Den engelska folksjälen andas gin. Likt svenskarna och brännvinet skäms engelsmännen över sitt gin. Utsocknes Scotch är finare. Trots gamla anor blev gin rumsrent först i slutet av 1800-talet. Räddningen var den amerikanska cocktail-kulturen, framförallt ”drajan” – världens mest berömda drink.
Gin är engelsmännens nationalsprit, invandrad från Holland på 1580-talet. Genever kallades ginnaver i London som med tiden blev gin. Från början dåligt destillerad sprit kryddad för att dölja finklet, precis som här hemma. Dominerande smakgivare är enbär, följt av koriander. Antagligen var det hugenott-flyktingar i trakterna av Flanders som gjorde det första enbärskryddade brännvinet på 1560-talet. Läkaren Sylvius i Leyden rensade upp destillatet för att använda som livselixir, eau de vie de genièvre. Holländaren Lucas Bols kommersialiserade drycken kring 1574, och hemvändande soldater tog den till England.
Hundra år senare drar engelsmännens gin-era igång. 1690 släpps nämligen destilleringen fri, när skatt på öl införs några år senare blir det billigare att dricka gin. Först 1729 införs gin-skatt, få betalar och resten av seklet kämpar myndigheterna mot illegal lönnbränning. ”Gin-tempel” håller befolkningen duktigt fulla (precis som brännvinet berusade oss nordbor). På 1790-talet börjar myndigheterna få kontroll, priserna stiger utom räckhåll för gemene man och fylleriet domnar av något. Ginet inleder resan mot de högre klasserna, fortfarande sups det på ”gin-palatsen”, men borgerskap och aristokrati blir mer intresserade.
Drycken förändras också, sötningen skippas och ”unsweetened gin” sprids. Charles Waught Tanqueray var en av förespråkarna för ”London Dry Gin”, den sötare föregångaren Old Tom fasas ut en generation bort. På societetsklubbarna blandas enkla drinkar efter amerikansk förebild, gin och vermouth möts för första gången på europeisk mark. Vinlusens härjningar i Frankrike framkallar brist på Cognac och engelsmännen byter till Scotch och återvänder till gin. På 1890-talet är gin en ålderstigen spritsort, samtidigt rumsren och sofistikerad. 1898 går Gordon och Tanqueray samman, ett schackdrag som skapar världens mäktigaste gin-firma, idag är bägge flaggskeppsmärken i bjässen Diageo.
Vem uppfann Dry Martini?
Världens mest berömda drink är Dry Martini – gin med en skvätt vermouth i. Drinken namngavs 1912 och har ingenting att göra med den italienska firman Martini & Rossi som inte ens saluförde en vermouth på den tiden. Bartendern Martini di Arma di Taggia på Knickerbocker Hotel i New York blandade lika delar London Dry gin och fransk vermouth (Noilly Prat) med några droppar orange bitter. Eftersom drinken var extremt torr till skillnad från merparten söta recept, kallades den Dry Martini, efter upphovsmannen. Drinkens kändisskap kommer av att stället frekventerades av just kändisar. Framförallt återvände olje-magnaten John D Rockefeller till Knockerbocker och herr Martinis torra gin-cocktail, varje besök avslutades med riklig dricks.
Somliga kunder plumsade ner oliver, Martini själv droppade en citronskalspiral i glaset. Nu kröner Hendrick’s drinken med en gurkskiva, men de är å andra sidan skottar, andra regler må gälla norröver.
LÄS MER om GIN: Skotsk gin på gurka!?
Aflodals ginguide
- Gordon’s: Medelstor smak, fragrant blommig
- Beefeater: Enkel smak, inslag av citrus
- Bombay Sapphire: Stor smak, kokta grönsaker, böckling
- Hendrick’s: Komplex rik smak, rosor, inslag av gurka
- Plymouth: Frisk citrussmak, sötare än London Dry-stilen
Blindtestat av Henrik Aflodal i Hendrick’s ginlabb på Girvan Distillery.
