På andra sidan sekelskiftet 1900 vaknade världsmedborgaren till Irish whiskey. Visserligen lurade nykomlingen Scotch i vassen, men det Brittiska Imperiets undersåtar valde oftare en Irish än en Scotch. På den växande pulserande amerikanska marknaden var Irish finwhiskey, rye och bourbon mer för vardagen. Framgången var ingen tillfällighet, Irish var ingen dagslända. Whiskeyn var först på banan helt enkelt. Hundra år före huvudkonkurrenten Scotch.
I BEGYNNELSEN DRACK kelterna uisge beatha (YSCH-ke BAAH). Maltöl kokad i småpannor på gårdarna som dracks olagrad. Precis som vi här i Norden först kokade brännvin på vin (som fransmännen) och senare på potatis. Eller de slaviska folken som gjorde vodka på råg.
Husbehovsbränning var fordom en folklig rättighet för de som kunde avvara spannmål. Rika gårdar omvandlade säd till öl och även till sprit (som kunde sparas och kanske säljas ifall nöden krävde det).
På de brittiska öarna kallar man destillationsutrustningen ’pot still’. Helt enkelt för att kärlet ser ut som en förstorad gryta eller varför inte te-kanna? Hursomhelst ett metallkärl att koka något i.
Det vi idag kallar maltwhisky var något folk gjorde själva hemma. Rätt dålig kvalitet alltså. Köp-whisky var något helt annat. Denna kvalitet kom att kallas pot still-whiskey. Och den var irländsk, inte skotsk.
Detta är den dramatiska berättelsen om den irländska whiskeyns uppgång och fall. Den mest centrala skapelseberättelsen i whiskyvärlden. För att förstå sin nutid måste man känna till historien, heter det ju. Och whisk(e)y är först och främst en irländsk angelägenhet. Vilket naturligtvis en historielös skotte av idag skulle protestera emot. Detta är del 1 i artikelserien. Klicka på sifferknapparna nedan för att läsa vidare.