Jim Murray’s Whisky Bible har nyligen kommit ut. Och det stormar kring engelsmannen. Igen. Det brukar det göra. Jim Murray har alltid rört upp känslor. Hans persona är divig och i verkliga livet agerar han arrogant. Nu beskylls whiskyjournalisten för sexism och nyheten har seglat upp i allmänmedia som The Times och Forbes. Dessutom tar storbolag som Diageo, Chivas samt branschorganisationen SWA avstånd från Murray. Hur kunde det bli så här? Vi tecknar porträttet av whiskyns enfant terrible.
Sexism & Whiskytyckande Uppståndelsen kring de sexistiska formuleringarna i Whisky Bible är förmodligen bra för affärerna. All publicitet är som bekant bra publicitet. Men att whiskygurun (som han själv kallar sig) skulle beskyllas för sexism kommer som en överraskning för honom själv:
– Sedan starten 2003 har jag inte fått ett enda klagomål på innehållet.
Möjligen har han fått en och annan örfil av kvinnor han stött på genom åren. Men det handlar ju om personen och inte texten. Jim Murray har alltsedan han slog igenom på 1980-talet med referensverket Complete Book of Whisky varit lite förmer i whiskybranschen. På engelska en larger-than-life-character.
När han sadlade om från duktig whiskyjournalist till att bara ägna sig åt recensioner väntade det kommersiella genombrottet runt hörnet. Det är med Whisky Bible han nått den bredare publiken men i whiskykretsar faller inte hans expertutlåtanden i god jord.
År 2020 handlar kritiken om hans kvinnosyn. Och i metoo-eran irriterar sig folk på jargongen i texterna. Men frågan är hur många av (de manliga) köparna genom åren som ens reagerat på utläggningar som är snaskigt gubbiga?
Enligt egen utsago är antalet alltså noll. Tyvärr tycker nog många av läsarna att det är lite ”kul” med de plumpa formuleringarna. Fler böcker lär säljas när media skriver ner hans alster. Skandalböcker säljer.
Titeln med tusentals recensioner har under 19 år sålt i över 1 miljon exemplar. Så whiskypersonligheten Jim Murrays mastodontprojekt att testa all världens whisky pågår oförtrutet. Han gör inget annat än reser jorden runt och provar whisky.
Och skriver i sin bibel. Som alltså whiskycommunityn på nätet älskar att hata och förlöjliga. Vanligen retar man sig på att alla vinnare är ”köpta”. Alltså att Murray fått pengar under bordet av globala whiskybolag för att skriva upp deras whisky.
Men ofta är det udda märken som vinner, för att inte säga oväntade whiskykategorier eller länder som premieras. Det var länge sedan skotsk maltwhisky fick rubriker. Och det är just det den sluge ”försäljaren” Murray kanske inser. Scotch får inga rubriker. Det är det oväntade som tidningarna skriver om vilket i sin tur säljer böcker.
I 2021 års upplaga hyllar Jim Murray hyllar kanadensiskt och indiskt. Årets whisky alla kategorier är Alberta Premium Cask Strength. Whiskyn görs på en mix av mältad och omältad råg och har en alkoholstyrka på potenta 65,1%. Poängen blir 97,5 av 100 möjliga med omdömet ”totally world class.”
Senast Murray utnämnde en Canadian till årets whisky fick polisen i Toronto rycka ut för att medla i en dispyt mellan två köpare som slogs om den sista flaskan istan (uppger förlaget).
När Murray i förra årets bibel valde att sätta tre whiskeys från samma bolag (Sazerac) på pallen fick konspirationsteorin att hela boken är ”köpt” nytt bränsle. Men kanske är det helt enkelt så att han gillar Buffalo Trace-bourbon väldigt mycket?
För även i år nosar Sazerac/Buffalo Trace på toppositionen med Stagg Jr Barrel Proof som beskrivs som ”mind-blowing med toner av kokos, mörk lakrits och massor av rostade toner.”
Bronset går till indiska Mithuna från Paul John. Det är första gången på ett årtionde en asiatisk whisky rankas topp-3 av experten: ”Att få smaka på whiskyns sensationella choklad- och krydd-komplexitet känns som att ha älskat hett med en kvinna… och du varken kan prata eller röra dig i väntan på att känslorna ska lugna ner sig.” Se där, ett litet prov sexuella anspelningar i review-sammanhang.
Och visst får skottarna några tröstpriser. Bästa Speyside-whisky är Glen Grant (som Murray är närmast besatt av) med första releasen av 15-åriga Batch Strength-utgåvan. Priset för bästa enskilda whiskyfat går till Gordon & MacPhail Mr George Centenary Edition Glen Grant 1956.
Världens bästa nykomling är Annandale från skotska lågländerna startat 2014. ”Här är anledningen till att whiskyälskare inte ska hålla fast vid livbojen av ålder, tradition och historia.” Och i USA får Michter’s Celebration Sour Mash Whiskey priset för bästa American Blended Whiskey of the Year.
Det här med att en enda man tar sig rätten att utse den allra bästa whiskyn på jorden är kärnan i den stående kritiken mot Murray. Att överhuvudtaget sätta sig till doms över folks whiskysmak är givetvis omöjligt. Men att bara säga att den här whiskyn är ”årets bästa enligt mig” säljer ju inga böcker.
Poänggivningen har också eskalerat med åren. Ansamlingen av whiskyupplevelser +94 poäng ökar för varje år. Det blir allt svårare för fansen att välj rätt whisky!
Hur kan något så trivialt som en whiskyrecensent väcka så mycket ont blod? Jim Murray verkar i den etablerade brittiska tyckartraditionen. Han är en så kallad ”opinionated writer”. En skribent som kryddar sina allmänna whiskytexter med starka åsikter. I år har sexisten Murray blommat ut.
Vi som läst whiskygurun genom alla år känner till fraserna där han jämför upplevelsen av en whisky med att ha sex med en kvinna. Ett språkbruk som inte alls är PK i metoos tidevarv.
I årets upplaga av Whisky Bible har 1252 nya whiskys provats. Som vanligt har författaren rensat ut en del gamla noteringar så boken innehåller totalt 4500 reviews. 34 av dessa texter handlar delvis om sex med kvinnor. En sorts otidsenlig gubbighet som väckt illvilja i sociala medier.
Brittiska whiskyhandlaren The Whisky Exchange som ena dagen skrev utförligt om den nya bibeln och glatt kommenterade Murrays whiskyval tar nu ner boken från hyllorna. De har tagit intryck av opinionen.
Men metoo-stormen som har sitt epicentrum inom branschen har svårt att nå vanligt folk. The Times skriver om saken men inte på sin förstasida. Destillerierna runt om i UK tar ner boken från hyllan. Avgörande är ifall nätbokhandeln (läs: Amazon) agerar och stoppar boken. Men för det lär det krävas rättsliga åtgärder mot innehållet, alltså att författaren på riktigt begått något straffbart.
Man kan ju undra varför Murray sitter och tänker på sex istället för den whisky han provar. En förklaring kan vara att mannen lever i celibat under sin provningsperiod som varar ett par månader. Alltså en sorts självpåtagen corona-isolering. Han vill till varje pris undvika att bli förkyld på grund av en kyss.
Handlar det om en form av abstinens som kommer fram i texterna? Hur som helst hade det varit trevligare att slippa läsa om en gammal mans våta sexdrömmar…
Visselblåsare för bokens sexistiska passager är Becky Paskin, före detta redaktör för Scotchwhisky.com. Hennes mission är att bekämpa sexism i whiskybranschen där man som kvinna ofta möts av en nedlåtande attityd (med sexuella anspelningar) från (fulla) män som ifrågasätter vad kvinnor har att göra i en mansdominerad bransch. Hon fick tag i ett exemplar av bibeln och började leta efter Murrays välkända formuleringar och blev chockad:
– Jag hade väntat mig ett par sexistiska formuleringar men hittade många rent ut sagt äckliga recensioner. Jag måste säga ifrån. Vi kan inte ursäkta folk som uttrycker sig så här längre. Budskapet att kvinnor inte ska tas på allvar och att det är okej att objektifiera oss hör inte hemma i whiskyindustrin längre.
Om Penderyn Celt som görs av ett gäng kvinnor skriver Jim Murray: ”If this was a woman, I’d make love to it every night. And in the morning. And afternoon, if i could find the time… and energy.” Penderyn Single Cask får omdömet: ”This celebrates maltiness in the same way a sex addict reveals in a threesome.”
Om Canadian Club Chronicles säger han: ”Have I had this much fun with a sexy 41-year-old Canadian before? Well, yes I have. But it was a few years back now and it wasn’t a whisky. Was the fun we had better? Probably not.”
Kvinnliga egenskaper kan också appliceras på en whisky. Fast när Murray beskriver Glenmorangie Artisan Cask är det pådyvlat beteende han inriktar sig på: ”If whisky could ne sexed, this would ne a woman. Every time I encounter Morangie Artisan, it pops up with a new look, a different perfume. And mood. It appears not to be able to make up its mind. But does it know how to pout, seduce and win your heart? Oh yes.”
Att sällskapa kring en utvald whisky som Glenfarclas Family Casks kan gå till ungefär så här: ”The malt for the woman of your life, first enjoy her to seduce and/or be seduced by, and then to share together.”
Egentligen är det inte de här passagerna som är huvudproblemet med att läsa Whisky Bible (de utgör knappt 1% av hela textmassan). Den egocentriska tonen i texterna är tröttsamt enerverande och har tilltagit i takt med att bibelprojektet vuxit. Man blir ganska snart mätt på Jim Murray vars ego kladdar ner kärnan i recensionerna som är relevant.
Jim Murray som går i svaromål på Thespiritsbusiness.com försvarar sig med yttrandefriheten som argument:
– Det här handlar inte om sexism utan om rätten att som kritiker få använda det språk man vill. Det är inte okej att försöka kontrollera andras tankar. Detta är nu en strid mellan yttrandefrihet och humorlös puritanism.
Han har rätt i sak. Han har all rätt att uttrycka sig på det sätt han vill om formuleringarna inte är kränkande eller gränsar mot förtal. Och det handlar ju om whisky och inte personer. Men det kvinnor som Becky Paskin och även män egentligen vill åt är personen Jim Murray som är en pain-in-the-ass.
Både rent personligt i möten med människor men framförallt i sin gärning och kritik av den skotska whiskybranschen. Ingen gillar honom och man har velat bli av med honom sedan tidigt 2000-tal.
För att förstå sig på människan Jim Murray måste man ha träffat honom. Vilket jag har gjort i olika sammanhang runt om i världen. Vi har jobbat ihop ett par gånger och umgåtts en del i samband med det.
Han är inte en lätt människa att ha att göra med. Självupptagen och narcissistisk, kategorisk och ohörsam i diskussioner. Han pratar mer och fortare för varje glas, det är till slut omöjligt att få en syl i vädret.
Faktum är att Jim Murray sedan många år tillbaka är portförbjuden av de stora whiskyhusen hemma i UK som förut anlitade honom som konsult. Orsaken är hans beteende i offentliga sammanhang där han druckit ohejdat och raggat grovt på allt kjoltyg i närheten. Killen är helt enkelt en ’douchebag’. Men vi kommer tillbaka till det.
Vanligt folk retar sig på hans sätt att prova whisky som man menar saknar verklighetsförankring. Men återigen måste man förstå varifrån han kommer. Den rigorösa ritualen är en förutsättning för det jobb han åtagit sig.
Problemet är att Murray kräver total lydnad av sina anhängare. Man kan bara prova whisky som han själv gör enligt en komplicerad metod med 18 steg. Jag själv använder ett liknande schema men på några punkter missar han målet helt och här har vi hamnat på kollisionskurs vid några tillfällen.
I stora drag är mycket rutin i Murray-metoden. Som att befinna sig i en luktfri miljö, att inte ha på sig parfym eller att inte tvätta händerna med parfymerad tvål innan. Och att använda en whiskyprovarcopita.
Exakt samma instruktioner gäller för blenders vars jobb är att utvärdera fatprover och sätta ihop produkter baserat på smakintryck. Det är i den kontexten man ska se Murrays instruktioner. Vi har båda lärt oss greppen av skotska blenders.
Men det blir snart underligt. Som att dricka lite kaffe innan whiskyn provas för att rensa paletten. Det gör blenders också men då handlar det om att nollställa näsan halvvägs genom arbetspasset. En blender dricker nämligen inte, hen nosar på 20%-iga fatprover hela dagarna.
En knäckfråga är att whiskyn absolut inte får vattnas. Den ska alltid provas som den är. Bra utgångsläge men jag vill veta var smakerna tar vägen i en 55%-ig whisky när den droppvis späds med vatten. Det är ju så den oftast dricks av konsumenten och uppgiften är att ge en köprekommendation!
Ytterligare en egenhet är Jims vana att värma glaset med handen som ju motsäger idén att prova whiskyn som den är. Mest märklig är regeln som säger: ”Spotta då och då, om du har hjärta till det.” Det funkar helt enkelt inte att sänka 20-talet whiskys på en förmiddag utan att spotta, hjärnan kopplas ur efter några stycken.
Men det värsta, som ingen whiskyrecensent vill höra, är att hela operationen med att nosa, smaka och uttala en en åsikt är mer eller mindre lönlös. Det är en insikt alla som jobbar professionellt med att bedöma smaker till slut drabbas av.
Att utvärdera whiskyprover som en blender gör (vilket krävs om man ska skriva en bok med 4500 recensioner) har nämligen inget med verkligt whiskydrickande att göra. Det insåg jag själv tidigt.
Den rigorösa ritualen är nödvändig för att själv kunna relatera till tidigare whiskyupplevelser och göra bedömningar och jämförelser baserat på smakminnet.
Men när man senare på kvällen spiller upp samma whisky i ett annat glas i ett nytt socialt sammanhang påverkas också upplevelsen. Smakerna är måhända desamma men skärpan hos provaren är inte där vilket gör att känslan blir en annan.
Att prova och dricka ger helt enkelt olika resultat. Det enda en recension upplyser om är de faktiska aromerna och ifall whiskyn har kvalitet i sig eller bara är simpel. Om just du gillar den går aldrig att läsa sig till.
Mina kvällar med megalomanen Jim Murray har varit rätt konstiga. Även nykter är nämligen karln närmast besatt av det motsatta könet och sin egen oemotståndliga lockelse på fagra kvinnor (för han är rätt kräsen). Efter några glas blir inviterna plumpa och pinsamma.
Som självutnämnd överstepräst i whiskyvärlden flyger gurun omkring i sitt eget universum. Dessa karaktärsbrister (eller förtjänster beroende på hur man ser det) gjorde att han tidigt blev paria hemma i UK. Och när den skotska industrin vände honom ryggen var han tvungen att ändra strategi och inriktning för bibelprojektet.
Ungefär i samma veva slutade han nämligen att premiera Scotch i sin bibel. Flera whiskyhus stängde nämligen dörren för honom, han fick inte längre komma och prova deras whisky. Det var då de mer udda nationerna och whiskystilarna började dyka upp. Och det är just där hans stora förtjänster som ikonisk gränsöverskridare och agitator ligger. När han går all-in på något som irriterar honom.
Som kylfiltreringen av whisky som tunnar ut smaken. Det är tack vare Jim Murray vi idag har så många 46%-iga icke kylfiltrerade sorter (i kombination med att folk gillar mer intensiva smaker). Eller överanvändande av karamellfärg som suddar ut en del av finliret. Blended-märkena såg över sina rutiner och blev mer noggranna när de färgade sina produkter efter Murrays agitation.
Han har högljutt klagat på att sherrywhisky innehåller för mycket sulfur vilket kommer av att man slarvat med faten. Bieffekten är en brändhet liknande mocka som inte hör hemma i kvalitetswhisky. Skärpning efterfrågades och kvaliteten blev också bättre. Hans korståg för japansk whisky decennier bort som följts av mission för annan asiatisk whisky har öppnat dörrar för oss alla.
Längre tillbaka slogs han för återupprättandet av Straight Rye som trängts ut av Straight Bourbon sedan förbudstiden. Den revolutionen har tagit tid och det är först nu som amerikanerna själva har gått ner sig i nördiga Rye-sorter.
Jim Murray är den största provokatören i whiskyvärlden. Och han vet om det. Han är det närmaste den navelskådande branschen kommer en undersökande journalist. Det är som sanningssägare han gjort stora insatser för industrin.
Men man lever inte länge på gamla lagrar. Det var ett tag sedan mr Murray drev relevanta whiskyfrågor. Nu står han där avklädd i sin egen meta-metoo-skandal. För att ha använt sunkigt förlegat språkbruk när han skriver om sin älskade whisky. Det är verkligen trist.
