Whiskyälskare fascineras av utdöda whiskymakare. Visst är det sorgligt att en bra whisky ”upptäcks” efter sin död? Henrik Aflodal stannar gärna till vid övergivna whiskyfabriker under sina resor runt jorden. Ett sorts sorgearbete för att minnas det som en gång gjordes överflödigt trots att whiskyn i sig var värd ett fortsatt liv. Japans senaste förlust är det rökiga vidundret Karuizawa som hukar under vulkanen Asama. De sista dropparna sinar, om några år är whiskyn ett minne blott.
MIN FASCINATION inför utdöda whiskymakare är stark. Säg den whiskyälskare som står oberörd inför ett insomnat destilleri. Känslan att korka ur en butelj vars droppar tillhör ett förflutet som aldrig kommer åter är minst lika stark. För mig är besöken hos övergivna fabriker där grästuvor spränger fram ur asfalten och fasaden krackelerar viktiga. Det är sorgesamt att se förfallet samtidigt som stillheten är meditativ.
Tankarna flyter iväg, fantasin får näring. En melankolisk känsla av djup förlust infinner sig när whiskyn som en gång kokats är fenomenal. Man vet att dagarna är räknade, den fantastiska whiskyn är på upphällningen, och kvar står destilleriet som ett jättelikt gravmonument. I Skottland besöker jag alltid Coleburn på Speyside och Brora norröver samt Port Ellen på Islay.
Dröjer kvar en stund i ensamhet och vilar i tystnaden, visar min respekt inför det som en gång var en plats full av liv och aktivitet där magisk whisky skapades för framtida generationer. Förr stannade jag till utanför Rosebank, St Magdalene och Littlemill i Lowlands – idag har platserna snyggats upp och gjorts om till moderna bostadsområden, whiskydimmorna är borta för alltid.
I Kentucky finns ännu mer, som stora slagskepp står Louisvilles rostiga lagerhus övergivna, mest saknad är Stitzel-Weller med sitt flaggskepp Old Fitzgerald. Eller pärlbandet av whiskeymakare längs slingrande ’backroads’ söder om Frankfort där Old Crow och Old Taylor en gång pumpade fram fin bourbon.
Att resa i whiskyland är ju att resa i tiden. Fabrikerna är ofta gamla, långa traditioner frambärs av hängivna människor. Historien är alltid närvarande i whiskysammanhang. Och som whiskyskribent och -författare är dessa tidseoner själva ramen för berättelsen. Det skär i hjärtat att komma till ett insomnat ställe där allt står och väger men där prognosen är dålig. Att möta molokna ansikten där hoppet är skört och uppgivenhet börjar ta över. Den här drabbande känslan kom över mig i Japan. Som siste journalist lyckades jag utverka audiens hos Karuizawa.
