Reviews Gotländska Isle of Lime har mestadels dedikerat sin utgivning till de tusentals delägarna i startuppbolaget. Men nu börjar man bli mer publika, i takt med att produktionen satt sig och fatlagret börjar växa till.
Glädjande nog finns de två senaste utgåvorna numera på Systembolaget. Gotland heter nytillskottet som ju slår på stort med öns namn efter att whiskyn hittills döpts efter platser. Tanken är också att detta ska bli standardprodukten framöver.
Det ska sägas direkt. Denna offentliga utgåva tar några steg tillbaka jämfört med de tidigare släppen. Whiskyn har en konstig fisk-approach som förvisso rättas till med lite vatten. Men whiskyn är ändå som helhet odistinkt och velig.
Vid 46% luktar det alltså rökt fisk. En sorts fet fisk-odör som bryts mot kärnhusbeska, väldigt ung i stilen. I munnen oljig smak av laxskinn samt smörat rostat bröd, mot slutet sockerlag och rökt fisk. Ungkola-finishen har lite torvrök och sötlakrits i sig, som räddar whiskyn.
Vattnad tunnas aromen ut men exponerar torvröken med savaräng och blommor under. Vilket normaliserar whiskynosen. Småkakig smak som är lagom tät med sockerkaka och tobaksrök och lite torvrök. Rätt elegant faktiskt. Eftersmaken är rundare och mer beskedlig, men röken tappas bort.
Gotlandsgänget har verkligen satt knorr på sitt rökdestillat som går utanför alla ramar. Det är ett problem om man vill sälja så många buteljer som möjligt eftersom folk har svårt att relatera till de annorlunda smakerna.
Å andra sidan kan rökwhiskyn bli till en styrka om den används på rätt sätt, för att snofsa upp den vanliga whiskyn. För Gotland kan verkligen koka sprit. De tidiga småsläppen visar vilken ovanlig höjd spriten håller för att vara ett oprövat Nya världen-destilleri.
Här sätts fingret på det som annars är smådestilleriers stora bekymmer. Mängden nedlagd vätska påverkar den långsiktiga kvaliteten i utgivningen. Har man stora lager av mognande whisky går det bra att välja och vraka inför varje buteljering, annars får man ta ut vad som bjuds.
Vilket inte behöver betyda att whiskysläppen blir sämre, men att utförandet svajar. För varje flaska som ges ut ändras karaktären. Och för en massprodukt som whisky kan det vara ett problem om stilen avviker för mycket från det förväntade.
Tanken med ”Gotland” är att tappningen ska växa och utvecklas med tiden. Alltså att whiskyn däri ska bli äldre. Visst kan man batch-märka varje släpp och pedagogiskt försöka förklara att det är de allt äldre faten som gör att smaken hela tiden ändras.
Kanske vore det bättre att fortsätta utforska ön med spännande småplatser tills dess att receptet för ”Gotland” satt sig? Hur som helst, det är svårt att skala upp för snabbt för ett litet destilleri.
High Coast sitter i det sammanhanget i en rymligare båt. Här är volymerna mångfalt större men jämfört med ett skotskt destilleri ändå blygsamma.
Men så länge man inte breder ut sitt begränsade fatlager alltför yvigt funkar det. Hemmamarknaden får genomgående hög kvalitet från norrlänningarna.
Ulvöhamn är en välbalanserad och härligt kommersiell sak. Röken stöttar förtjänstfullt den rena sötman som är destillatets kännetecken.
Inbjudande fräsch maltighet i näsan med hötoner och äpplig fruktsyrup. En behagligt ren och skir fruktnos.
Rik fyllig mun med blommiga honugnstoner som tar på fruktsyrup a la apelsinsaft plus mild tobaksrök. Oj vad gott! Långsam jämn eftersmak av torkad frukt och fruktkaka med lite syrliga rökslingor. Angenämt.
Vatten i glaset gör aromen mindre och lättar upp smakerna i munnen. I eftersmaken framkallas rökelsetoner vilket gör avslutningen mer spännande men här tappas ändå dimensioner. Whiskyn är avgjort bättre vid 51%.
Sammanfattningsvis helt enkelt en lyxig, typiskt svensk singelmalt att varva ner med efter en hektisk arbetsdag. Rökig och lagom, vilket betyder good!
