Bowmore hamnade i bakvattnet i Sverige under rökraseri-frossan. De rökosande banditerna på ön Islays sydkust kultförklarades av svenskarna. Det började med Lagavulin och Laphroaig och fortsatte med Ardbeg. Mindre rökiga Bowmore dög inte. Tokigt eftersom whiskyn just tack vare sin moderata rökighet ger utrymme för så mycket annat. Bowmore är utan tvekan en av världens främsta maltwhiskies, kanske den vassaste Islay-malten. Whiskyn presterar dock ojämnt. Storspel blandas ogenerat med rena bottennapp. Imagen har solkats av en vildvuxen produktportfölj. Det har varit lätt att klaga på Bowmore. Nu är det slut med det. Unge blendern Iain McCallum har bantat utbudet rejält och vässat smakprofilen. Renässans för Islays drottning.
Islays huvudort Bowmore har destilleriet i hamnen och kyrkan i backen. Whiskymakaren drog igång 1779, åtta år efter byns födelse. Lokale handlaren David Simpson gjorde själv whisky i sitt destilleri, ovanligt i en tid då destilleriägare hellre arrenderade ut sysslan till torpare. Dessutom var Bowmore ett av de första legala på ön. 1837 togs destilleriet över av Glasgow-familjen Mutter och från 1852 basade William och James Mutter, den senare även vicekonsul i Glasgow för Ottomanska riket, Portugal och Brasilien.
Bröderna byggde ut ordentligt, hämtade korn och kol till Islay i egen ångslup, en 145-tonnare döpt efter familjen som också tog whiskyfaten till Glasgow. Sålunda spreds Bowmores namn och efterfrågan ökade. Under whiskyboomen 1892 tar Joseph Robert Holmes över och stänger ner 1922, tre år senare öppnas destilleriet av firman JB Sheriff & Co. Världskrigets utbrott 1939 tvingar Bowmore att stänga igen, marinen flyttar in tillsammans med skvadron 422 i det kanadensiska flygvapnet, uppstart efter kriget.
William Grigor & Sons tar över 1950 men gör konkurs 1963. Destilleriet når sin absoluta botten produktionsmässigt (bara 230 000 liter), allt köps av blendern Robertson & Baxter för att användas i Cutty Sark i samband med att deras Bunnahabhain Distillery byggs om och utökas. Ägarkarusellen kan följas på väggen i pannhuset där varje ägare fått sin egen mässingsskylt.
Whiskymäklaren Stanley P Morrison köper konkursboet 1963 för blott 117 000 pund, med följer Roseburn Bonding Company för 83 000 pund – ett lagerhus i Glasgow fyllt med whisky. Morrison adderar två pannor, nytt mäskkar och nya jäskar. Royal Navy hjälper till att frakta ångkokare samt pannor till ön, payback för krigslogin!
Ett av branschens första besökscentrum öppnas också. Sedan inträde infördes á 2 pund har årliga besöksantalet halverats till 5000. Konkurrensen om whiskyturisterna hårdnar ju med publikfriande Bruichladdich och Ardbeg, förutom ärrade Laphroaig som länge lockat folk. Förresten är det inte bara kollegan österut som dras med kunglig flärd, Laphroaig gör ju ett stort nummer av sin hovleverantörsstatus given av prins Charles som ju dessutom uppges villigt inmundiga whiskyn. Bowmore kliver upp ett pinnhål, modern och tillika drottning Elizabeth II förärade destilleriet med en visit i augusti 1980. Inför besöket togs en Rolls Royce över till ön för att frakta kungligheterna från flyget till destilleriet. Sant är att detta besök är det enda drottningen gjort på ett whiskydestilleri, själv nyttjar hon inte drycken.
Bowmore var tidigt ute kommersiellt som singelmalt. Långsiktigheten delas med andra kändisar som Glenfiddich och Macallan. Även Bowmore har positionerat sig som lyxmalt, i september 2002 släpptes 300 stycken 37-åringar á 995 pund. Handplockade spanska fino-fat från Macharnudo lades ner 1964 för att markera ombyggnationen. Och 2001 klubbades en Bowmore utgiven i åminnelse av bröderna Mutters gärning för 14 300 pund, högsta auktionsnotering för en Islay-whisky.
Morrisons förvandling från mäklare och blender till destillatör markerades 1987 med namnbyte till Morrison Bowmore Distillers Ltd. Året efter köpte Suntory 35 procent av företaget efter rökmaltens framgångar i Japan under många år. Bakgrunden till utlandsintresset var en skattesänkning hemma som bjöd in Scotch på den japanska marknaden. Redan 1964 introducerades Stanley Morrison av gin-makaren Gilbey hos handelshuset Mitsui Busan som skötte affärerna för Suntory. De asiatiska framgångarna landade hela bolaget i japansk ägo 1994.
Hur förklaras Bowmores särart? Receptet följer den klassiska öwhiskymallen. Vattnet rinner till en mil bort i stenig terräng, passerar mossar och tar torvsmak. Ett ytterst mjukt vatten med obefintligt mineralinnehåll på 1 ppm (parts per million) kalciumkarbonat. Från River Laggan lotsas vattnet till destilleriet via en kanal dikad 1825. Destilleriet stänger andra veckan i juli och öppnar inte igen förrän i slutet av augusti.
Orsaken är inte främst brist på vatten utan att kylvattnet blir för varmt under sommaren, under 20ºC ska det vara. Annars jobbar man på hela veckan utan paus för helger. Torven nära Bowmore är mer sandig till skillnad från den jordigare kvalitén uppåt land. På Bowmore har nämligen golvmältningen överlevt, fortfarande görs fyra av tio nävar malt ’in-house’, resten köps från Port Ellen Maltings.
De tre maltgolven håller sju ton korn var. Groningen tar 6-7 dagar, fyra gånger varje dygn vänds malten mekaniskt av en liten maskin som likt en gräsklippare pinnar fram över golvet. Malten krossas lätt före torkningen i ugnen för att underlätta för röken att tränga djupare in i kornet, resultatet blir en renare rökighet istället för den Islay-typiska medicinala torvröken.
18 timmars bolmande torveldning följs av 42 timmars varmluftsblås. Avsevärt kortare röktid jämfört med de intensiva Islaymalterna på sydkusten. Rökstyrkan hamnar på 20-25 parts per million (ppm) fenoler vilket kan jämföras med Ardbegs 56-57 och Lagavulins 35. Kvar i spriten efter destillering är 10 ppm. Samma rökmängd åstadkoms i ugnarna med bara en tredjedel så mycket torv jämfört med förr. Optic-korn tas från sexton gårdar över hela Skottland, varje sädeskorn kan spåras till ett visst sädesfält, även tidpunkt för sådd och skörd samt väderlek finns noterad! Morrison-gruppens kvalitetssystem är branschens strängaste.
I mäskkaret dumpas 8 ton malt, första vattnet om 27 000 liter håller 63,5º, nästa bad om 13 000 värms till 85º. Sammanlagt dräneras 40 000 liter grumlig vört under 5,5
timmar, ett tredje vatten nära kokpunkten dras igenom maltslammet för att sparas till nästa omgång. Vörten bringas i jäsning med en blandning av ’distillers’ och ’brewers yeast’, den förra för alkoholstyrkan, den senare för att frammana mer frukt i brygden. Jästiden är 72-75 timmar och ger ungefär 7,5% alkohol.
Whiskyn kokas i dubbla par (replikerade senast 1977), de fyra pannorna ger ifrån sig 1,6 miljoner liter under 2008 (året innan 1,8 miljoner), minskningen beror på att varumärket upprustats, produkten har slutat att reas ut och säljas ut storskaligt i varuhus. Första destilleringen varar fem timmar. I andra-pannan klipps hjärtat av destilleringen ut efter 20 minuter, klippet är ganska snävt och håller höga 72% alkohol i snitt, framförallt kapas svansen där fenolerna ramlar ut, destillatet blir alltså inte så röktungt. Ynka 408 liter samlas upp efter en körning.
Enda Islay-destilleriet som fram till nu envist ”lajjat” med vinfat av allehanda slag, så kallad ’wood finishing’ då whiskyn flyttas över i ett (stark)vinfat en kort period innan buteljering. Teorin är att medelrökiga Bowmore likt kameleonten Glenmorangie ledigt kan gå in och ut ur olika lagringsmiljöer och färgas av omgivningen, ofta blir det knepigt eftersom rökkaraktären ställer sig i vägen.
Nye blendern Iain McCallum har i alla fall satt stopp på ”missbruket”:
– Smakerna hinner inte integreras, vinet lägger sig som ett filter utanpå whiskyn.
I lagerhusen ligger mest bourbon barrels á 200 liter och ombundna något större hogshead, understundom läggs whisky ner på fransk limousine-ek från bordeaux, men då handlar det om traditionell långlagring. Omtalad är i alla fall branschens segaste tunnbindare. David Bell började på Bowmore 1919 och drog sig tillbaka 1970 efter 51 års bankande, de sista åtta åren var han landets äldste aktive tunnbindare.
– Det finns snart fler Master Blenders än whiskies.
Iain kom till Morrison Bowmore 1992 som laboratorietekniker ansvarig för kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystemen, samt operativ ledare för ”smakpanelen”. 1997 blev han ‘trainee Manager’ med praktik på alla tre destillerierna i gruppen. År 2000 tog han sig an jobbet som blender och blev högste smakchef 2002 när Master Blender Norman Matheson gick i pension. Iain McCallum är trots sin ålder gammal i gemet alltså och har varsamt tagit både Bowmore och Auchentoshan genom en fantastisk smakmetamorfos.
Singelmalten Bowmore säljer dryga miljonen liter varje år. Här i Sverige baktalad som slätstruken vilket är direkt felaktigt. Whiskyns gyllene medelväg rökmässigt framkallar en mer komplex nos än hos de kraftigare rökosande kollegorna på sydkusten samt fylligare smak jämfört med öns nordliga malter. En varierad kunnig rökmalt röknarkomanerna lätt går förbi i sin jakt på rök-fixar.
Kritiker har med rätta klagat på firmans vidlyftiga maltprogram, nye blendern Iain McCallum har rensat upp i utbudet och fokuserar nu på en tydlig åldersbaserad uppställning. Bowmores nya whiskies är avskalade och fokuserade, malten har genomgått ett välbehövligt reningsbad, en efterlängtad återfödsel.
Jordklotet erbjuds nu ett unisont basutbud på fem singelmalter (med viss regional variation). Budgetwhiskyn Legend överlever, en minst 7-årig lätting hämtad från återanvänd ek, refill bourbon och hogshead-fat. Huvudnumret 12-åringen innehåller upp till 15 år gammal whisky och tas mestadels från nya bourbonfat. Här får du världens bästa Islay-nos, frukt och rök i total jämvikt. Munnen är mer asketisk än tidigare, tuffare. En tänkvärt vuxen Islay-whisky.
15-åriga Darkest tillbringar de första 12 åren på bourbonfat och flyttas därefter till nya sherryfat. En fantastisk ’priceless’ smak, sherryfrukten integrerar röken perfekt, en mun att döda för. 18-åringen som hämtas till övervägande del från använd sherry-ek är en sagolikt komplex smakupplevelse, ett sant konststycke och måste för varje Islay-fantast: fruktstudsig eufori initialt vari parfymrökiga toner blandar sig i innan mörk ek-choklad skärper tonen.
Top-of-the-range är 25-åringen, som visst är en god dyring men tyvärr för gammal, fel ålder för Bowmore, whiskyn tar sig inte igenom ek-drivorna.
För de inbitna fansen har destilleriet ett limited release-program. För lyxlirarna finns Black/White Bowmore, exklusiva museiföremål från 1960-talet med över 40 år på nacken, alltid exempellöst bra men överhögan prissatta. Billigare blir färskwhiskyn med en snittålder på 8 år som årligen släpps lagom till vårens whiskyfestival på Islay. 16-åriga ’cask strength’-releaser från vinfat och andra exotiska ekmiljöer kommer tre gånger per år, merparten av dessa släpp lär hamna i Sverige som har världens mest drivna och kräsna whiskypublik.
Till våren 2009 serveras ett rödvinsfat. Blotta tanken får en att vända i dörren, rödtjut infuserar en egenartad syra som är svår att vänja sig vid. Skeptisk griper jag mig an whiskyn och faller genast pladask. Ett insmickrande Bordeaux-vinfat som inte döljer destillerikaraktären! Rödvinet bygger godartad syra som tillsammans med Bowmores stora rök och inbyggda sötma bjuder en häftig smakresa.
Lika glad blir jag av portvinsvarianten, en jättelansering på Systembolaget á 2000 flaskor stundar hösten 2009. Portvin ger ofta upphov till okontrollerbar kryddvärme. Här vaknar vildkatten klösande efter rejäl vattning, chilisyrlig urspårning på medicinal botten, urskönt! Inte särskilt avancerad men effektfull, en whisky som har alla förutsättningar att bli älskad och hyllad i folkdjupet. Något att se fram emot.
AFLODALs Bowmore-favoriter
- 18 år 43% = 92 poäng
- 16 år 1992 bordeaux 53,5% = 91
- 16 år 1991 port wine 53,1% = 90
- 12 år 40% = 87
- 15 år Darkest 43% = 86
- 25 år 43% = 78