Reviews Med Muddus presenterar sig Lii Johnson på allvar. Lii är Mackmyras nya blender efter Angela d’Orazio som lämnade posten ifjol. Vi snackar om en ”klassisk” Gävle-whisky lagrad på bärvinfat. Något som egentligen ingen annan sysslar med i hela världen.
Och herregud vilka problem Lii Johnson ställdes inför. När hon skulle ta fram sitt första recept i sin nya roll som blender på Sverige största och mest kända whiskyföretag.
Olikt tidigare skojiga släpp vägrade hon att låta whiskyn övermannas av de kladdiga vinerna. Vi talar om hallonvinfat och ännu värre hjortronvinfat. För vem vill sitta och sippa på en dyr singelmaltwhisky i shotklass där det smakar hallonsoda och klängig mylta-likör a la Lakka?
Muddus är en del av världsarvet Laponia och är Sverige största skogiga nationalpark, strax söder om Gällivare. Namnet är personligt för Lii Johnson som är ute i skog och mark så ofta hon hinner:
– Jag hämtar energi i naturen och älskar Norrbotten. Jag var i fantastiska Muddus och plockade hjortron och hallon. Och i lagerhusen fanns ju fat med whisky som tidigare innehållit hjorton- och hallonvin. Utmaningen blev att försöka göra en bra whisky av tunnorna.
Det gick inget vidare. Bären tog över och whiskysmakerna drunknade. Det tog 18 månader och elva försök innan hon var helt nöjd:
– Det var ett huvudbry att lösa situationen. Hallonen är milda men söta och de kraftiga hjortronen tar över. Halvvägs in i projektet var väl whiskyn hyfsad men saknade kropp, det tog ytterligare 9 månader att fixa det.
Receptet vilar verkligen på en bärvinsgrund med fat från 2012 som legat i över 10 år. Över 70% 100-liters hallonvinfat, varav hälften tappades om till 350-liters romfat. Bara 7% 128-liters hjortonvinfat ingår, mer går inte att ha med, då kantrar tappningen i den där patenterade kladdiga sötman.
Den sista komponenten är 12-årig whisky lagrad på amerikanska nyeksfat från 2010. Och det var dessa icke-bärvinfat som löste gåtan för Lii Johnson:
– De stora romfaten tar udden av hallonbärigheten och ger mer skjuts till blandningen. Och kroppen kom med den amerikanska nyeken som ger whiskyn krydda och ett längre avslut. I allt smakar Muddus som en riktig whisky. En riktigt bra whisky, tycker jag själv.
Svinnet i de mindre vinfaten har varit brutalt, avdunstningen alarmerande. Tappningens 43,7% är faktiskt fatstyrka! Men whiskyn är mycket riktigt bra. Muddus är ett litet konstverk.
Faktiskt en genial komposition som likt humlan inte på några villkor borde kunna flyga. Men det gör whiskyn, med besked dessutom. Lii Johnson har lyckats pressa ner hallon- och hjortronvin i botten, de svenska bären har en diminutiv effekt på whiskydestillatet, som ju måste få vara huvudpersonen.
Doften är banal men smart. En medelstor odör av starkvin åt commandaria-hållet kommer ur glaset. Mitt i fruktkaramell med en glimt av geléhallon. Centralt läder och gammelestrar åt fruktsodahållet.
På djupet en örtig segbeska som efter vädring avslöjar sig som mosiga övermogna hjortron, det jämtarna kallar mylta. Runtom vaniljpudding. Chimärt ett riktigt sockerpiller, alltså en väldigt god whiskydoft!
Smaken är fruktenkel till en början men skalbesk ek-eufori vinner kraft. Det börjar med söta malttoner supportad av färska knastersyrliga hjortron. Strax savande fruktbeska åt det exotiska hållet med persika/aprikos. Underifrån växer fragrant ek ut och levererar mot slutet en distingerad sötbeska ihop med mylta.
Finalen är lång och fragrant. Förspel av äppelflarn byts mot marsipan innan hjortronbeskan börjar växa, sakta. Efteråt en munkänsla som är torrt hallonkartig. Eftersmaken är avancerad vilket gör whiskyn större än den kan kanske är. Eken briljerar, uppbackad av hjortron-beska.
Det är ett mindre under att Lii Johnson lyckats få ihop detta. Förutsättningarna är horribla med hallonvinfat överallt och det där extrema hjortronvinkladdet som tar över så fort chans gives. Kort sagt ett unikum i whiskysvängen, hur gick det till?!
Det är inte osakligt att prata om ett paradigmskifte för Mackmyra. Om sådan möda läggs på en på förhand ”omöjlig” fatkonstellation finns inga gränser framöver hur bra det kan bli.
Vi har sett det så många gånger förut i Skottland. När ett bulkdestilleri bestämmer sig för att satsa all-in på singelmalt öppnar sig himmelriket. Två viktiga exempel från whiskyriket i väst är Tomatin och Loch Lomond. Båda fula ankungar som förvandlats till vackra svanar.
Mackmyra har ett delvis ihåligt fatförråd. Men på sikt kan såväl pionjärwhiskyn som sentida whiskykok förvandlas till något riktigt vackert. Allt handlar om hur faten skruvas ihop. Och det verkar Lii Johnson harstenkoll på. Vi bockar och bugar…
