Reviews Jura har pånyttfötts. Blender Richard Paterson har gjort om whiskyn i grunden. Borta är de rökiga varianterna, istället har rökfaten integrerats i hela linjen. Resultatet är en ömalt med rök-dressing som inte märks så mycket men gör all skillnad. Jura kallar själva omgörningen den ”största i historien.” I april försvann Origin 10 år, Superstition, Diurach’s Own 16 år samt Prophecy.
Nya Jura kombinerar en viskning av rök från de amerikanska ekfaten med en förhöjd verklighet från en finishperiod i sherryfat, menar Paterson. En mix av Highland- och Island-stil.
Instegsmalten Journey får vi inte i Sverige. En NAS:are (£33) tagen ur amerikanska barrels. Nya 10-åringen är däremot här och har fått ett remarkabelt lyft. Tidvis har den varit närapå odrickbar med en besvärande metallklang som tillskrevs den usla eken. Mycken Jura på 1990-talet ner på begagnad ek vilket gjorde att regimen inledde en tidsödande räddningsaktion där över 10 000 fat tappades om till bättre ek.
10-åringen har en vanlig whisky-nos, plain men med karaktär. Medelstor doft av vaniljpudding och vetebulle med gräddiga fenoler i bakgrunden – bra ihopsnickrat. Munnen också bra men lite jobbig. Börjar maltneutral men tar på oljig svärta och ökad bladbeska, obekväm stil. Räddas av rökskälvande sötbeskt avslut med ljusare malttoner, stannar i avmattad rökbeska. Verkligen ingen nybörjarmalt, en 10-åring med ryggrad.
Whyte & Mackay hänger på den nymornade trenden att åldersbestämma sin maltwhisky. Kritiken mot No Age Statement har varit högljudd bland whiskyfans. Flera av de stora bolagen backar och lyssnar, att gå med ålder på etiketten har åter blivit ett viktigt försäljningsargument.
12-åringen är en spännande nyhet som får sägas ersätta 16-åringen. Att man väljer att lägga sig strax över obligatoriska 10-åringen måste betyda något? Jovisst, det här är väldigt bra. En Jura i sitt esse där Paterson använt sitt patenterade knep från Dalmore, att lägga whiskyn i antika sherryfat.
Alltså välanvända sherryfat där ekkraften gått ur men träet är impregnerat av starkvin. Effekten blir mildare när man gör en finish, whiskyn får inte en rejäl ekboost av färskt trä utan mjukas bara upp av sherry-vinet.
Här får vi en stor fyllig starkvinsrik odör av chokladkaka och apelsinfudge. Röken anas ovan glaset med fragant air och på djupet med våt päls, en skön råhet. Mitt i savande citrusfrukt likt apelsinfromage – väldigt gott. Snäll och god mun, det smakar tobak i förstone, sedan honungsdragéer och frukt. Mot slutet stiger den fragranta röken och skapar karaktär, nyanser av BBQ-rök med svampkräm. Och finalen strålar av cigarr/aska och ren honungssötma.
18-åringen borde ha varit bättre men ekmaterialet känns gammalt. Whiskyn har frukten men kämpar med stockig beska. Nya rökidentiteten hjälper men räcker inte till. Maltsöt arom med järnspån och bakade äpplen i mitten. Godissöt pigg mun där äpplen och sharon blandas med läder och torrare fenoler. I eftersmaken stiger sakta motorolja och knäcke. Vatten drar igång kryddorna och smaken lever upp men beskan stör ut livligheten ändå.
Seven Wood lånar inspiration från Dalmore King Alexander III som mixar en massa olika vinfat. För Jura nöjer sig Paterson med att grundlagra på bourbonek och sedan flytta whiskyn till sex franska ekfat för slutlagring en kortare period – Limousin, Tronçais, Allier, Vosges, Jupilles och Les Bertranges.
Bäddat för intressekonflikter med så många viljor. Men ekfaten tar ut varandra och det hela blir väldigt lättjobbat. Neutral doft som fräschas upp med vattendroppe, krämigt ungöpplig. God fruktmun, lite vagt fudge-aktig. Mot slutet eterisk eksötma som gör eftersmaken mer intressant. Trevlig NAS-bagatell.