Reviews Innan Lagavulin 16 år skapades såldes en 12-åring på 40% under licenshavaren White Horse Distillers flagga. Men när sextetten Classic Malts fullbordades i början av 1990-talet med kungsmalten Lagavulin, försvann det yngre originalet. För att göra comeback 2002 när Special Releases tog över utgivningen av extraordinär maltwhisky från Rare Malts-serien som sjöng på sista versen.
12-årig lagga är egentligen för söt. Koncentrationen av rökiga, söta estrar blir också större av att whiskyn kommer vid fatstyrka. 16-åringen upplevs som sober och distingerad med sina 43% och fyra år till i fat. I tillägg är ju ung Lagavulin (under 10 år) lite bökig och faktiskt rätt enahanda som sprit. Ungefär som Port Ellen var som 14/15-åring.
Det här är Lagavulins cask-utgåva som vi alltid velat ha den. Lika söt och oförsonligt rökig men nyeken gör whiskyn kultiverat storrökig. Blender Craig Wilson har nämligen trixat lite med eken i år. Sedvanliga refillfat som är laggans paradgren backas upp med jungfru-fat av amerikansk ek.
Fragrant livlig och lätt torvrökig arom med jod-pustar här och där. Under smörkola, tjära och sockerlag. Som det brukar vara, rätt lågmäld på grund av sötman. Man hoppas ju på massor av rök, med tanke på åldern. Den här aromen känns trovärdig, med mer av 16-åringens intelligens i sig.
I munnen brasved direkt, sedan söt jod. Halvvägs vattenpip-liknande fruktrök, sent söt tjära. Långa eftersvall av sötlodande torvrök. Salmiak och jod knuffar fram tjära. En tung sötmättad rök som kan tillskrivas nyeksfaten som i motsats till vad man kan tro gör en whisky rökigare.
Nyhämtade bourbonfat från staterna, som benämnt 1st fill barrels, läcker ut karamell- och vanilj-aromer som dämpar rökuttrycket. Men sådana pjäser saknas ju här. Nyeken motverkar den inneboende sötman hos spriten vilket är hemligheten med årets tappning. Det är inte för sött tack vare ett torrare rökorerande i bakgrunden.
Whiskyn håller 57,2% och ska intas precis där. Vattning gör ingen glad, allra minst whiskyn själv. Verkligen sötdopad tungrök-bökig doft med kanderad frukt, söt jod och mandellikör. Söt torvrök i munnen med jod på djupet plus sockerlag och bensin/verkstadsgolv. Mot slutet mildare fruktkola.
Lång lagårdsliknande efterklang där fruktkolan bär. Mastig på alla sätt och dessutom enklare. Maken till galen Lagavulin har väl aldrig skådats vid fatstyrka. Så pass bra att man undrar hur 16-åringen smakar innan den vattnas ner till 43%…
Talisker är en annan långkörare i Special Releases. Ett av de destillerier blender-kollegiet gullat mest med genom åren, i slutet av 00-talet med två varianter årligen, fast utgiven i gammal skepnad. Men anno 2022 ska ju whiskyn vara i normal ålder och då får vi en 11-åring.
Ett år äldre än den vanliga klassikern och framförallt starkare med 55%. Talisker 10 år har i alla år stuckit ut som en ovanligt stark utgåva från ett stort whiskyhus. Styrkan på 45,8% är där för att supporta pepprigheten som gjort destillatet så känt och omtyckt. Här finns såklart frukt och torvrök men också kryddighet som tar överhanden och är det man minns.
Fast pepprigheten kommer och går beroende på tappningarnas dagsform. I årets Special Release finns den med i blygt format i avslutet. Men det häftiga är hur denna Talisker bolmar på med torvrök i munnen men ändå vänder den fruktiga sidan till, särskilt vattnad.
Nyhälld luktar det torvrök med piptobak samt mandelsyrup/björnlim. Bakom stalliga gödseltoner – riktigt elegant! Saftig smak av torvrök som bolmar på likt en gräsbrand. Efterhand sur ved och kanderade nötter. Sötrökig sorti med bränd mandel och en subversiv underdånig vitpepprig nerv som slår sig till ro i sur-tjära.
Whiskyn blir godare vattnad. Doften är sötare. En sorts rökelsesötma gränsande till vattenpipa. I kanten kryddnejlika och fragrant björnlim. Saftig rik torvrök i munnen som utvecklas till rökrock a la rökelse.
Lång sötaktig refräng med torkad frukt. Tamarindskal och sockrad apelsin. Härligt gung med de här tropiska apelsinsockriga tonerna. En rökwhisky som kan tilltala inbitna rökskeptiker tillochmed.
