Reviews The Nose brukar man säga om whiskybolagets blender. Den mest ökända näsan i den skotska whiskybranschen är Richard Patersons. Hans arbetsgivare Whyte & Mackay lät till och med försäkra organet.
Så när Hven döper sin nya whisky till The Nose är det med stora anspråk i åtanke. Näsan i det här fallet tillhör såklart grundaren och whiskymakaren Henric Molin. Svensken som åker jorden runt och konsultar för andra entreprenörer i egenskap av destilleribyggare.
Det här måste alltså vara det allra bästa Hven åstadkommit? Nja, så dramatiskt är det inte, menar Henric Molin:
– Mitt jobb som blender går ut på att para ihop olika fat så smakerna förstärker varandra och kommer tillsammans som en helhet. Och den här whiskyn passar min personliga smak. Det här är helt enkelt det godaste jag hittills fått ihop med de fat som ligger här på Hven.
“Det här är en av de äldsta svensk-whiskys vi fått. 8-12 år betyder att det börjar närma sig klassisk skotsk ålder vilket gör stilarna mer jämförbara.”
Förutsättningarna är speciella. Åldern är mest intressant. Det här är en av de äldsta svensk-whiskys vi fått. 8-12 år betyder att det börjar närma sig klassisk skotsk ålder vilket gör stilarna mer jämförbara. Henric Molin har valt ut 21 ”honungsfat” som jänkarna säger, alltså fat som är lite bättre och godare än sina fränder.
14 fat är gjord av fransk Petraea-ek och 7 är amerikansk Muehlenbergii-ek. De franska faten har innehållet ikoniska rödviner från Petrus, Margaux, Latour. De amerikanska är en mix av jungfrufat och ex-vodkafat. Alltsammans har tömts över på spanska oloroso sherry-fat av Robur-ek för att giftas samman.
Allt detta är ju häftigt men fatmatrisen bleknar ändå i ljuset av det maltkorn som använts. Uppmätt rökhalt i den färdiga produkten är skyhöga 35 ppm vilket betyder att rökmalten man använt i produktionen motsvarar det värsta som går att åstadkomma i en rökugn.
När man provar whiskyn är det de omfattande och underliga röktonerna som dominerar över rödvinet, sherryn och nyeken. Det har inget med Islay att göra utan röken är mer rökelseorienterad och fragrant.
Nyhälld luktar whiskyn av pekannötpaj med vaniljkola. Centralt granskott och en kraftig enbärston. Över allt svävar fragrant ek.
I munnen bakad torvrök som tar på bacon och pirrig örtighet som övergår i mineraler med inslag av mynta. Samtidigt vinner bränd ved mark nedbäddad i sockersoppa, whiskyn är också saliverande.
Eftersmaken fortsätter på bacon/svål-temat. En underbar rökelse-ton som kompletteras med bränd ved skiktar anrättningen fint. Finishen är sötdriven och ren. Avslutningen är lättsam och läskande mousserande.
Vatten i glaset minskar aromutspelet. Aspartam och mild torvrök framträder. Whiskyn får en blommig air med fin fruktsötma. Allting är renare.
Smaken blir rundare och sötare med vinig fruktig start. Strax stramt ekig men eken gör också smaken läskande. Lakrits anländer mot slutet ihop med saliverande bränd ved. En avgjort mer allvarlig smakupplevelse nu.
Eftersmaken är längre och tuffare! Jodsötma direkt i ingången som är kärvt örtig av fransk ek. Sockerlag i basen gör att whiskyn fortfarande är rund. Munhålan drabbas efteråt av heta nålstick av röd chili.
Vattnad blir whiskyn fruktigare men också tuffare. Vilken scenförändring!
“Whiskyn är mörksinnad elak och rökdriven men samtidigt inställsamt sötaktig och motståndslös.”
Det här är en whisky för eliten. En whisky som en luttrad blender skulle kunna gå igång på. Men absolut inte en blender som Mr Paterson (från The Dalmore) eller framförallt Mr Hyslop (från Chivas och Ballantine’s).
Där uppskattas rökbomber inte på samma sätt som här i Sverige. Henric Molin bygger sin egen värld av underlig rök och märklig ek. Just ek är ju hans andra passion i livet efter själva destilleringsprocessen.
Den här tappningen är mörksinnad elak och rökdriven men samtidigt inställsamt sötaktig och motståndslös. Här finns inte mycket ”skotsk” torvrök, istället en Hven-typisk örtig rökighet som till del framkallas av eken.
Som sagt ingen leksak för oinvigda att äga. Detta är ingen medgångswhisky. Detta är allvar. En border-whisky som balanserar på det kommersiellt tillgängliga och egensinnigt singulära.
