Reviews Craigellachie är ett av mina favoritdestillerier. När man besöker stället kanske det inte är framstår som så märkvärdigt. Processerna är förutsägbara och rätt storskaliga med rejäla pannor.
Vore det inte för den urtima metoden att kyla ångorna från pannorna i ’worm tubs’, istället för i effektiva ’tube-and-shell’-kondensorer. Alkoholen leds ut och ner i stora rektangulära stålkar fyllda med kallvatten utomhus.
Kopparröret vrider sig ner i fyrkantiga spiraler och ångorna sublimerar till flytande form. Den ineffektiva kylningen med liten kopparinteraktion renar inte destillatet särskilt mycket.
En pusselbit fattas förstås. Som du inte får veta något om vid ditt besök. Mältningen utförs off-site av Glenesk Maltings några timmars bilresa därifrån. I en gammal oljeeldad ugn torkas den gröna malten som förr, och inte i en roterande trumma som är norm i dagens Skottland.
Svavelföreningar sätter sig i kornet. Denna kemi ger Craigellachie en sorts skitig karaktär som ingen annan skotte har. Kalla det rök om du vill, men oemotståndligt är det.
Cadenhead har skakat fram ett fat som sitter precis där det ska. Till skillnad från den mer kommersiella 13-åringen från destilleriet självt som har mer frukt i sig är den här tappning sådär otrevlig som man vill ha whiskyn.
Urtima liksom, med 1800-talet i åminnelse då faktiskt det nystartade destilleriet berömdes av samtida för att ha en gammaldags charm á Glenlivet, som den kan ha smakat på 1860-talet.
Craigellachie ger sällan ifrån sig stora dofter. Den här flaskan bjuder på en lätt blommig arom som är jordig. Centralt lite mineraler och måhända svavelångor?
Smaken är saftig och savande i starten, en tätt sammanvävd fruktsmak. Ganska snart dyker mineraltoner upp tillsammans med en bitig askorbinsyra. Samtidigt anas mentol-ekon och en släng fänkål.
Lång sträv-svavlig eftersmak som är sötsyrligt god men också salmiak-artad, en svärta som efterhand jämnas ut av sötlakrits.
Ett kärv praktexemplar av en Craigellachie när man kan känna på självaste kärnvirket hos destillatet. En utbildnings-dram för den som vill veta hur denna unika ska smaka som det var tänkt.
Den fruktgåpåiga smaken är visserligen i kärvaste laget eftersom whiskyn svartnar halvvägs och blir 1800-talsaktigt elak med mörka rök/svavelflagor. Verkligen något för hardcore-fansen.
