Laphroaigs historia kantas av interna stridigheter där kvinnorna i Johnston-släkten ifrågasätter männens födslorätt. Män som dessutom är dåliga på att reproducera sig. Arvslinjen dör hela tiden ut vilket utlöser nya tvister. Den siste i Laphroaig-klanen var Ian Hunter. Det var han som tog den kantiga rökwhiskyn ut i världen. Här är den trassliga berättelsen om en whisky som omger sig med färgstarka människor.
“BREIDVIK” KALLADE VIKINGARNA den lilla viken på Islays södra kust. Öborna gav den namnet Laphroaig, eller på gäliska Lag-a’mhor-Aig, som betyder ”den breda buktens sänka”. Så tror man i alla fall.
Platsen Laphroaig namnges inte i rullorna förrän familjen Johnston slår sig ner där vid sekelskiftet 1800. Det är här storyn om världens kanske mest omtalade rökwhisky börjar. Som alltid i whiskysammanhang på en specifik plats och med folk som har ambitioner.
Vilka var Johnstons? Laphroaigs ursprung börjar med en riktig hoax. Oavsiktlig sådan. När tidningen The Scottish Canadian dök upp på ön 1912 och träffade arvtagaren John Johnston drog han den vanliga släkthistorien, baserad på muntlig tradition. Som visar sig vara felaktig, menar nutida historiker.
Enligt familjen Johnstons stolta hävdateckning började allt med att trenne bröder McCabe kom till ön som flyktingar efter Jakobiter-upproret 1745-46 då engelsmännen drev den skotske tronpretendenten ’Bonnie Prince Charlie’ i exil.
Det första felet med den versionen är att McCabe var av irländsk härkomst (inte alls fördelaktigt om man är skotsk whiskymakare). Det andra misstaget är tidslinjens tajming, den är för snäv.
Sanningen är de första Johnstons på Islay hette MacIain och var av MacDonald-släkt. Redan på 1600-talet drevs de bort från sin hembygd i Ardnamurchan som ligger norröver nära Isle of Mull (med Tobermory).
Spåren efter Johnston i arrende-rullor, födelsenoteringar och gravstenar visar att namnet var väletablerat på ön innan ens 1700-talet hade kommit igång. Vid flykten till Islay antogs det engelska namnet Johnston.
Vilka var MacDonalds? Vikinga-ättade Somerled (Sumarliði) som utropade sig till förste ’lord of the Isles’ 1158 använde Lagavulin-bukten som krigshamn. Ruinerna av fästningen Dunyvaig finns kvar än idag. Sönerna Donald och Dugald grundlade örikets klaner med prefixet Mac.
Nutida DNA-analyser bekräftar släktskapet mellan Johnston och MacDonald vilket visar att historien är sann. Anledningen till att McCabe-spåret spridits är att moderna whiskyförfattare och skribenter upprepat myten som ett faktum efter att ha hittat den kanadensiska artikeln i Laphroaigs eget arkiv!
Johnston-familjen har arrenderat mark av Campbells Tighcarmogan och Torradale nära Loch Laphroaig så långt tillbaka som 1776. Förmodligen brändes sprit i lönndom redan då. Alexander Johnston stod på det ursprungliga kontraktet och lämnade över till sönerna Donald (född 1796) och Alexander (1803) som kommer att ta ut licens för whiskydestilleriet.
På flaskorna står året 1815 men det är först 1825 Donald Johnston officiellt skrivs in som licensinnehavare i excise-böckerna. Han är inte med i destilleri-uppräkningen 1790-1825. Faktum är att bröderna inte ens har ett arrende.
I den ”svarta boken” från 1828 där alla Islays arrendatorer listas omnämns Duncan McDougall som huvudman för marken. Förklaringen är att bröderna Johnston hyr i andra hand! Och därför inte syns i de officiella handlingarna.
Intressant är att arrendeavtalet i maj 1825 inte är en förlängning utan ett nyupprättat avtal vilket betyder att man dessförinnan kokade sprit utan licens. 1825 är året som borde stå på etiketten.
Det är Donald som är den drivande och engagerade av bröderna och 1836 köper han ut sin bror för £350. Alexander emigrerar till Australien där han avlider 1881.
10 år senare 1835 följer granngården Ardenstiel efter. James och Andrew Gairdner beviljas licens trots protester från Donald Johnston som befarar att vattnet kan sina. Ardenstiel några hundra meter bort använder samma vattenkälla.
Nykomlingen kallar sig omväxlande för Islay eller Kildalton Distillery. Huvudnäringen är annars grisuppfödning, hundratals grisar bökar runt i terrängen och sommartid när whiskymakandet ligger ner röks skinka över torvbrasa i maltugnarna istället för korn.
Bråken om vatten och mark fortsätter ända in på 1860-talet då markägaren John Ramsey beslutar sig för att slå samman verksamheterna, mindre lyckade Ardenstiel uppgår i Laphroaig.
År 1847 råkar Donald Johnston falla ner i ett burnt ale-kar (avkok av ’spent lees’ från destilleringen). Två dagar senare avlider han av brännskadorna. Efter två äktenskap hade Donald två söner och fem döttrar.
Äldste sonen Dugald ärver, bara 11 år gammal. Släktingen John Johnston från Tallant blir hans förmyndare som utser Walter Graham från intilliggande Lagavulin till destillerichef.
1857 tar Dugald över själv och skriver på arrendeavtalet efter en del palaver med sina systrar som utan framgång gjort anspråk på arvet. Dugald skaffar ingen familj så när han går bort 1877 får släkten ingripa igen.
Tre goda män utses och kusinen Alexander (som gift sig med Dugalds syster Isabella) sköter driften under ett årtionde. Slutligen skrivs arrendet över på Alexander och Isabella ihop med systern Mary och hennes dotter Isabella. Kvinnorna fick slutligen sin arvsrätt!
När Alexander Johnston nyss fyllda 75 år dör 1907, bara året efter sin hustru Isabellas bortgång, utbryter kalabalik igen. Äktenskapet är barnlöst. Och problemet är att han har efterlämnat fyra motstridiga testamenten. Rättegångar pågår i flera år för att reda ut vem som lagenligt ska ärva rörelsen.
Till slut bestämmer sig rättsväsendet för att kusinen John Johnston Hunter Johnston, systrarna Catherine och Isabella samt hennes man William Stevenson Hunter får ta över. Året är 1911 och arrendet skrivs på 20 år.
Laphroaig är minsann kvinnornas destilleri. Men ägarna är gamla (65-70 år) så driften anförtros Isabellas och Williams son Ian Hunter som kallas tillbaka till Islay från Leith år 1908.
26-årige Ian hamnar omedelbart i dispyt och bråk. Stridigheterna har lagt sig inom familjen. Nu är det granndestilleriet Lagavulins Peter Mackie som drar lans.
Familjen Mackie har skött grannens affärer i över ett halvsekel. Alltsedan Dugald Johnston 1847 skållades i burnt ale-karet och avled. Ian Hunter bröt direkt med Lagavulin vilket innebar många års rättsprocesser!
Peter Macke var blender-tycoon med White Horse som varumärke och presiderade över stora Craigellachie Distillery på Speyside samtidigt som han satt i parlamentet i London. En megalomanisk figur som besvarar avslaget ursinnigt och uthålligt. Först och främst stryps vattentillförseln vilket avhjälps efter en domstolsorder.
1908 köps Laphroaigs bryggare över till Lagavulin. Mackie startar Malt Mill Distillery med exakta replikor av Laphroaigs pannor för att göra en identisk whisky, vilket inte funkar trots att processerna är desamma. Först på 1960-talet uppgår Malt Mills utrustning i Lagavulin reguljära verksamhet.
Mackie försöker ta över markarrendet och till och med köpa loss marken. Vendettan dör ut vid Peter Mackies frånfälle 1924. Då har Ian Hunter fått ärva destilleriet. 1921 skriver ägartrusten över papprena på honom. Ian Hunter ”firar” detta med att låta buteljera den första 10-åringen!
Ian Hunter fördubblar 1923 kapaciteten från två till fyra pannor och rustar fabriken. Han lyckas köpa marken från Campbells också. Hunter skapar efterfrågan internationellt för sin omåttligt rökiga whisky med smak av tjära.
Han tar Laphroaig till USA och dess ”medicinala” smaker kvalificerar den som ’medicinal whisky’ att skrivas ut på recept av läkare under ’prohibition’ på 1920-talet.
Faktum är att president Franklin D. Roosevelt varje eftermiddag serverar cocktails i ovala rummet under hela torrperioden! Sannolikt inte med Laphroaig i utan hellre bourbon från firmor som Brown-Forman och Stitzel.
Prohibition ändar i december 1933. På Islay anställs i samma veva unga Elizabeth Williamson som sekreterare. ”Bessie” som hon kallas är faktiskt utbildad kemist och jobbar i Glasgow som lärare. Äventyrligt ansöker hon till tjänsten som Hunters privatsekreterare.
Under en säljresa till USA 1938 drabbas Ian Hunter av stroke och Bessie skickas efter. Hennes första säljerfarenhet, direkt i hetluften. Under andra världskriget stoppas produktionen och lokalerna ockuperas av flygvapnet och ett kompani ingenjörssoldater.
Ian Hunter återhämtar sig aldrig helt efter infarkten och Bessie axlar alltmer av ansvaret. Efter kriget 1947 befordras hon formellt till operativ chef för hela destilleriet. 1951 ombildas företaget till aktiebolag. På Ian Hunters dödsbädd 1954 överlåts allt till sekreteraren, ägaren är ju ogift och barnlös.
Och Bessie var den enda person han kunde anförtro ansvaret för familjearvet. Inte minst det exakta receptet för whiskyn. Som ju Mackie försökte reproducera med sin Malt Mill-operation. Men det är något visst med platsen och husen som härbärgerar ett destilleri, ett whiskyrecept verkar ”sitta i väggarna”.
Hunter försökte på 1920-talet stoppa utgivningen av forne tunnbindaren James Whittakers memoarer eftersom whiskymakandet beskrevs i detalj. Affärshemligheter sitter djupt hos företagare, särskilt i whiskybranschen.
Bessie Williamson blir legendarisk och styr med fast hand fram till sin pensionering 1972. Fem år innan säljer hon ut till amerikanska Schenley som har blenden Long John. Nye chefen John McDougall sätter högsta fart. Ytterligare två pannor sätts in redan 1968 men det stora förändringsarbetet påbörjas våren 1970.
På en raspig telefonlina från de skotska lågländerna minns John McDougall den omvälvande tiden:
– Utfallet av sprit var på tok för lågt. Hårdrökt malt ger klen jäsning, fenolerna obstruerar. Laphroaigs rökinnehåll låg kring 35 ppm och är där för smakens skull, men whiskyn blir mångfalt dyrare att tillverka eftersom utfallet påverkas negativt jämfört med Speyside-whisky.
Under 1970-talet lyfts nivåerna från 1,6 till 2 miljoner liter årligen. Allt moderniseras och effektiviseras. Torktiden för malten i ugnen kortas från 48 till 30 timmar. Stålkar ställs in i bryggsalen istället för fler av de traditionella träkaren (alla andra destillerier på ön hade träjäskar då). Koleldningen under pannorna byts mot induktionsvärme med invändiga ångspiraler.
De bägge washpannorna får 1972 sällskap av en tredje. Två nya spritpannor på 4700 liter krävs för att få ihop ekvationen, inalles fem. Men amerikanerna sätter sig på tvären och ger order om att istället sätta in en enda panna, men av dubbla storleken 9400 liter.
Skottarna får panik. John McDougall försöker på alla sätt förklara att karaktären på spriten kommer att förändras till något annat. Jänkarna bryr sig inte, ”whisky ska ju ända bara användas till blended Scotch,” menar de.
– Inga argument hjälpte, klagar John McDougall, och än idag märks bitterheten över hur det blev då på 1970-talet. Amerikanerna räknade bara slantar. Laphroaigs tunga, torvrökiga, oljiga, jodliknande stil stukades. Råwhiskyn ändrades, en lättare och mer kommersiell form av Laphroaig blev resultatet.
Märkligt nog bevarades det egna kostsamma golvmälteriet, trots ägarnas iver att spara pengar, antagligen för att man inte hade något val. Port Ellens stora kommersiella trummälteri som förvisso byggdes redan 1973 öppnades för allmän kommers först 1987 varpå angränsande destillerier som Laphroaig kunde börja handla sin rökmalt där.
Bessie gifter sig på ålderns höst med kanadensiske underhållaren Wishart Campbell vars familj emigrerade från Mull och Oa. Hon dog 71 år gammal 1982.
Då hade nya chefer kommit och gått. Efter McDougall klev Denis Nicol på, sedan Murdo Reed och Colin Ross. När destilleriet slutligen hamnade i Allied Distillers ägo 1989 anställdes maskiningenjören Iain Henderson, den mest legendariska av Laphroaigs nutida managers.
När Henderson på 00-talet fick ”sparken” sägs det ha varit för att han överglänste varumärket. Henderson kom helt enkelt att bli ”Mr Laphroaig” för så många människor att det blev ohållbart för hans chefer.
Inte minst för Ballantine’s-blenders Robert Hicks som var mannen som på riktigt satte ihop produkterna. Iain Henderson var ju ”bara” platschefen som kokade den vita spriten.
Mr Hicks var en blender av den gamla skolan. Väldigt sträng och rigid med de allra högsta kvalitetskraven. I början av 00-talet fick jag chansen att sitta ner och prata Laphroaig i detalj med den ”riktige” chefen.
Jag gick ut hårt och klagade över att Laphroaigs 10-åring var tuffare och rökigare förr, alltså på 1990-talet. Vi hade hunnit avhandla omgörningen med den stora pannan på 1970-talet, så det kunde inte bero på att spritkvaliteten förflyttats från mer Lagavulin-lik rökoljig till dagens lättare kok.
Jag minns hur Robert Hicks tände till och bedyrade att receptet absolut inte ändrats och att whiskyn minsann var sin stil trogen. Men när jag framhärdade i att något måste ha hänt de senaste fem åren, eftersom whiskyn i mina provningsnoteringar ”tappat” i rökighet och intensitet nämner Hicks att den renodlade fatpolicyn som Laphroaig (än idag) följer slog igenom fullt ut först efter millenniumskiftet:
– Alltid fräsch bourbon-ek gör whiskyn tystare, inga ruffa kanter längre, alla hogshead-tunnor togs ur fatmatrisen en bit in på 1990-talet efter att jag tagit över.
Det som hände var alltså att alla återanvända refill-fat (som fortfarande läggs ner för blended-ändamål) plockades bort ur singelmaltmatrisen. Bara 1st fill bourbon barrels på 200 liter plockades ut till maltwhiskyutgåvan. Dessutom alltid lagrade på ön och inte på fastlandet. Mikroklimatet är speciellt på Islay och åstadkommer en särskild kvalitet.
Nu är Hicks borta ur leken. Hans efterträdare Sandy Hyslop är kvar som chef för både Ballantine’s och Chivas men är inte längre ansvarig för Laphroaig. 2005 sålde Pernod Ricard vidare destilleriet till Jim Beam.
Henderson efterträddes i sin tur av Robin Shields som var en anonym och relativt kortvarig väktare. Näste man var John Campbell som jobbade i Breidvik i flera år.
Laphroaig är en institution man tjänar, förklarade John Campbell för mig när jag talade med honom förra året. Den svartvita etiketten är en klassiker. Tidernas mest kända rökwhisky.
– Vi gör whiskyn på samma sätt idag som förr. Det enda som ändras är människorna som gör den. Vi bidrar med vårt handlag och vår kärlek. Men den starka viljan att varje dag göra den bästa Laphroaig vi kan är densamma.
Med start vintern 2022 är det Barry MacAffer som basar för det legendariska destilleriet. Han har varit där i 10 år och gått sida vid sida med Campbell de senaste fem åren.
Barry är från ön vilket betyder att han med ”arvsrätt” kan föra det det stolta arvet vidare med lagom eftertrycklighet och tillräcklig lyskraft. Lycka till!