Reviews Den mest ikoniska maltwhiskyn genom alla tider är Glenlivet. Från dalgången Glenlivet som under 1800-talet var känd för Skottlands bästa whisky.
Illegal whisky förstås, vilket inte hindrade att kung George IV glatt avnjöt de rara dropparna när han besökte landsändan i norr.
Efter Excise Act-reformen tog George Smith 1824 ut licens för sin panna, som ende aktör i dalen med tvåhundra hushåll. Bespottad på hemmaplan, gjorde whiskyn succé söderöver, tack vare ryktet.
Kändisskapet underströks av att andra utsocknes whiskymakare runtom på Speyside använde ”Glenlivet” som handelsnamn vilket fick John Gordon Smith att dra falskspelarna inför rätta.
Det hela slutade med en uppgörelse utanför domstolen där destillerierna tilläts använda namnet som suffix, i stil med Aberlour-Glenlivet, Macallan-Glenlivet och så vidare. Själva började Drummin-destilleriet kalla sig The Glenlivet, the one and only.
Mytbildningen levde vidare in i modern tid. Under hela 1900-talet intog man en särställning, vilken befästes av framgångarna i USA där whiskyn var ohotad listetta och synonym med den lyxigare maltwhiskystilen, kontra blended Scotch.
Det var 12-åringen man drack, whiskyn som fortfarande är huvudnummer hos destilleriet som årligen kokar fram över 20 miljoner liter maltsprit, varav merparten är tänkt att säljas som singelmalt när åldern är inne.
Originalet har stor karaktär, börjar fruktgott och klär sig i stor ekkostym. Whiskyn har ljusfruktig citrus-stajl, lätt torr och kryddig. Lite ceder och tobak i finishen. Distinkt på ett snällt vis. Elegant. En hel västvärld har växt upp med ikonen.
När klassikern nu doppas i franska sötvinfat hejdas ekkravallerna en smula och tillåter frukttemat att utvecklas.
Provence Edition har en mild honungsmaltig bouquet med inslag av mandelmassa. I mitten ljust äpplig och samtidigt mozzarella-fet, på djupet en släng kardemumma. Ljuvligt positiv, rent av världsförbättrande.
Smaken är blommig av förgätmigej, gott sötmaltig med ökande fruktsyrup. Halvvägs lättare balsaträ, och sent kittlande muskotblomma.
Den långa eftersmaken bjuder på vågor av fruktpaj med ektorra kryddvirvlar som planar ut i tuggummi.
Denna variation på den vanliga 12-åringen är ett litet konststycke i luftigare stil än originalet. Whiskyn är mer accentuerad/artikulerad och har en mer uttryckfull fruktighet.
Eken är mer infallsrik men tynger kanske ner avslutet en smula – hade varit ännu bättre med lättare fluffig eksorti. Men då hade det förstås inte varit Glenlivet 12 år som vi känner den, en whisky som gillar att odla eken i avslutet…
