Reviews Komagatake är högsta toppen i Kiso-bergen där Shinshu Distillery ligger på 798 meters höjd. Stället startade 1985 men lades ner 1993 för att ånyo rustas upp igen 2011 av ägaren Hombo Shuzo. Whiskyn säljs under varumärket Mars och nutida tappningar är av förklarliga skäl ungdomliga men kvaliteten finns där.
Jag hoppas innerligt att man lyckats med sitt arkeologiska uppdrag att gräva upp originalstilen så destillatet åldras lika förträffligt som förr. Några av de mest ikoniska japanska tappningarna jag provat kommer från dessa pannor. Litenheten charmar också. Mars-pannornas årskapacitet är 60 gånger mindre än Japans största destilleri.
Destilleriet lagrar sin whisky på tre olika ställen. På destilleriet i bergen i snöig kall väderlek. Men också på Hombos andra Tsunuki-destilleri i subtropiskt klimat långt söderut i Japan utanför Kagoshima. Samt i maritim miljö på Yakushima-ön ännu längre söderut.
Komagatake-utgåvan är ett prov på den framtida husstilen. Tillnamnet Shinshu Aging Edition indikerar att den lagrats på originalplatsen i de japanska alperna. Whiskyn lades ner 2018 och är alltså drygt 3 år gammal. Gjord på orökt maltkorn men har ändå den där sotiga bitonen man känner igen från förr.
Doften är föredömligt stor och oblyg . Whiskyn skäms inte för sig utan tar ut svängarna för att sprida sina ungdomliga behag obekymrad om riskerna att trilla ner i ungkolagropen likt mången europeisk whisky gjort.
Här bjuds på ungestrig gladlynt fruktighet. Vi talar om bananchips och tutti frutti med färsk tobak i kanten. Banal glädje men något väldigt intressant att bygga på framöver om man låter åtminstone dubbla tiden gå i faten.
I munnen banankräm och vaniljglass. Halvvägs mintig ek som stiger brant, mot slutet sotig fruktkola. I eftersmaken tar bananchipsen tillbaka initiativet från fruktkolan men den sotiga skitiga ådran förstärks också med ekon av ekmynta. Munkänslan efteråt är självfallet banan!
48% indikerar att man ska vattna. Med tanke på hur sprängfull av smaker whiskyn är kommer det att bli givande. Nosen dämpas såklart en smula och blir sockrigare när strukturen utmanas, men milda toner av torkad frukt får whiskyn att behålla formen.
Nu drar smaken mer åt bananvin som strax svänger i bananglass med vaniljstång. Mot slutet anfaller stramare ek följt av sälta. Eftersmaken är längre med ekchoklad och lemonad som går upp i citruspastill efter en stund. Den sotiga dimensionen som fått stå tillbaka vinner mark ånyo här i refrängen.
Det här ger en föraning vad som är att vänta med mer tid i faten. Frukten kultiveras och utvecklas samtidigt som den ekifieras vilket betyder att eken får större utrymme i helheten.
Och i takt med att frukten disciplineras kommer den här skitiga egenskapen hos destilleriet att komma fram mer. Framtiden ser komplex ut, och det är alltid positiva nyheter för en whisky!
