NYLIGEN INFÖLL ÅRSDAGEN av förbudstidens införande i USA. En stigmatiserande period i amerikansk historia som framställs i ett romantiskt skimmer med gangsters som gav folket vad de hade rätt till, alltså alkohol. Baksidan med förgiftad sprit som dödade tusentals medborgare har vi rapporterat om tidigare. Men hur hanterade ärliga affärsmän den prekära situationen. Att sälja spriten via ombud till kriminella som distribuerade deras fina varumärken i strid med lagar och förordningar?
Carol Quinn som är arkivarie på Irish Distillers Ltd (IDL) och baserad på Midleton Distillery i Cork har dykt ner i arkiven från tiden och sökt efter svar.
– Irish whiskey började exporteras till USA på 1860-talet. IDL äldsta notering för Jameson är från 1869.
När världskriget utbröt 1914 så attackerade tyskarna irländska handelsskepp. Lasten gick förlorad och exporten avstannade för att återupptas vid krigsslutet 1918. När Prohibition infördes 1920 var volymerna därför små.
Situationen var bekymmersam eftersom Irish whiskey vid den här tidpunkten var internationellt ryktbar och såldes över hela världen. Irländarna var ett rättskaffens folk och bestämde sig för att respektera förbudet. Därför gjordes inga försök att prångla in varorna bakvägen. Man fokuserade på andra marknader istället.
Men som vi vet torrlades inte Amerika. Faktum är att spritmissbruket eskalerade eftersom just spriten kom i koncentrerad form och till skillnad från vin och öl var lättare att gömma. USA blev också världens störste importör av cocktail-shakers! Ett öknamn för förbudstiden är också ”cocktail-eran”.
Ett välorganiserat nätverk av bootleggers och speakeasies etablerades på kort tid. Poliser och myndighetspersoner mutades effektivt för att blunda för verksamheten. Hembränt gjordes av moonshiners och smugglingen sköttes av bootleggers.
I motsats till den irländska industrin nappade Scotch opportunt på betet från smugglarna. Scotchindustrin beslutade gemensamt att den bästa approachen var att legalt exportera produkterna till Kanada eller Karibien där Bahamas blev en central hubb. Man sålde utan betänkligheter till bootleggers som ombesörjde vidaretransport över gränsen till USA. Tekniskt sett bröt man inte mot lagen.
Prohibition påverkade Irish whiskey på två sätt, klargör Carol Quinn:
– I långa loppet betydde det att konsumenterna inte kunde få tag på sin favorit-Irish längre utan bytte till Scotch. Första året efter repeal 1933 exporterades 37 gånger mer Scotch än Irish whiskey. För det andra kallade moonshiners sina undermåliga produkter för ’Irish Whiskey’. Whiskymärken från Irland var tidigare dyrare än inhemsk eller skotsk whisky. Amerikanerna fick avsmak för Irish under det 13 år långa förbudet så när de riktiga sorterna återvände ville ingen ens ta i flaskorna.
Prohibition gick hand i hand med jazz-eran. En frisläppt period med speakeasies där alkohol serverades illegalt. Polisen svepte genom gatorna i jakt på tillhåll och där det glammades och dansades kunde man vara säker på att alkohol förekom. Därför partade folk så tyst de kunde på speakeasies.
Detta var tiden för flappers. Unga page-klippta kvinnor med (lättdansade) korta kjolar som gillade jazz och frekventerade svartkrogarna.
Den utbredda korruptionen med mutor långt upp i rättssystemet gjorde att moralen kollapsade vilket gav fritt utrymme för kriminella krafter som maffian att beblandade sig med vanligt folk i en skala som tidigare aldrig skådats. Bortom sprithanteringen väntade droghandel och prostitution. Våldet eskalerade när kriminella grupper slogs om herraväldet, menar Carol Quinn:
– Den irländska industrin ska ha all heder av att de var starka nog att inte involvera sig smuggling och därmed möjliggöra de kriminella aktiviteterna i USA.
Året efter att prohibition upphävts exporterades 8 miljoner liter Scotch men bara 215 000 liter Irish whiskey. Orsaken var att moonshiners kallade sin hembrända finkelosande sprit för Irish whiskey. Förtroendet var förbrukat.