här sker just det, boven i dramat är förmodligen det fräscha fatet som dränerar röken och ökar sötman. Pavan luktar gräddkola med nedgrävd sötrök. Söta toner begraver röken i munnen som slipper ut i avklingningen som dock är besk i stilen. Vattnad bara blaskig. Blek stackare.
Bruichladdichs rökversion Port Charlotte har talang i sig. De egna PC-tappningarna är dyra så det lönar sig att leta bland IB-utgivarna. Den här har en kul päronnos som dock kväser röken. Sedan blir det inte mycket mer. Munnens fruktsyrup är menlöst, eken dämpar, och vart tog röken vägen? Sockerpiller som är gott men opassande med tanke på destillatets myckna rök, man vill ha mer power…
Signatory som äger lilla destilleriet Edradour är egentligen en IB som länge ”tillhörde” Symposion här i Sverige. Numera är det Galatea som sköter affärerna. Man har genom åren blandat högt och lågt kvalitetsmässigt. De här tappningarna levererar. Svavelosande destillatet Craigellachie är kantigt och svårjobbat (precis som Glenallachie). Den här högoktaniga sherry-varianten från Signatory rymmer tonvis med karaktär. Sulfurspriten krockar med sherryn vid 58,4% men blir ”rökigare” och mer balanserad nedvattnad samtidigt som den stormar oförminskat. Aromen balanseras likaså av vattnet, selleri/terpentin-störningen rensas bort. Möjligen för tuff?
Testets vinnare på knockout med 93 poäng är också den äldsta whiskyn. Utgåvan är ovanlig på flera sätt, Balmenach är nämligen sällan smakad på. Diageo gav ut en sherrybomb på sin tid. Nuvarande ägare inver House har vällagrad sprit i lager men vill inte sälja den som singelmalt. Konspirationsteorierna haglar, får man inte till spriten? Eller orkar man inte driva upp ännu ett varumärke? Destillatet har gott rykte bland blenders i alla fall så det borde duga. Den här gamlingen är strålande. Kokad på 1980-talet har den bidat sin tid i ett slitet hogshead-fat i hela 28 år. Ut kommer en komplex mångfacetterad varelse som byter läge hela tiden vilket tyder på intelligens. Fräsch pigg nos, man anar inte åldern. Doftar gröna druvor med björksav och potatisskal. Tungt sötmäktig smak, savande saftig äppeldricka med grönare carambole och söt småcitrus. Ekmärkt eftersmak (såklart). Ovattnad mintekig, med vatten framträder rökstråk samtidigt som syrlig frukt river välbehövliga hål i sötman.
Avslutningsvis en duell mellan två tappningar från Longmorn Distillery. Longmorn har så mycket kraft i sig så den klarar vad som helst. Här sänkt i drypande sherry. Signatorys 17-åring luktar underbart av gammal oloroso. Plain lite motsträvig sherry-mun där krydda lyfter mot slutet. Desto personligare eftersmak där sherry byts mot gammelestrar med fenolkänningar. Den djupa färgen låter påskina stor oloroso-dominans men eken och destillatet hanterar sherryn bra. Gordon & MacPhails 13-åring är också sherrydränkt, och precis lika söt. Ett riktigt lyckopiller med kakmonsteraktig über-sötma i munnens om räddas av plankek i eftersmaken där Longmorn-krydda förlänger. Inte alls lika mycket karaktär som den förra whiskyn men en vägvinnande underhållare.
